110915-SEKO-SJ-nr3.pdf (application/pdf-objekt)

110915-SEKO-SJ-nr3.pdf (application/pdf-objekt) SEKO SJ har både i media och i vår blogg försökt
beskriva händelsen med den ”11 åriga” flickan
som fick stiga av tåget i Kumla, vad hände egentligen?
I den här artikeln presenterar vi de fakta vi
kunnat få fram, och händelsen som vi förstått den.
Bakgrund
För några veckor sedan utsattes en av våra medlemmar
för ett mycket kraftfullt mediedrev. Det påstods att
medlemmen ”slängt av” en ”11-årig” flicka från tåget i
Kumla utan anledning. Vår medlems arbetsgivare, SJ,
bidrog på ett tidigt stadium till att ytterligare förstärka
drevet och peka ut tågmästaren som syndabock. Redan
tidigt på morgon efter händelsen gick SJ ut i media och
slog fast att tågmästaren varit övernitisk, begått tjänstefel
och var tagen ur tjänst. Att uttrycka sig med de
orden i media visade SJ tydligt att antingen ville man till
vilket pris som helst skydda ett redan ”skadeskjutet”
varumärke eller att ansvarig ”kommunikatör” helt saknar förståelse för hur använda ord uppfattas i
media. Vilken version som är den rätta – vet bara SJ själva! SEKO SJ har i en formell skrivelse till
SJ AB Vd Jan Forsberg begärt att berörd ”kommunikatör” med omedelbar verkan skall befrias från
möjligheten att uttala sig i media på uppdrag av SJ AB.
Att sedan SJ hastigt publicerade mer eller mindre för ombordpersonalen okända dokument på intranätet
om biljettförsäljning och avvisning gjorde inte saken bättre. Via en snabb muntlig undersökning
som SEKO SJ gjort, framkommer att även bland nyutbildat ombordpersonal saknas kännedom
om publicerade dokument.
SEKO som facklig företrädare för tågmästaren, valde istället att försvara vår medlem och gick i ett
pressmeddelande ut och kritiserade SJ för att de valde sitt varumärke framför sin medarbetare. Ett
populistiskt och ansvarslöst agerande, tycker vi.
Mediedrevet inriktades helt på tågmästaren och lite gjordes för att granska flickornas berättelse
och ingen såg heller något konstigt i att en kvinna ”omhändertar” en 11-årig flicka utan att ringa
polisen. Press radio och TV kallar in en professor i straffrätt och en lektor i straffrätt som var för sig
informerar om vilket brott som tågmästaren teoretiskt set skulle kunna anses vara vållande till.
Även Polisens talesman använde sig av formuleringar rörande olika grader av brott inledningsvis.
Något som han senare korrigerade och lät meddela att det inte fanns någon misstanke om brott.
Varför valde vi då att försvara vår medlem? Den främsta anledningen är att den bild vi fick av vår
medlem var en helt annan än den förhärskande mediebilden. Vi uppfattade vår medlems beskrivning
som väldigt trovärdig. För oss som jobbar fackligt är det en självklarhet att alltid finnas till
hands för våra medlemmar, även när det blåser ordentligt. Det är inte vår uppgift att döma. För
vår del kändes det nödvändigt att försöka få lite balans i den ensidiga debatt som fördes på sociala
medier och i press, radio och tv.
Vi hade uppfattningen och har fortfarande uppfattningen att vår medlem gjort en korrekt bedömning
i den situation som gällde ombord på tåget. Även polisens talesman har i media bekräftat uppgiften
att flickan mycket väl kan vara äldre än den uppgivna åldern och att händelsen fått alldeles
för stora proportioner i media.
SEKO har i samband med händelsen haft regelbunden kontakt med medlemmen och även deltagit i
möten med SJ på vilka händelsen har diskuterats inklusive hur medlemmen på bästa sätt kan komma
tillbaka som ”människa” och i tjänst ombord på tågen igen. Under mötena har det framkommit
uppgifter som om de presenterats för media med stor sannolikhet väldigt snart hade vänt debatten
i media. Fortsättning nästa sida
Vad hände i Kumla?
Sida 8 SEKO SJ NYTT
Forts. Vad hände i Kumla?
Sida 9 SEKO SJ NYTT
Varför har då uppgifterna inte presenterats för media? Här finns det säkert flera svar, men det är inte
otroligt att det till största delen beror på att uppgifterna av olika skäl är föremål för en sorts ”social
sekretess”.

I samband med mötena med SJ ställde SEKO SJ ställt krav på att vår medlem skulle få upprättelse
och ursäkt från SJ via en ”hög” chef. Något som så småningom resulterade i att chefen för division
Trafik & Service skrev följande på SJ intranät:
”Vi har lyssnat och samtalat med de medarbetare som varit inblandade i den aktuella situationen i
Kumla och kan bara konstatera att det här var en svårbedömd situation. Kollegan som avvisade flickan
uppfattade henne inte som 11 år utan snarare som 16-17 år, och även polisen gjorde samma bedömning
av flickans ålder. Det var utifrån de här uppgifterna flickan avvisades. För mig som chef är
det förståeligt att bedömningen har gjorts. Vi gör allt vi kan för att stödja de kolleger som var med,
genom samtal och annat stöd. ”
Hade SJ valt att bara publicera den ovan citerade texten hade det varit bra. Nu valde man tyvärr att
komplettera texten med ytterligare innehåll som mer skapar förvirring och osäkerhet hos tågpersonalen
än trygghet och stöd för utövande av arbetsuppgifter ombord på tågen.
Vad hände egentligen?
De fakta som SEKO fått fram hittills och som går att redovisa, visar klart och tydligt på att personalen
ombord gjorde sitt jobb och inget annat.
Tåget var en dubbeldäckare och mellan Örebro och Örebro S viserar tågmästaren biljetterna hos passagerarna
som sitter på undervåningen, för att sedan direkt efter avgång från Örebro S direkt gå upp
till övervåningen för att visera nytillkomna resande.
Tågmästaren ser en kvinna (22-åringen) som sitter och sover där det nyss hade suttit ett par som
gick av vid Örebro Södra och väcker henne (somnade väldigt fort) och ber om biljett. Hon säger att
hon ska köpa en biljett till Herrljunga vilket hon även gör.
På soffan direkt bakom denna kvinna sitter ännu en till nytillkommen resenär (”11-åringen”) som tåg-­
mästaren frågar efter biljetten hos. Denna resenär svarar först inte utan tittar bara på tågmästaren,
trots flera försök till att får reda på vart hon tänkt resa och om hon är villig att köpa en biljett. Efter
en stund svarar resenären att ”biljetten är borta” utan att tala om vart hon tänkt resa. Under tiden
tågmästaren försöker lösa sina arbetsuppgifter sitter 22-åringen på sätet framför soffan. Varför hon
inte talade om att 11-åringen var hennes syster och försökte hjälpa henne kan hon bara svara på
själv.

Tågmästaren bedömer att flickan som fortsätter att vara tyst till att vara minst 15-16 år och ber henne
lugnt ta med sig väskan och följa med ner till vestibulen på nedervåningen. Flickan följer med ner
och tågmästaren fortsätter med att på nytt försöka prata med henne utan att få något svar. Frågar
om hon har pengar så hon kan köpa biljett och ber henne ta fram plånboken Flickan tar fram plånboken.
Där finns det inte pengar så att det räcker till
en biljett. Tågmästaren förklarar att det inte är
okej att åka tåg utan biljett och säger att det är
lika allvarligt som att snatta i en affär. Frågar om
hon brukade gå in i en affär och ta grejer utan att
betala varpå flickan skakade på huvudet. Tåget
närmar sig Kumla och tågmästaren gör ett nytt
försök att få reda på vart flickan ska resa. Flickan
svarar nu att hon ska till Göteborg. När tåget är
framme i Kumla ombeds flickan att stiga av tåget
vilket hon även gör.
Fortsättning nästa sida
Forts Vad hände i Kumla?
Sida 10 SEKO SJ NYTT
”11 åringen” hade ingen biljett, och efter att inte heller kunnat betala så bedömer tågmästaren att
hon kan avvisas från tåget. Avvisningen sker enligt SJ:s regelverk eftersom flickan bedöms vara
minst 16 och kanske t o m 18 år gammal. I denna ålder är man straffmyndig och anses kunna förstå
att man skall betala för sig och kunna klara sig på egen hand. Erfarna Poliser bekräftar också att flickan
mycket väl kan anses vara ca 16 – 18 år ,vilket styrker att tågmästaren gjort rätt bedömning.
I första skedet var beskeden i media att bägge flickorna hade biljett. Sedan ändrades detta till att
man köpte dessa på tåget och att tågmästaren sedan avvisade ”11 åringen”. Enligt handdatorns för-­
säljningslogg sålde tågmästare en biljett till 22-åringen (systern), ingen biljett är såld till systern. Under
resan till Kumla som tar ca 12 min informerade 22-åringen aldrig tågmästaren om sin yngre syster
som satt på sätet bakom henne.
Tåget fortsätter sedan till Hallsberg där det sker ett personalbyte. Först i Alingsås kontaktar Systern
den nya personalen ombord och berättar att hon har en syster med ombord på tåget som ska av där.
Själv ska hon fortsätta till Göteborg.
Enligt uppgifter i media använder 22-åringen hela resan från Hallsberg ner till Göteborg för att leta
efter sin syster. Sanningen är alltså att hon inte ger sig tillkänna för tågpersonalen förrän i Alingsås
trots att hon köpt en biljett till Herrljunga. (I media har flickorna sagt att de skulle resa till Borås)
Först då görs ett utrop efter systern och därefter larmas SJ Trafikledning som i sin tur larmar polis.
Larmet till polis försenas alltså med flera timmar pga 22-åringen inte larmar tågpersonalen om att
systern saknas. Det finns inga uppgifter som styrker hennes egen berättelse att hon sprungit runt och
letat efter systern under resan ner till Alingsås, varken från resenärer eller ombordpersonal.
Uppgiften om att hon kontaktat ombordpersonalen efter avgång Hallsberg stämmer inte. Allt prat om
besök i restaurangvagnen mm är inte heller korrekt, eftersom inga restaurangvagnar finns i dubbeldäckarna.
Enligt inte fullt bekräftade uppgifter möttes hon av två män vid ankomst till Göteborg vilket gör det
troligt att målet för resan var just Göteborg.

Damen
På förmiddagen återfinns ”11 åringen” . Hon har tagits om hand kvällen innan av en äldre dam som
tyckte att hon skulle vila ut över natten innan polisen kontaktades. Tyvärr kontaktade hon inte polisen
överhuvudtaget, utan det var ett tips från SJ Contactcenter, efter det att kvinnan ringt och köpt en
biljett Kumla – Nora, som ledde till att flickan senare hittas av polisen. Mycket oro och onödigt letande
hade kunnat undvikas om ”11- åringen” inte förts undan av damen i Kumla. Vi menar att hennes
handlingar borde utredas - om hennes agerande är kriminellt eller inte borde prövas.
Tänk om
 22-åringen hade informerat tågmästaren om att det var hennes yngre syster som satt
bakom henne när hon köpte biljett eller när ”11-åringen” blev tillfrågad om att visa/
köpa biljett. Eller direkt efter avgång Hallsberg kontaktat personalen ombord på tåget…
 ”11-åringen” informerat tågmästaren om att hennes syster fanns ombord på tåget…
 Polisen initialt väntat tills de hade alla fakta innan de gjorde ett uttalande…
 Damen i Kumla kontaktat Polisen direkt när hon påträffade flickan…
 SJ i media och internt varit tydliga med sitt förtroende för tågmästaren…
 Media försökt balansera sin rapportering och hållit sig till fakta…
 Sanningen hade varit viktigare än att sälja tidningar och skydda varumärken…
/Styrelsen SEKO SJ
Jag pratade i dagarna med en av
våra medlemmar som tyckte det
var lite konstigt att det bara blir
krigsrubriker och brösttoner så
fort en SJ-medarbetare gjort något
fel. När någon av våra resenärer
gör något är det tyst i media.
Jag funderade lite på detta
och jag kan faktiskt inte förstå
varför det är på det viset. Jag
kan förstå att tidningarna säljer
fler lösnummer när de hoppar på
SJ i allmänhet, men varför hoppa
på en enskild anställd på SJ AB
innan man har alla fakta, och
varför inte balansera rapporteringen
lite?
Det har skrivits mycket om en
incident i Kumla där en tjej blev
avvisad från ett tåg, ett drev i
media pekar genast ut tågmästaren
som den som gjort fel, detsamma
gör representanter för
SJ:s ledning och t o m Håkan Juholt
ville säga sitt i frågan. Detta
sker innan någon har ordentlig
koll på fakta, och i de flesta fall
inte ens har pratat med den
tjänstgörande tågmästaren.
Utan att gå allt för djupt in på
vad som hände i Kumla kan man
nu när fakta börjar komma fram
konstatera att det är väldigt
mycket som skrivits och sagts
som är motsägelsefullt, och en
del är direkt osant. Man kan också
konstatera att andra resenärer
på tåget upplevt situationen på
ett helt annat sätt än vad som
beskrivits i media. Polisen delar
tågmästarens bedömning om att
flickan ser betydligt mycket äldre
ut samt att anledningen till att
flickan saknas så länge beror på
att den vuxna människan som
hittar henne inte ringer polisen
och rapporterar detta. All denna
fakta verkar helt förbises av media
medans de springer benen av
sig för att utse en syndabock. Var
finns balansen i rapporteringen?
Är sanningen verkligen så oviktigt,
och är verkligen påverkan på
Varför bara krigsrubriker åt ena hållet?

Sida 11 SEKO SJ NYTT
försöka komma undan är allt
från klassikerna att gömma sig
på toaletten och försöka sova
till att helt enkelt vägra svara
på tilltal från personalen. En
metod som tyvärr börjar bli
vanligare är att direkt hota personalen
med fysiskt våld när de
vill ha betalt, och i ett flertal fall
har alltså hoten övergått till en
rå misshandel.
Utvecklingen mot en mycket
hotfullare miljö ute på tågen
verkar accelerera och det är
skrämmande att ett fåtal förutom
de som är direkt utsatta och
deras fackföreningar verkar reagera.
I media hörs inte ett ljud
om detta. Har det förklarats
jaktsäsong på SJ:s personal? Är
det numer en ickehändelse när
en anställd på SJ AB blir misshandlad
på jobbet? Skulle journalister
acceptera att vem som
helst kom upp till deras kontor
och slog in bröstkorg eller ansikte
på dem?
Skulle allt som sagts i
”Kumlafallet” stämma (vilket
det inte synes göra) så kan jag
förstå att det finns ett nyhetsvärde
i det, och att tidningarna
måste rapportera om detta.
Men är det noll nyhetsvärde i
att tågpersonal blir misshandlade
när det enda de gör är att
utföra sitt yrke? Jag vill absolut
inte tysta journalister eller
andra tyckare, men jag efterlyser
lite balans i rapporteringen
och ett absolut krav på att man
har all fakta innan man uttalar
sig i skuldfrågor. Att diskutera
en händelse i princip är helt ok
innan alla fakta är inne, att sätta
sig till doms i skuldfrågor innan
man har alla fakta är helt
oförsvarligt!

/Anders Hedlund, SEKO SJ
den tågmästare som tjänstgjorde
helt oviktig för journalister,
politiker och representanter
för SJ:s ledning?
Samtidigt som detta pågår
har vi minst två kollegor till
tågmästaren som blir misshandlade
när de gör sitt jobb
ute på tågen. I ena fallet konstaterades
två frakturer på
revbenen och i andra fallet
frakturer i ansiktet. Inte ett
enda ord om detta i någon
tidning vad jag vet. Hur är
det möjligt? Har det nu gått
så långt att det är helt acceptabelt
att anställda på SJ fysiskt
misshandlas när de försöker
göra sitt jobb?
Personal på SJ: tåg avvisar i
stort sett dagligen folk från
tågen. I de flesta fallen handlar
det om folk som helt enkelt
vägrar att betala för sig
Det handlar också om att avvisa
eller neka tillträde till tåget
till individer eller sällskap
som är störande eller farliga
för andra resenärers säkerhet
och för säkerheten i framförandet
av tåget.
Folk i allmänhet har nog svårt
att förstå hur många det är
som anser att det är helt ok
att åka gratis. Anledningen till
detta är säkert att de flesta
vill göra rätt för sig och betala
på tågen och inte går på ett
tåg med förutsättningen att
inte betala. Men som sagt,
det händer i stort sett dagligen
och är inget undantag i
SJ:s verksamhet, eller för den
delen andra tågoperatörers
verksamhet. Ursäkterna till
varför man inte skall betala är
allt från att man betalar för SJ
på skattsedeln (vilket naturligtvis
inte stämmer då SJ AB
är ett aktiebolag med ett
vinstkrav) till att man helt
enkelt inte har råd och därför
borde få åka gratis. Sätten att