Bryt tystnaden om våld mot kristna - DN.SE

Bryt tystnaden om våld mot kristna - DN.SE: Bryt tystnaden om våld mot kristna

Publicerad 2012-01-17 00:05

Signerat – Erik Helmerson.

Mellanösterns kristna flyr religiös förföljelse och våld. Situationen blir alltmer alarmerande. Men i västvärlden förtigs övergreppen.

Asia Bibi väntar fortfarande på sin död i fängelset.

Hon är den kristna pakistanska som kom i gräl med några muslimska kvinnor över lite dricksvatten; det påstods att hon under bråket yttrat sig nedsättande om profeten Muhammed. För detta dömdes hon till döden genom hängning. En politiker, Salmaan Taseer, mördades sedan han uttalat sig till förmån för Asia Bibi och mot Pakistans stränga hädelselagar.

Asia Bibi är bara en av de kristna som världen över förföljs för sin tros skull. Organisationen Aid to the church in need uppger att 75 procent av all religiös förföljelse riktas mot kristna. 105.000 människor dödas årligen just för att de är kristna.

De senaste veckorna har det rapporterats om den extrema nigerianska islamistsekten Boko Haram, som nyligen gav de kristna i landets norra del ett enkelt val: flytta eller dödas.

Det är en situation som är välbekant för många kristna. Vissa undersökningar gör gällande att omkring 200 miljoner av dem lever under ständigt våldshot och att ytterligare 350 till 400 miljoner utsätts för diskriminering i sin vardag.

I Mellanöstern, där kristendomen föddes som mellanbarn i den abrahamitiska religionsfamiljen, bestod befolkningen för hundra år sedan av en femtedel kristna. I dag är siffran fem procent. Utflyttningen ur området har pågått länge men tilltagit på senare år, inte minst som följd av trakasserier, hot och våldsdåd från islamistiska extremister.

I en nyutkommen bok, ”Stanna eller inte stanna”, redogör professor Svante Lundgren för ett mönster som upprepas i land efter land. Kristna och muslimer har levt i relativt samförstånd i generationer, men snaran dras åt allt hårdare och allt färre vågar eller orkar stanna kvar.

Den arabiska våren ställer flera frågor om framtiden. Hur kommer de kristna och andra utsatta minoriteter att behandlas i länder som Egypten, där extrema islamister får 25 procent av rösterna? Vilka åtgärder kommer de mer moderata islamistpolitikerna att vidta för att säkerställa religionsfriheten?

I vissa länder är situationen katastrofal. I Irak har hälften av landets kristna flytt sedan krigsutbrottet 2003. I Afghanistan är landets fåtaliga kristna offer för extremistiskt våld samt gripanden och trakasserier av myndigheterna. I Turkiet, där det osmanska folkmordet på armenier och andra kristna utgjorde ett av historiens många dråpslag mot kyrkan i öst, utgör de nu bara en promille av befolkningen.

Ändå tycks den rådande bilden av den kristne vara svårförenlig med offerrollen. Man tänker sig en vit människa från Västeuropa eller USA, en privilegierad person som dessutom bär på en moralisk skuldbörda av korståg, inkvisition och kolonialism.

Men för att använda ett uttryck av den amerikanske religionsforskaren Paul Marshall: Den genomsnittskristna är en nigeriansk kvinna. Två tredjedelar lever utanför västvärlden. Ofta i länder där de sedan århundraden varit en utsatt minoritet. I dag drabbas de av extraskatter, stängs ute från utbildningar och arbete, trakasseras i medierna och utsätts för kidnappningar, misshandel och bombdåd av extrema islamistgrupper.

Det kan inte vara mindre förkastligt att förfölja kristna än judar, muslimer, politiskt oliktänkande eller homosexuella. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna slår fast att ”var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”. Där ingår också rätten att byta religion, något som är belagt med dödsstraff i bland annat Iran, Saudiarabien, Afghanistan, Sudan och Jemen.

Slutet av förra året såg en begynnande debatt i Storbritannien, där allt fler anklagar regeringen för passivitet gentemot övergreppen på kristna. I Sverige, liksom i många övriga västländer, är det fortsatt tyst. Vad säger den vänsteropposition som av tradition slår sig för bröstet för sin internationella solidaritet? Vad säger myndigheter och människorättsorganisationer?

Och, framför allt: vad säger regeringen?
Erik Helmerson

Erik Helmerson

erik.helmerson@dn.se

– skickat med Google Verktygsfält