Statsvetaren Andreas Johansson Heinö om Sverigedemokraternas opinionsframgångar:
SD kan ha tjänat på debatter om rasism
Publicerad 15 oktober, 2012 - 06:00
SD:s
FRAMGÅNGAR Sverigedemokraterna slår rekord i opinionsmätningarna, och
når nu sin hittills högsta siffra på 7,7 procent. Tintin-gate och de
senaste veckornas debatter om rasism kan ha gett SD en skjuts.
Skillnader mot övriga partier suddas ut – om alla är rasister kan det ju
inte vara så farligt att rösta på Jimmie Åkesson, skriver statsvetaren
Andreas Johansson Heinö.
Svenska väljare har blivit alltmer rörliga och partierna har tvingats vänja sig vid tvära opinionskast. I opinionsinstitutet Novus sammanvägning av de viktigaste opinionsundersökningarna – har Socialdemokraterna bara under de senaste fyra åren rört sig mellan 24 och 44 procent. Moderaterna har under samma period pendlat mellan 23 och 35 procent, Miljöpartiet mellan 6 och 12 procent och Vänsterpartiet mellan 4 och 8 procent.
Samtidigt har det nyaste av riksdagspartierna, Sverigedemokraterna, paradoxalt nog visat upp en anmärkningsvärd stabilitet i väljarstödet. I valet 2006 fick SD 2,9 procent av rösterna. Hösten 2009 bröt man igenom fyraprocentsvallen i opinionsmätningarna. Sedan valet 2010 har man legat stadigt kring valresultatet (5,6 procent) för att nu under hösten 2012 visa tendenser till ytterligare ökning.
I senaste Sifo-mätningen slår man rekord med 7,7 procent.
Den främsta orsaken till Sverigedemokraternas framgång på 2000-talet är att man har lyckats mobilisera tillräckligt många av dem som vill ha en mer restriktiv invandringspolitik. Den svenska invandringsopinionen har inte blivit mer kritisk – snarare är det SD som har anpassat sig för att bättre kunna fånga upp den opinion som redan finns. Genom att SD sakta men säkert har försökt bredda politiken, förbättrat argumenten och samtidigt rensat bort de mer extrema inslagen, har partiet lyckats nå nya väljare utan att skrämma bort de man redan har.
Detta är i sig ingen garanti för en enkel resa 2014. Sverigedemokraterna är det fjärde nya partiet som tagit sig in i riksdagen under efterkrigstiden. De tre föregångarnas exempel avskräcker. Miljöpartiet, som kom in första gången 1988, höll ställningarna väl i två år men rasade i opinionsmätningarna under våren 1991 och var, trots en hyfsad spurt, inte ens nära att förnya riksdagsplatsen 1991. Kristdemokraterna, som kom in 1991, låg under valresultatet nästan hela mandatperioden och var bara några promille från att åka ur 1994.
Ny Demokrati, som kom in samtidigt med KD, gick däremot starkt framåt under sitt första riksdagsår, och det var först våren 1994 som man föll under fyraprocentsspärren. Därefter gick det dock fort utför.
Sverigedemokraternas 7,7 procent må vara en hög siffra i ett svenskt perspektiv, men framstår mer beskedligt vid en internationell jämförelse. I många med Sverige jämförbara länder – Danmark, Norge, Finland, Nederländerna, Schweiz, Österrike – är stödet för antiinvandringspartier betydligt större. Hur realistisk är en sådan utveckling i Sverige?
Det är framförallt två faktorer som försvårar en fortsatt tillväxt för SD:
● För det första är det många väljare som visserligen är kritiska mot invandringen, men som ändå inte vill rösta på ett parti som de uppfattar som främlingsfientligt. SD har hittills varit dåliga på att formulera sin invandringskritik på ett sätt som gör partiet attraktivt även för dem som inte vill associeras med rasism eller främlingsfientlighet.
● För det andra behöver SD visa att de faktiskt kan spela roll i politiken. Sedan partiet kom in i riksdagen har den svenska invandringspolitiken blivit mer liberal, tvärtemot vad partiets väljare önskar. Ännu efter två år visar inga andra riksdagspartier någon som helst vilja till samarbete i någon form. På lite längre sikt finns risken att en SD-röst av många kommer uppfattas vara en bortkastad röst.
För Sverigedemokraterna är därför utmaningen att försöka behålla sin profil som den enda alternativa rösten i invandringsfrågan, samtidigt som man tonar ner de alltför skarpa skillnaderna mot övriga partier – de som hindrar partiet från praktiskt inflytande och som gör dem till ett omöjligt alternativ för de flesta väljare.
Oväntad hjälp har eventuellt dykt upp genom de senaste veckornas debatter om rasism: Tintin på Kulturhuset, Bo Hanssons kommentar om ”svarting”, debatten om Stina Wirséns Lilla Hjärtat, avslöjandet om Statoils diskriminering av romer. Ett resultat av dessa debatter är nämligen att skillnaderna mellan Sverigedemokraterna och övriga partier suddas ut.
När fokus riktas mot den vardagsrasism som påstås finnas i hela samhället framstår inte längre Sverigedemokraterna som lika avvikande. Om alla är rasister kan det ju inte vara så farligt.
Svenska väljare har blivit alltmer rörliga och partierna har tvingats vänja sig vid tvära opinionskast. I opinionsinstitutet Novus sammanvägning av de viktigaste opinionsundersökningarna – har Socialdemokraterna bara under de senaste fyra åren rört sig mellan 24 och 44 procent. Moderaterna har under samma period pendlat mellan 23 och 35 procent, Miljöpartiet mellan 6 och 12 procent och Vänsterpartiet mellan 4 och 8 procent.
Samtidigt har det nyaste av riksdagspartierna, Sverigedemokraterna, paradoxalt nog visat upp en anmärkningsvärd stabilitet i väljarstödet. I valet 2006 fick SD 2,9 procent av rösterna. Hösten 2009 bröt man igenom fyraprocentsvallen i opinionsmätningarna. Sedan valet 2010 har man legat stadigt kring valresultatet (5,6 procent) för att nu under hösten 2012 visa tendenser till ytterligare ökning.
I senaste Sifo-mätningen slår man rekord med 7,7 procent.
Den främsta orsaken till Sverigedemokraternas framgång på 2000-talet är att man har lyckats mobilisera tillräckligt många av dem som vill ha en mer restriktiv invandringspolitik. Den svenska invandringsopinionen har inte blivit mer kritisk – snarare är det SD som har anpassat sig för att bättre kunna fånga upp den opinion som redan finns. Genom att SD sakta men säkert har försökt bredda politiken, förbättrat argumenten och samtidigt rensat bort de mer extrema inslagen, har partiet lyckats nå nya väljare utan att skrämma bort de man redan har.
Detta är i sig ingen garanti för en enkel resa 2014. Sverigedemokraterna är det fjärde nya partiet som tagit sig in i riksdagen under efterkrigstiden. De tre föregångarnas exempel avskräcker. Miljöpartiet, som kom in första gången 1988, höll ställningarna väl i två år men rasade i opinionsmätningarna under våren 1991 och var, trots en hyfsad spurt, inte ens nära att förnya riksdagsplatsen 1991. Kristdemokraterna, som kom in 1991, låg under valresultatet nästan hela mandatperioden och var bara några promille från att åka ur 1994.
Ny Demokrati, som kom in samtidigt med KD, gick däremot starkt framåt under sitt första riksdagsår, och det var först våren 1994 som man föll under fyraprocentsspärren. Därefter gick det dock fort utför.
Sverigedemokraternas 7,7 procent må vara en hög siffra i ett svenskt perspektiv, men framstår mer beskedligt vid en internationell jämförelse. I många med Sverige jämförbara länder – Danmark, Norge, Finland, Nederländerna, Schweiz, Österrike – är stödet för antiinvandringspartier betydligt större. Hur realistisk är en sådan utveckling i Sverige?
Det är framförallt två faktorer som försvårar en fortsatt tillväxt för SD:
● För det första är det många väljare som visserligen är kritiska mot invandringen, men som ändå inte vill rösta på ett parti som de uppfattar som främlingsfientligt. SD har hittills varit dåliga på att formulera sin invandringskritik på ett sätt som gör partiet attraktivt även för dem som inte vill associeras med rasism eller främlingsfientlighet.
● För det andra behöver SD visa att de faktiskt kan spela roll i politiken. Sedan partiet kom in i riksdagen har den svenska invandringspolitiken blivit mer liberal, tvärtemot vad partiets väljare önskar. Ännu efter två år visar inga andra riksdagspartier någon som helst vilja till samarbete i någon form. På lite längre sikt finns risken att en SD-röst av många kommer uppfattas vara en bortkastad röst.
För Sverigedemokraterna är därför utmaningen att försöka behålla sin profil som den enda alternativa rösten i invandringsfrågan, samtidigt som man tonar ner de alltför skarpa skillnaderna mot övriga partier – de som hindrar partiet från praktiskt inflytande och som gör dem till ett omöjligt alternativ för de flesta väljare.
Oväntad hjälp har eventuellt dykt upp genom de senaste veckornas debatter om rasism: Tintin på Kulturhuset, Bo Hanssons kommentar om ”svarting”, debatten om Stina Wirséns Lilla Hjärtat, avslöjandet om Statoils diskriminering av romer. Ett resultat av dessa debatter är nämligen att skillnaderna mellan Sverigedemokraterna och övriga partier suddas ut.
När fokus riktas mot den vardagsrasism som påstås finnas i hela samhället framstår inte längre Sverigedemokraterna som lika avvikande. Om alla är rasister kan det ju inte vara så farligt.
1242 kommentarer
Skriv ny kommentar
Visar 19 av totalt 1102 kommentarer.