Pyramidspel med pensioner | Näringsliv | SvD

Pyramidspel med pensioner | Näringsliv | SvD: Pyramidspel med pensioner
Andreas Cervenka

Analys Andreas Cervenka ANALYS

2 september 2011 kl 16:47, uppdaterad: 4 september 2011 kl 08:01

Ju större bluff, desto större chans att komma undan. Denna kalla kalkyl tycks politiker i västvärlden ha gjort i decennier. När verkligheten nu börjar jogga i kapp står de inför en utmaning som får dagens skuldkris att framstå som en bagatell.

Minns ni Bernie Madoff? Han hade allt en enkel man på Wall Street kan önska sig av livet; respekt, pengar och privatjet. Problemet var bara att alltihop byggde på en jättelik lögn. Att Madoff lyckades hålla den vid liv i nästan tjugo år berodde på att han gjort en viktig upptäckt: Smarta och rika människor ställer inte dumma frågor.

I New Yorks mest exklusiva kretsar snärjde han kapitalstarka kunder genom att lova en hög och stabil avkastning som alltid slog börsen. Avkastningen var visserligen till hundra procent en produkt av hans egen fantasi, men genom att använda en del av kundernas riktiga pengar till att betala ut påhittade vinster skapade han till en början illusionen av att allt var på riktigt. Det fick ännu mer pengar att strömma in och karusellen var igång.

Ingen våga ställa frågan hur Madoff lyckades med det till synes omöjliga. Någon kunde ju få för sig att de inget begrep.
Artikeln fortsätter...

När allt rasade uppenbarade sig ett svart hål på flera hundra miljarder kronor bakom de falska kontoutdragen. Bernie Madoff dömdes till 150 års fängelse, men samma fiffiga affärsupplägg används av statsmakterna i de flesta industrialiserade länder. Och även om det sker helt öppet verkar förvånansvärt få medborgare ha några invändningar.

Hundratals miljoner arbetande människor fortsätter att varje månad avstå en stor del av sina inkomster i utbyte mot ett löfte att kunna gå i pension vid en viss ålder och därefter leva bekvämt och ombonat med hygglig sjukvård inom räckhåll. Precis som de ser sina föräldrar göra.

Detta är ett sympatiskt system som till en början fungerade fint. När Otto von Bismarck 1889 införde världens första pensionsystem i Tyskland sattes pensionsåldern till 65 år. Det byggde på att medellivslängden för en tysk man på den tiden var 66 år. Ett års duvmatande på statens bekostnad tål till och med en mager budget.

I Sverige var det ännu bättre uttänkt. När folkpensionen infördes 1913 förväntades den genomsnittlige mannen ha varit död i tio år innan den första pensionsutbetalningen damp ned i brevlådan.

Idag är medelivslängden i hela Europa betydligt högre, i många länder över 80 år. Det är den goda nyheten. Den dåliga är att den ekvation som ligger till grund för alla välfärdsstater därmed blir allt svårare att få ihop.

Den innebär enkelt uttryckt att människor som arbetar betalar in pengar till staten som sedan fördelar dem till människor som inte arbetar.

För 20 år sedan tillbringade en invånare i Europa tjugo gånger längre tid som arbetande än som pensionär. Idag är livet som löneslav bara dubbelt så långt som den förväntade tiden som senior.

2011 innebär en vändpunkt.

För första gången väntas antalet människor i Europa som är mellan 15 och 64 år att sjunka. Samtidigt accelererar antalet som är 65 år och över.

Med andra ord kommer snart de intäkter som flyter in till staten inte vara i närheten så stora att de räcker till för att uppfylla de löften om pensioner och sjukvård som har ställts ut.

Ekonomen Jagadeesh Gokhale uppskattade i en rapport för två år sedan att denna skillnad mellan löften och verklighet innebär att det fattas en summa motsvarande över fyra gånger bruttonationalprodukten för det genomsnittliga landet i Europa. Eller i runda slängar 48000 miljarder euro för hela EU.

I USA beräknas hålet i socialförsäkringssystemen uppgå till 66000 miljarder dollar. Med andra ord ett pyramidspel i en skala som får Bernie Madoff att framstå som en tonårssnattare.

Beräkningarna förutsätter att staterna kommer att hålla fast vid tidigare välfärdslöften, något som allt fler börjar inse är lika troligt som att bli oligark på Keno.

Inte minst eftersom många länder redan nu maxat sina offentliga kreditkort.

För att ens komma i närheten av balans krävs förändringar som är så radikala att det inte är så konstigt att politikerna dragit sig för att kavla upp ärmarna.

Banken Goldman Sachs uppskattar i en färsk rapport att pensionsåldern i Europa måste höjas med i genomsnitt tio år. Eller så tvingas staten, eller de framtida pensionärerna själva, spara ihop motsvarande mellan 5 och 10 procent av BNP varje år, en astronomisk summa. Europa kan också börja importera ung arbetskraft i en takt av mellan 3 och 5 procent av befolkningen årligen.

Alla tre alternativen kan få vilken politiker som helst att snegla nervöst mot nödutgången. Särskilt eftersom snart halva valmanskåren i västvärlden är 55 år eller äldre och knappast kommer ordna hyllningskonserter till dem som rycker undan drömmen om en guldkantstillvaro på spanska solkusten.

För att inte tala om vad människor födda på 70- och 80-talen kommer säga när de ser fyrtiotalisterna leva loppan samtidigt som de på allvar börjar kika i sina egna pensionskuvert. Kanske vågar de till och med ställa en och annan korkad fråga.

– skickat med Google Verktygsfält