En vänsterists berättelse.

Vänsterister vet knappast vad dom själva står för och än mindre vad dom slåss mot - precis som jag själv en gång i tiden. Att vara vänster är för många en sorts "image",

Caesar Apostata 

Som gammal vänsterist kan jag garantera att de inte har mycket att komma med. För bara ett år sedan var jag anti-SD (vaknade upp i december 2011), men vad baserade jag detta mitt motstånd på? Ingenting annat än fördomar. Jag vet att många vänsterister drivs av en god vilja, precis som jag en gång själv drevs. Jag tillhör inte dom som tror att alla "marxister" är onda och tillhör någon sorts konspiration med syfte att förgöra västvärlden. Jag har läst mycket Marx under mina dagar, samt mycken anarkistisk litteratur, och jag är även bekant med nationalanarkismen, vilken jag numera starkt sympatiserar med. Men tycka vad man vill om Marx, Lenin och övriga vänsterfigurer, så är dagens "kulturmarxister" usla och bleka kopior av de som de säger sig hylla. Läser man Francis Wheens biografi om Marx, så finner man att denne fete, cigarr- och alkoholmissbrukande bibliofil faktiskt var en ganska så sympatisk människa, och inte alls Ondskan personifierad. Att sedan dagens "kulturmarxister" knappast har läst en enda bok av Marx, utan förlitar sig helt och hållet på sin egen förträffliga godhet, är en annan femma.
Äsch, nu märker jag att jag svamlar och pratar om ditten och datten utan någon egentlig röd tråd - jag skyller på glöggen, som jag dricker för att fira SD:s framgångar. I alla fall, vad jag ville få sagt är väl ungefär detta: många av dessa vänsterister vet knappast vad dom själva står för och än mindre vad dom slåss mot - precis som jag själv en gång i tiden. Att vara vänster är för många en sorts "image", en logo att visa upp så att andra ser hur pass god man är; ett sätt att säga: "se här, jag är minsann ingen rasist, än mindre en fascist - jag är en humanist!". Tyvärr blir det så att man ofta mer och mer dras till ytterligheter, bara för att ta avstånd från "högern" - därav alla dessa absurda åsikter om vidöppna gränser, inga fängelser, inga nationer, ingen polis etc. Till slut kan man inte definiera sig själv utifrån någonting annat än själva Motståndet - man har inga egna idéer, utan det enda man har är att visa motstånd mot allt befintligt; och ju mer motstånd man vill visa, desto mer stenar börjar man kasta.