Krisens första offer är sanningen | Näringsliv | SvD

Krisens första offer är sanningen | Näringsliv | SvD: Krisens första offer är sanningen

9 september 2011 kl 14:31, uppdaterad: 11 september 2011 kl 11:31

Det är inte bara i krig som politiker uppfattar verkligheten som en fiende. I finanskrisens Europa blir det allt mer uppenbart vad vissa i den byråkratiska eliten tycks se som en av sina viktigaste uppgifter. Skydda omvärlden från kunskap.

Göran Hägglund flackade nervöst med blicken och försökte torka bort svettblänket från överläppen innan tv-kameran började rulla.

Läget är stabilt och det finns ingen anledning till oro. Ingenting tyder på att smittan finns i Stockholm, förklarade han i sin myndigaste ministerton. I bakgrunden syntes en ringlande kö av sjuka framför en överbelamrad akutmottagning.

Enligt Hägglund hade stadens vattensystem testats vid två tillfällen utan att några spår av det dödliga viruset hittats. Visserligen undvek han att nämna att laboratoriet letat efter alla smittoämnen i världen utom just det misstänkta viruset. Men det man inte vet har man inget ont av, tänkte social- och hälsovårdsministern nöjt.
Artikeln fortsätter...

Ovanstående scenario är naturligtvis skruvat.

En regering som mörkar en epidemi kan lika gärna börja beställa blommor till sin politiska begravning.

Men när det gäller finansiella sjukdomstillstånd tycks beteendet vara mer regel än undantag.

För två veckor sedan gick Internationella Valutafondens chef Christine Lagarde ut och varnade för att Europas banker är illa ute. Minst 200 miljarder euro i nytt kapital behövs för att hejda smittspridningen och det fort, förklarade hon. Det intressanta med IMF-chefens uttalande är att hon fram till i somras var finansminister i Frankrike, ett land som huserar några av Europas sjukaste storbanker. Då lyste hennes alarmistiska varningsrop med sin frånvaro.

Att hon i sin nya roll uppenbarligen bestämt sig för att ta bladet från munnen gjorde de forna EU-kollegorna rasande.

Europeiska centralbankens chef Jean-Claude Trichet och den bankansvarige EU-kommissionären Olli Rehn avfärdade utspelet som gripet ur luften.

Olli Rehn pekade på EU:s färska stresstester från mitten av juli som minsann visade att bankerna är i finfin form. Detta test, den andra hälsokontrollen av kontinentens banker på två år, visade sig dock ha struntat i en liten men avgörande detalj: själva problemet. Allting undersöktes utom vad som skulle hända om bankernas enorma innehav av statsobligationer rasade i värde. Ungefär som att lysa i öronen på en patient som söker för benbrott.

Christine Lagardes oro verkar inte ha varit mer överdriven än att en grupp EU-höjdare i tisdags höll ett möte om just hur bankerna ska stärkas genom mer kapital. Och när väl locket till hemliglådan var borta har allt fler börjat lätta sina hjärtan.

Anders Borg motiverade sin egen pessimism med att hans täta turer till Bryssel gett honom en lite annan och djupare bild än många andra bedömare av hur situationen ser ut i det europeiska banksystemet.

Deutsche Banks vd Josef Ackermann medgav att om alla statsobligationer värderades i linje med verkligheten skulle det leda till att mängder av banker utraderades. Men han avfärdade alla krav på mer kapital. Det vore ju att erkänna bluffen. Som att skriva ut vaccin mot en sjukdom vars existens förnekas.

Sanningen är att det illavarslande läget för bankerna varit känt i EU- och finanskretsar under lång tid.

Redan i våras konstaterade Nordeas ordförande Björn Wahlroos att det är en offentlig hemlighet att många tyska banker är konkursmässiga.

Det är inte bara bankernas hälsoläge som sopats bakom gardinerna.

I torsdags läckte det ut att Spaniens premiärminister i ett möte i augusti förklarat för landets fackföreningar att undergången var nära. Detta efter att han bara några veckor tidigare officiellt deklarerat att Spanien inte har några som helst problem med finansieringen.

Är allt detta olycksfall i arbetet? Inte om man får tro Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker, tillika ordförande i eurogruppen. När det handlar om känsliga ekonomiska frågor måste man ljuga, förklarade han i våras.

Motivet är förstås att det finansiella systemet till sin natur är en ganska skör konstruktion, ihoplimmat med det magiska men lättflyktiga materialet förtroende. Att säga som det är kan utlösa panik och rasera allt, i värsta fall förvärra problemen. Ju mindre allmänheten får veta desto bättre med andra ord. Federal Reserves dåvarande vicechef Alan Blinder blev 1994 känd för uttalandet att en centralbanks sista skyldighet är att tala sanning.

Men frågan är om inte Europas ledare lyckas åstadkomma precis det som de försökt undvika. Byråkraternas uttalanden är för länge sedan genomskådade och på marknaden börjar antalet lurade väldigt snabbt sjunka mot noll. Känslan av att något döljs har ökat misstron. Europas finansaktier faller fritt. Oviljan att erkänna problemen har snarast dragit ut på krisförloppet. Istället för att ta itu med svaga banker har de behandlats lika ömt som nykläckta fågelungar. Om de framtvingade kapitalinjektioner, som nu lär komma, hade skett för ett eller två år sedan vore utgångsläget bättre idag. Istället har inkassoverksamheten riktats mot medborgarna. Miljoner européer ombeds gå med på de största uppoffringarna sedan andra världskriget. Det vore klädsamt om de åtminstone fick reda på allt om varför.


– skickat med Google Verktygsfält