PETTERSSONS UTLÄGGNINGAR: Tragedin i Malmö ger upphov till obehagliga frågor

PETTERSSONS UTLÄGGNINGAR: Tragedin i Malmö ger upphov till obehagliga frågor: PETTERSSONS UTLÄGGNINGAR

För en grön progressiv rörelse i utvecklingens framkant
måndagen den 2:e januari 2012
Tragedin i Malmö ger upphov till obehagliga frågor
Hemma i Västernorrland hade jag tänkt samla mina tankar och se tillbaka på min studietid vid juristlinjen vid Lunds och Stockholms universitet. Jag tänkte skriva om av att vara den första i familjen att läsa vid universitetet och om den stolthet jag känner för min familj som alltid stöttat mig. Jag tänkte uttrycka tacksamhet för den folkrörelse som byggde landet där undersköterskans och ventilationsteknikerns son fick möjlighet att bli en av de duktigaste juriststudenterna. På morgnarna tänkte jag åka skidor och putsa på formen inför Vasaloppet. Nu blev det inte så då jag istället sitter med en kopp kaffe med ösregnet mot fönsterrutan och konstaterar att det blir nog inget skidåkning det här året heller. Samtidigt förundras jag över den människosyn som brer ut sig i mitt land.

Om man idag går in på den svenska journalistikens finrum, liberala Dagens Nyheter, framgår det att en bitter ex-ministerns bloggkritik av Juholt och Reinfeldts bloggande med barn om godtycklig användning av straffprocessuella tvångsmedel, är större och viktigare nyheter än att ett barn skjutits i huvudet i Malmö, till följd att barnet avlidit. Konservativa Svenska Dagbladet hetsar även de mot Juholt, men det är inte de artiklarna som väcker mitt intresse utan det är artikeln om den skjutna pojken.

Journalisten Anders Haraldsson konstaterar i Svenskan att ” Skottdramat inträffade på Ramels väg i stadsdelen Rosengård och motivet är enligt polisen oklart då 15-åringen inte är känd av polisen sedan tidigare ...”. Efter att ha surfat runt på landets större mediasajter framgår det att Haraldssons infallsvinkel på inget sätt är unik utan snarare normen för hur svenska journalister väljer att bevaka barnamordet. Istället för att beskriva det fruktansvärda i att ett barn blivit mördat börjar journalisterna spekulera i eventuella motiv och eventuella kopplingar till organiserad brottslighet, vilket ger mig en konstig känsla i magen. Jag börjar ställa mig obehagliga frågor

Den svenska Regeringsformen och Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna slår fast att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Alla människors lika värde är en bärande utgångspunkt för vår civilisation och vårt förhållningssätt gentemot varandra, har den principen krackelerat i vårt land? Gör journalisterna skillnad på barn och barn?

Den 6 oktober 2007 dödades Riccardo Campogiani på Kungsholmen i Stockholm. Den nu riksbekanta moderata karriärpolitikern Anton Abele skapade då Facebook-gruppen ”Bevara oss från våldet” som kom att få över 100 000 medlemmar. Den 12 oktober samma år samlades över 10 000 människor i Kungsträdgården för att visa sin avsky mot våldet. 2007 framröstades Abele till årets Stockholmare av tidningen City och kungen kom att uppmärksamma hans arbete mot våld i sitt TV-sända jultal 25 december 2007.

Det var fantastiskt att se hur det svenska samhället ställde sig upp och tillsammans sa nej till våld. Det vore förkastligt och oförsvarbart om journalisterna efter dödsmisshandeln hade börjat spekulera i vilka vänner Riccardo hade och eventuella motiv till dödsmisshandeln genom att skuldbelägga offret. Ingen journalist kom på tanken att skriva något i stil med att ”motivet är enligt polisen oklart då pojken inte är känd av polisen sedan tidigare”. Men när barn i Rosengård mördas är det utgångspunkten och det går inte förstå på annat sätt än att journalisterna ser barnen i Rosengård som presumtiva kriminella, medan medelklassbarnen i Stockholms innerstad inte är det.

Det som förvånar mig än mer, förutom att journalistkåren skuldbelägger ett mördat barn istället för att beskriva det tragiska, är den likgiltighet som tycks råda. Bakom min axel kan jag höra hur folk resonerar om att det är vardag att folk blir skjutna i Malmö. Men det är lika lite vardag i Malmö att barn blir dödade som att barn blir mördade i Stockholms innerstad eller i Skövde.

Istället för att skriva om min individuella klassresa, från ett norrländskt arbetarhem till whiskybjudningar på de fina advokatkontoren, funderar jag på att starta en facebook- grupp, kalla till demonstrationer och givetvis förväntar jag mig att bli hyllad av kungen. Men till skillnad från Abele har jag tillräckligt med självdistans att inte bli någon patetisk ungdomspolitiker, utan står kvar med fötterna på jorden och fortsätter att kämpa för ett land där vi inte gör skillnad på barn och barn. För ett land där mord på barn alltid blir förstasidesnyheter och där vi sörjer alla barn, oavsett var de är födda eller vad deras föräldrar har för yrke.
Upplagd av Mikael Vesterlund Pettersson kl. 07:32
Skicka med e-postBlogThis!Dela på TwitterDela på Facebook
13 kommentarer:

StefanM sa...

Kloka ord, väl formulerade och drivna av ett engagemang som väcker respekt. Måtte de ge många en tankeställare.
2 januari 2012 08:42
Christina sa...

Underbart att läsa. Jag la upp på min logg i morse denna hemska tragedi.....och fasansfullt hur ett par uttryckte sig just därför att detta hände i "Ökända/stämplade" Rosengård. De var som om detta barn, hans fam., släkt och vänner som sörjer honom inte förtjänade någon omtanke från oss. Han får skylla sig själv går det lätt att läsa mellan raderna. Så hemskt att människor kan vara så kalla,fördomsfulla t.o.m mot ett barn som blir dödat, för att det händer på ett rödmärkt omr. Ingen människa i världen skulle stämpla Ljungby och alla 10-åringar eft. det fruktansvärda mordet där för inte så länge sedan.Hur kan människor, journalister vara på detta vis. Journalestik som dessutom betyder stort ansvar till sina läsare och SKA vara faktabaserat och pressetiskt.Han har samma värde som alla andra, oavsett var han var, bodde, kom ifrån, känd hos polisen el.inte.
Den här sortens sensatonssimpelhet hittar man ofta bland tidningsartiklar, för att få sälja lösnummer. Jag är starkt engagerad i Vargfrågan/rovdjur och där är samma problem med journalister som för fördommar och trångsynthet vida omkring sig.
Bra med människor som reagerar.

Mvh/Christina Alv-Iversen
2 januari 2012 10:36
understen sa...

God iakttagelseförmåga och väsentigt nya tankegångar. Inte minst viktigt, mediekritiken. Det finns annars en fläskig aningslöshet inför "den fjärde Statsmakten", som numera istället för att granska makten, med liv och lust mobbar oppositionen, samt sprider gift och dynga
2 januari 2012 11:11
Snild sa...

Artikeln är ändrad nu: "15-åringen är känd av polisen sedan tidigare. Men inte för någon grövre brottslighet". Usch, dålig meningsbyggnad. Låt oss ignorera ändringen, eftersom blogginlägget är baserat på den gamla formuleringen.

Jag läser (det gamla) citatet som "vi har just nu ingen anledning att tro att motivet är en uppgörelse mellan kriminella" - d.v.s. motsatsen till hur du läser det. Självklart finns det ett motiv när någon blir mördad på det här sättet, och det vore korkat av polisen att inte försöka hitta det. Att leta motiv är inte detsamma som att skuldbelägga offret.
2 januari 2012 12:57
johannesc sa...

Otroligt bra och viktigt skrivet. Jag lyfter på hatten!
2 januari 2012 13:00
stf sa...

Varför ska norrlänningar alltid vara så präktiga? Som några jävla baksäteschaufförer...
2 januari 2012 13:06
Allians Sveriges Framtid sa...

Var skedde mordet? I ett lugnt och tryggt bostadsområde? Var offret okänt för polisen? Nej! Dock för mindre förseelser( så långt! ). Nu avled killen tragiskt av skadorna han ådrog sig, så vi får aldrig veta vilken framtida karriär han hade framför sig! Positiv som negativ. Däremot kan vi konstatera att i det segregerade Rosengård så är förutsättningarna till en positiv framtid begränsade. Polisen knackar dörr! Har man fått någon hjälp att lösa mordet? Kanske, men i regel så tiger man still i området, man vill inte blanda sig, tjalla osv, då det kan ge konsekvenser för en själv. De kriminella styr idag området på ett raffinerat sätt, som man kunnat se paralleller ute i Europa, som i tex Harburg utanför Hamburg där några av 11/9 terroristerna bodde och verkade. Mordet på 15-åringen är bara en påminnelse om att detta är bara början,på en allt tuffare verklighet vi kommer att stå inför! om man inte tar ett rejält tag i problematiken med framför allt de kriminella som styr, men också med attityden som finns bland de boende. " låt oss vara vi löser detta själva". 15-åringen kommer sannolikt ( tyvärr ) inte bli det sista offret i området och denna gången är det sannolikt inte någon " Malmöskytt " som står för fiolerna.
2 januari 2012 13:16
TackForDetMona sa...

Helt ärligt nu Mikael, hur många procent av "barnen" i Rosengård tror du är kriminella, och hur många procent av barnen i Stockholms innerstad tror du är det? Så kan vi kanske jämföra mot faktisk statistik sedan?

Du tror inte att det finns någon risk att den EXTREMA skillnaden i statistik i detta avseende påverkar olika gissningar när en person har mördats (och speciellt givet vilket sätt de har mördats på, d.v.s. på gangsteravrättningssätt eller via fyllegatuvåld)?

Jag tror att många med mig har väldigt mycket mindre sympati med kriminella som själva har skadat (och kanske t.o.m. dödat) många andra personer i sina dagar, än med oskyldiga ungdomar som pluggar och gör sitt bästa för att en dag få försörja de kriminella via sin skattsedel.
2 januari 2012 13:23
Mikael Vesterlund Pettersson sa...

Svar till Snild: Givetvis ska polisen söka efter ett motiv då det inte sällan är ett viktigt led i spaningsarbetet. Senare i brottsutredningen fyller det en viktig funktion för att styrka uppsåtet till brottet. Men om du läser min text så handlar den om journalisternas utgångspunkter när de väljer att beskriva våldsbrott riktade mot barn och inte hur de brottsutredande myndigheterna arbetar.
2 januari 2012 13:27
Varg i sa...
Det här inlägget har tagits bort av bloggadministratören.
2 januari 2012 13:32
World Sociologist sa...

Får se vad som sker. Nu när Zlatans bok är så populär o han pratar ombud fel det kunde ha gått. Kanske dags för honom att göra en insats mot våldet
2 januari 2012 14:02
cavatus.wordpress.com sa...

Journalisternas kamp för att klistra på rasiststämpeln på dem som röstat på Sverigedemokraterna bleknar när de i sin nyhetsrapportering visar sig vara minst lika stora rasister, om inte större, än dem de kämpar hårt för att svartmåla. Journalister vill ju alltid framhålla sig själva som de goda och välvilliga människorna. Men det är bara en fasad. I sin nyhetsvärdering avslöjar de sig. Förb-e hycklare.

Förutom att de uttrycker sig rasistiskt genom att anta att den stackars pojken är kriminell, vågar de inte skriva utförligt om det hela heller i rädsla att om nyheten tillåts dominera flödet för att de är rädda att Sverigedemokraterna ska få ännu fler röster om våldet i invandrarförorterna blir allmängods.

De hycklande journalisterna gör allt för att styra våra tankar och vår världsbild, och samtidigt avslöjar de sig som de värsta rasisterna själva. Tvi vale!
2 januari 2012 15:25

– skickat med Google Verktygsfält