Ur SvD.se och film av Schibbye/PerssonHELA BILDEN? Martin Eriksson tittar närmare på uppgifterna som vi inte fått se i svensk press.
Därför dömdes terrorjournalisterna
Publicerat 19 januari 2012 kl 19:10
Debatt. Hur konstigt är det egentligen att Etiopien valde att döma de två svenskarna Martin Schibbye och Johan Persson till ett kännbart fängelsestraff? Juristen MARTIN ERIKSSON analyserar situationen i detta debattinlägg.
Den 27 december meddelades dom i målet mot de svenska frilansjournalisterna Martin Schibbye och Johan Persson som suttit häktade i Etiopien sedan i somras. Straffet blev 11 års fängelse för att ha tagit sig in i Etiopien illegalt och för att ha främjat terrorism. Reaktionerna i svenska massmedia var förutsägbara; rapporteringen gick undantagslöst ut på att de båda svenskarna hade fallit offer för en politiskt styrd skådeprocess.
Det normala förfarandet vid bevakningen av en rättegång är att hålla en sund distans till de uppgifter som lämnas av parterna. Vare sig åklagarens eller den tilltalades ståndpunkter ska okritiskt godtas. Journalistens uppgift är inte att ta ställning för eller emot någon av parterna, utan att så neutralt som möjligt återge vad som utspelar sig under rättegången. Den principen har emellertid den svenska journalistkåren fullständigt kastat överbord i fallet Schibbye/Persson. Istället för att objektivt återge fakta, och låta båda sidor komma till tals, har man förfallit till ren kampanjjournalistik av sämsta märke.
Under rättegången i Etiopien berättade Martin Schibbye att han och Persson tog sig in i Etiopien ensamma, sånär som på en inhyrd chaufför som körde dem över gränsen. Väl inne i Etiopien möttes de av en grupp soldater ur gerillarörelsen ONLF. Efter ett par dagars fotvandring hamnade enheten från ONLF i strid med etiopiska styrkor, varefter Schibbye och Persson greps. Syftet med inresan var att rapportera om ett bolag med svensk anknytning, Africa Oil, som planerade att borra efter olja i den etiopiska provinsen Ogaden. Att resa in illegalt var, enligt Schibbye, nödvändigt för att kunna rapportera objektivt om situationen i Ogaden. Denna version av vad som inträffat har massmedia förbehållslöst gjort till sin egen.
Förra veckan uppmärksammade Fria Tider att processmaterialet i rättegången mot de båda journalisterna innefattar en film där Schibbye berättar följande:
”Det andra generellt som vi väntar på det är ju att säkerhetsläget i Galkayo ännu inte är hundraprocentigt. Vi har hyrt beväpnade vakter och jeepar, plural, för att ta oss över gränsen illegalt inne i Somalia. Och tydligen, som han sa till oss vår fixare här i förrgår: ”Everyone has a gun we just need to make sure that we have more guns than everyone else.” Så det är det vi väntar på: att rekrytera en mindre privatarmé i Galkayo för att ta oss över gränsen.”
Uttalandet fälldes på ett hotellrum i Nairobi, Kenya, den 8 juni 2011. Strax därefter flög Schibbye och Persson till Galkayo, en stad i Somalia belägen mycket nära gränsen till Etiopien. Drygt tre veckor senare greps Schibbye och Persson i den etiopiska provinsen Ogaden, efter att etiopisk militär utkämpat en eldstrid med ett antal beväpnade män som åtföljde de båda svenska journalisterna.
Innehållet i filmen väcker frågan hur gränsövergången egentligen gick till. Tog sig Schibbye och Persson över gränsen tillsammans med en bilförare, eller med ”en mindre privatarmé”? Att korsa en gräns illegalt mer eller mindre ensam, och utan beväpning, kan möjligen avfärdas som ett oskyldigt pojkstreck. Att göra samma sak i sällskap med beväpnade legosoldater – med den uppenbara risk för en blodig sammanstöt med gränspolis eller militär som ett sådant tilltag innebär – är inte bara grovt omdömeslöst, utan ett allvarligt brott som ingen stat skulle se mellan fingrarna med.
En annan fråga är om de beväpnade män som befann sig tillsammans med de svenska journalisterna när de greps var soldater från ONLF, som Schibbye och Persson hävdar, eller om de ingick i den tidigare nämnda ”privatarmén”. Enligt ett pressmeddelande från ONLF greps Schibbye och Persson av etiopisk militär innan de nått fram till ONLF:s styrkor. De män som färdades med svenskarna var, enligt ONLF, inte medlemmar i ONLF utan Schibbyes och Perssons ”guider”. Om de uppgifterna stämmer bär de båda journalisterna ansvaret för en incident som ledde till en eldstrid med etiopisk militär och av allt att döma kostade åtskilliga människor livet.
Ytterligare en fråga som aktualiseras av filmen är huruvida Schibbye och Persson hade för avsikt att förhålla sig opartiska i sin rapportering om Africa Oil och om konflikten mellan ONLF och den etiopiska staten. I filmen, som alltså spelades in i Nairobi innan Schibbye och Persson hade besökt Etiopien, säger Johan Persson att de ”kommer att driva en tes”. Såvitt går att utröna av den något fragmentariska filmen gick Schibbyes och Perssons tes ut på att Africa Oil är ”på väg” att göra sig skyldigt till folkrättsbrott genom att bedriva oljeprospektering i Ogaden. Detta eftersom ONLF tidigare har angripit personal som ägnar sig åt oljeprospektering, varefter civilbefolkningen har kommit i kläm i de åtföljande striderna mellan ONLF och den etiopiska armén. (I april 2007 angrep ONLF till exempel ett kinesiskt oljebolags personal och dödade 74 arbetare.) I filmen konstaterar Johan Persson att ONLF är ”rätt grisiga”, men tillägger att det inte är hans och Schibbyes sak att ”moralisera över deras gerillataktik”. Att beskylla ett oljebolag som bedriver fullt laglig prospekteringsverksamhet för att vara ”på väg” att begå folkrättsbrott, samtidigt som man inte vill ”moralisera” över en gerillarörelse som massmördar civila oljearbetare framstår, milt sagt, som en smula onyanserat.
Rapporteringen om Schibbye och Persson har skett från utgångspunkten att de båda journalisterna är oskyldiga offer för en diktatorisk regim som vill inskränka pressfriheten genom att utmäta drakoniska straff. Den lilla filmsnutten från Schibbyes och Perssons hotellrum i Nairobi komplicerar den bilden. Därför lär vi inte få höra någonting om filmen i svenska massmedia i fortsättningen heller. Istället kommer vi att bjudas på mer kampanjjournalistik, med fortsatta krav på att biståndet till Etiopien ska dras in och att den svenska regeringen ska ”smörja eller hota” nyckelpersoner i Etiopien.
Dessa krav motiveras med att det är viktigt att värna pressfriheten. Och visst, pressfrihet är viktigt. Men dess syfte är inte att journalister ska ha rätt att ostraffat bete sig hur som helst var som helst i världen, utan att allmänheten ska bibringas korrekt information. Den svenska journalistkårens beredvillighet att mörklägga obekväma fakta framstår därför som ett långt allvarligare hot mot vår pressfrihet än någon afrikansk diktator.
MARTIN ERIKSSON
Det normala förfarandet vid bevakningen av en rättegång är att hålla en sund distans till de uppgifter som lämnas av parterna. Vare sig åklagarens eller den tilltalades ståndpunkter ska okritiskt godtas. Journalistens uppgift är inte att ta ställning för eller emot någon av parterna, utan att så neutralt som möjligt återge vad som utspelar sig under rättegången. Den principen har emellertid den svenska journalistkåren fullständigt kastat överbord i fallet Schibbye/Persson. Istället för att objektivt återge fakta, och låta båda sidor komma till tals, har man förfallit till ren kampanjjournalistik av sämsta märke.
Under rättegången i Etiopien berättade Martin Schibbye att han och Persson tog sig in i Etiopien ensamma, sånär som på en inhyrd chaufför som körde dem över gränsen. Väl inne i Etiopien möttes de av en grupp soldater ur gerillarörelsen ONLF. Efter ett par dagars fotvandring hamnade enheten från ONLF i strid med etiopiska styrkor, varefter Schibbye och Persson greps. Syftet med inresan var att rapportera om ett bolag med svensk anknytning, Africa Oil, som planerade att borra efter olja i den etiopiska provinsen Ogaden. Att resa in illegalt var, enligt Schibbye, nödvändigt för att kunna rapportera objektivt om situationen i Ogaden. Denna version av vad som inträffat har massmedia förbehållslöst gjort till sin egen.
Förra veckan uppmärksammade Fria Tider att processmaterialet i rättegången mot de båda journalisterna innefattar en film där Schibbye berättar följande:
”Det andra generellt som vi väntar på det är ju att säkerhetsläget i Galkayo ännu inte är hundraprocentigt. Vi har hyrt beväpnade vakter och jeepar, plural, för att ta oss över gränsen illegalt inne i Somalia. Och tydligen, som han sa till oss vår fixare här i förrgår: ”Everyone has a gun we just need to make sure that we have more guns than everyone else.” Så det är det vi väntar på: att rekrytera en mindre privatarmé i Galkayo för att ta oss över gränsen.”
Uttalandet fälldes på ett hotellrum i Nairobi, Kenya, den 8 juni 2011. Strax därefter flög Schibbye och Persson till Galkayo, en stad i Somalia belägen mycket nära gränsen till Etiopien. Drygt tre veckor senare greps Schibbye och Persson i den etiopiska provinsen Ogaden, efter att etiopisk militär utkämpat en eldstrid med ett antal beväpnade män som åtföljde de båda svenska journalisterna.
Innehållet i filmen väcker frågan hur gränsövergången egentligen gick till. Tog sig Schibbye och Persson över gränsen tillsammans med en bilförare, eller med ”en mindre privatarmé”? Att korsa en gräns illegalt mer eller mindre ensam, och utan beväpning, kan möjligen avfärdas som ett oskyldigt pojkstreck. Att göra samma sak i sällskap med beväpnade legosoldater – med den uppenbara risk för en blodig sammanstöt med gränspolis eller militär som ett sådant tilltag innebär – är inte bara grovt omdömeslöst, utan ett allvarligt brott som ingen stat skulle se mellan fingrarna med.
En annan fråga är om de beväpnade män som befann sig tillsammans med de svenska journalisterna när de greps var soldater från ONLF, som Schibbye och Persson hävdar, eller om de ingick i den tidigare nämnda ”privatarmén”. Enligt ett pressmeddelande från ONLF greps Schibbye och Persson av etiopisk militär innan de nått fram till ONLF:s styrkor. De män som färdades med svenskarna var, enligt ONLF, inte medlemmar i ONLF utan Schibbyes och Perssons ”guider”. Om de uppgifterna stämmer bär de båda journalisterna ansvaret för en incident som ledde till en eldstrid med etiopisk militär och av allt att döma kostade åtskilliga människor livet.
Ytterligare en fråga som aktualiseras av filmen är huruvida Schibbye och Persson hade för avsikt att förhålla sig opartiska i sin rapportering om Africa Oil och om konflikten mellan ONLF och den etiopiska staten. I filmen, som alltså spelades in i Nairobi innan Schibbye och Persson hade besökt Etiopien, säger Johan Persson att de ”kommer att driva en tes”. Såvitt går att utröna av den något fragmentariska filmen gick Schibbyes och Perssons tes ut på att Africa Oil är ”på väg” att göra sig skyldigt till folkrättsbrott genom att bedriva oljeprospektering i Ogaden. Detta eftersom ONLF tidigare har angripit personal som ägnar sig åt oljeprospektering, varefter civilbefolkningen har kommit i kläm i de åtföljande striderna mellan ONLF och den etiopiska armén. (I april 2007 angrep ONLF till exempel ett kinesiskt oljebolags personal och dödade 74 arbetare.) I filmen konstaterar Johan Persson att ONLF är ”rätt grisiga”, men tillägger att det inte är hans och Schibbyes sak att ”moralisera över deras gerillataktik”. Att beskylla ett oljebolag som bedriver fullt laglig prospekteringsverksamhet för att vara ”på väg” att begå folkrättsbrott, samtidigt som man inte vill ”moralisera” över en gerillarörelse som massmördar civila oljearbetare framstår, milt sagt, som en smula onyanserat.
Rapporteringen om Schibbye och Persson har skett från utgångspunkten att de båda journalisterna är oskyldiga offer för en diktatorisk regim som vill inskränka pressfriheten genom att utmäta drakoniska straff. Den lilla filmsnutten från Schibbyes och Perssons hotellrum i Nairobi komplicerar den bilden. Därför lär vi inte få höra någonting om filmen i svenska massmedia i fortsättningen heller. Istället kommer vi att bjudas på mer kampanjjournalistik, med fortsatta krav på att biståndet till Etiopien ska dras in och att den svenska regeringen ska ”smörja eller hota” nyckelpersoner i Etiopien.
Dessa krav motiveras med att det är viktigt att värna pressfriheten. Och visst, pressfrihet är viktigt. Men dess syfte är inte att journalister ska ha rätt att ostraffat bete sig hur som helst var som helst i världen, utan att allmänheten ska bibringas korrekt information. Den svenska journalistkårens beredvillighet att mörklägga obekväma fakta framstår därför som ett långt allvarligare hot mot vår pressfrihet än någon afrikansk diktator.
MARTIN ERIKSSON
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar