Snaphanen: "Seneste opdatering: 20/3-11 kl. 0340
20 kommentarer - Tryk for at kommentere!
Af Julia Caesar:
Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
Det är mars månad, men vinden är isande kall. Den här marsdagen vräks en barnfamilj från sin lilla kyffiga bostad och ställs på gatan. De har inte betalat hyran på länge. Mannen är arbetslös. Kvinnan försöker skydda barnen, två flickor på sex och fyra år och en treårig pojke, från den lokala mobb som har gått man ur huse för att skadeglatt se på skådespelet. Familjen är illa sedd. Mannen sägs syssla med någon sorts mystisk revolutionär verksamhet som ingen begriper sig på. Arbeta och försörja sin familj klarar han i varje fall inte. I famnen bär kvinnan det yngsta barnet, ett spädbarn på fyra månader. Nu står de på gatan. Sängarna och deras övriga torftiga möblemang har sålts för att skulderna hos slaktaren, mjölkaffären, bagaren och apotekaren ska kunna betalas. De är totalt utblottade. Till slut lyckas de hitta en tillflykt i ett eländigt smutsigt kyffe. Kvinnan är så pressad av situationen att hon inte längre kan amma lille Guido, och han dör av undernäring.
Några månader tidigare har mannen i familjen skrivit i ett segervisst brev till sin bäste vän: ”Trots allt har revolutionens vulkanutbrott aldrig varit mer nära förestående. Jag återkommer med detaljer.”
Mannen är Karl Marx (1818-1883), och den bostad som han och hans familj vräks från i mars 1850 ligger i Chelsea, London. Det kyffe som ska bli deras tillflykt ligger vid Leicester Square. Två månader senare, den 24 maj 1850, får den brittiske ambassadören i Berlin en rapport skriven av en preussisk polisspion som granskar de tyska revolutionärernas aktiviteter. Han beskriver de två rum där Marx lever med sin familj, inklusive hushållerskan.
”Allting är trasigt, sjaskigt och slitet”
Han har inga fasta tider för sömn eller vaken tid. Ofta stannar han uppe hela natten och ligger sedan påklädd på soffan dagtid och sover till kvällen, obekymrad om alla som kommer och går genom deras rum. (Det finns totalt två rum i bostaden.) Det finns inte en enda ren eller hel möbel. Allting är trasigt, sjaskigt och slitet, täckt av tjocka lager av damm och fullständigt kaos överallt. I mitten av vardagsrummet står ett stort, gammaldags bord täckt med vaxduk. Där ligger manuskript, böcker och tidningar, barnens leksaker, trasiga paltor ur hustruns sykorg, en massa naggat porslin, knivar, gafflar, lampor, ett bläckhorn, holländska lerpipor, tobak, aska … Ögonen börjar rinna av den tunga tobaksröken när man kommer in i Marx rum. Allting är smutsigt och täckt med damm, det finns ingenstans där man kan sätta sig ned. Det enda som finns är en trebent stol. En stol råkar ha fyra ben. På den leker barnen att de lagar mat.
Karl Marx, kommunismens profet och Den Store Tänkaren. Mannen som har haft ett större inflytande än någon annan intellektuell i modern tid. Med hjälp av lärjungarna Vladimir Lenin (1870-1924), Josef Stalin (1878-1953) och Mao Zedong (1893-1976) har hans läror legat till grund för jordens två största kommunistiska imperier, Kina och Sovjetunionen, och orsakat hundratals miljoner människors död. Marx ägnade sitt liv åt att formulera teorier om kapitalets utsugning av arbetarklassen. Men själv satte han sig över alla moralfilosofiska principer. Han sög ut sin omgivning mer hänsynslöst än den värsta kapitalist. Han arbetade aldrig för sin egen försörjning utan lät sin familj leva i svält och misär. Arbetarklassen visste han ingenting om. Han satte aldrig sin fot i någon fabrik, gruva, kvarn eller annan tung industri. Den enda proletär Karl Marx träffade var sin egen hushållerska. Henne gjorde han med barn. När barnet föddes vägrade han erkänna faderskapet och prackade det istället på den ständigt utnyttjade vännen Friedrich Engels (1820-1895), som han hade en livslång symbiotisk relation med.
Marx var ingen vetenskapsman
När Karl Marx dör den 14 mars 1883, sittande i morgonrocken vid eldstaden, är han 60 år gammal. Dödsfallet väcker föga uppmärksamhet i pressen. Till begravningen infinner sig totalt elva personer. Engels finns naturligtvis där. Ständigt denne Engels. Han säger några väl valda ord, förljugna in i det sista. Döttrarna Laura och Eleanor och ytterligare några personer tar farväl av den döde revolutionären. Den världsrevolution som han ägnat sitt liv åt att dra upp riktlinjerna för får han aldrig uppleva.
Mellan de båda scenerna, vräkningen av Karl Marx och hans familj från Chelsea i mars 1850 och begravningen trettiotre år senare ligger ett liv som hör till historiens märkligare och som kastar skuggor långt in i vår tid. Knappast någon profet har idealiserats och ikoniserats lika mycket som Karl Marx, möjligen med undantag av Muhammed. Trots att marxismen är den lära som utan tvekan har kostat flest oskyldiga människor livet är det uppenbarligen fullt möjligt att fortfarande kalla sig marxist utan att skämmas. Den 25 februari kunde man till exempel höra författaren Andreas Malm beteckna sig själv som ”en kämpande marxist” i radions Studio Ett.
Han ser beteckningen som hedrande och är antagligen inte ensam om det.
Vår blinda tilltro till profeter
Det finns någonting i mänskligt beteende som skrämmer mig mer än det mesta. Det är vår blinda tilltro till auktoriteter och profeter. Vårt behov av profeter att tro på tycks oändligt. Vi är ständigt beredda att bli bedragna, att tro på de himmelssvävande visionerna och de vackraste lögnerna. Vi anförtror oss till dem som lovar oss mening och gemenskap och ger oss tillhörighet till flocken. Profeterna sveper in oss i sina visioner som mjuka gosefiltar och befriar oss från vårt individuella ansvar.
Som barn lärs vi genom uppfostran att tro på och lyda den auktoritet som representeras av våra föräldrar. Det är en nödvändig process, men om uppfostringsnitet och auktoritetstron drivs för långt kan det få ödesdigra konsekvenser. Den polsk-schweiziska psykoanalytikern Alice Miller (1923-2010) har mer klargörande än någon annan beskrivit ”den svarta pedagogikens” förödande inverkan på barnets och därmed också den vuxna människans psyke. Ett litet barn är helt utlämnat till och beroende av sina föräldrar. Barnet har inget val och inget att jämföra med utan måste acceptera föräldrarna som de är och allt som de utsätter barnet för. Barnet måste dessutom älska sina föräldrar.
Om vi som vuxna behåller auktoritetstron oförändrad riskerar det, som historien visar, att resultera i katastrofer. Blind tilltro till auktoriteter och profeter lägger grunden för totalitära maktsystem som karaktäriseras av ondska och tyranni, förföljelse av oliktänkande och folkmord. I totalitära samhällen raseras mänsklig humanitet och tillit. Förnuftet upphör att gälla. Den starkaste drivkraften blir rädslan. Adolf Hitlers Nazityskland, Josef Stalins Sovjet, Mao Zedongs Kina är alla exempel på det.
Karl Marx sådde ondskans frön
Ondska uppstår inte från ingenstans. Någon sår ondskans frö. Under gynnsamma betingelser kan det gro och erövra makt. Karl Marx sådde ondskans frön. Han var en våldets och hatets profet. I hans teorier upphöjdes avund till moral. Våld gjordes till frihet, och plundring och stöld förvandlades till rättvisa. Han gjorde anspråk på vetenskaplighet. Men i djupare mening var han inte alls någon forskare eller vetenskapsman. Vetenskap är ett noggrant sökande efter fakta och värdering av bevis. Sådant ägnade sig inte Marx åt. Han var en agitator och mer intresserad av att förkunna det han ansåg vara sanningen än av att söka efter den. Han tog en doktorsgrad i filosofi vid universitetet i Jena, men någon akademisk tjänst fick han aldrig.
Inte någon gång under sitt liv försökte han på allvar att få ett arbete. Det enda undantaget var i London i september 1862 när han sökte en tjänst som järnvägskonduktör. Den fick han inte för att hans handstil var så dålig.
Tjugo år tidigare, 1842, gav han tillsammans med Friedrich Engels ut den revolutionära Neue Rheinische Zeitung i Köln. Det lyckades i fem månader tills den förbjöds 1843. Engels´ observation av Marx sätt att leda arbetet på tidningen var att Marx var en diktator. Ordet ”diktator” dyker påfallande ofta upp i alla sorters eftermälen om Marx. Han hade varken tid eller intresse för demokrati. Alla sorters val fann han ytterst motbjudande.
I tidningen skrev han: ”När vår tid kommer ska vi inte förklä vår terrorism.”
Revolutionärt liv i landsflykt
Redan här borde larmet ha gått. Här uttrycker Marx det hot mot mänskligheten som bland andra Vladimir Lenin och Josef Stalin i Sovjetunionen, Mao Zedong i Kina, Pol Pot i ”Demokratiska Kampuchea” och Fidel Castro på Kuba senare ska iscensätta med katastrofala konsekvenser. Här borde världshistorien ha tagit ett hopp. Men eftersom saker händer för att vi ska lära oss någonting fortsatte allting som om ingenting hänt i riktning mot den ohyggliga skörden av Karl Marx draksådd.
Karl Marx och Friedrich Engels var båda starkt påverkade av den industriella revolutionen i England 1760-1830 och den franska revolutionen 1789. De inspirerades av Georg Wilhelm Friedrich Hegels filosofi (1770-1831).
Var de än drog fram tvingades de på grund av sina samhällsomstörtande ansträngningar i landsflykt gång på gång. Från 25-årsåldern levde Marx i exil. 1845 utvisades han från Paris. 1848 hade han tillsammans med Friedrich Engels skrivit pamfletten ”Det kommunistiska manifestet”. Det ledde till att de belgiska myndigheterna i mars 1848 arresterade Marx och riktade en utvisningsorder mot honom. Även hans hustru Jenny sattes i arrest, tillsammans med mängder av prostituerade. Nästa dag kördes de av polis till gränsen. Stora delar av året därpå stod Marx inför rätta. Efter utvisningen från Belgien flyttade han med sin familj till England. London blev hans hemstad, men han umgicks bara med tyska landsmän, revolutionärer som han själv, och försökte aldrig integreras i det land där han bodde resten av sitt liv.
En teoretiker med tunnelseende
Marx var en teoretiker med tunnelseende. Han ägnade sitt liv åt proletariatet och den kommande världsrevolutionen men satte aldrig sin fot i någon fabrik, gruva, kvarn eller annan tung industri. I hela sitt liv föredrog han att umgås med medelklassintellektuella, sådana som han själv. Han var inte intresserad av socialistiska kamrater som hade erfarenhet av kroppsarbete; urmakare, grafiker, skomakare- självlärda, disciplinerade, skötsamma. De var angelägna att förändra samhället men eftertänksamma vad gällde den praktiska utformningen. Marx inte bara tyckte illa om dem, han var direkt fientlig mot dem. Han betraktade dem med förakt: revolutionär kanonföda, inte mer.
När han organiserade det revolutionära arbetet tillsammans med Engels såg han till att peta arbetarklassocialister från alla positioner där de kunde ha inflytande. Hans motiv var dels intellektuellt snobberi, – han föraktade den intellektuella underlägsenhet som han såg hos dem – dels att människor med egen erfarenhet av fabriksarbete tenderade att vara emot våld som metod att få bättre villkor. För egen del såg Marx en våldsam revolution inte bara som nödvändig utan oundviklig. Men han hade ingen lust att själv undersöka industriarbetarnas villkor för att lära sig något av deras erfarenheter. Varför skulle han göra det? I allt väsentligt hade han ju dragit sina slutsatser om mänsklighetens öde redan i slutet av 1840-talet. Varför skulle han anstränga sig mer?
Das Kapital – ett ofullbordat verk
Karl Marx specialitet var att påbörja mängder av arbete som han aldrig fullföljde. Han hade en brinnande önskan att skapa en bättre värld, men han saknade den självdisciplin och uthållighet som var nödvändiga för att organisera sitt arbete. Han levde ett ohälsosamt liv, motionerade inte, åt stora lass starkt kryddad mat, rökte som en borstbindare, drack hårt och hade föga förvånande ständiga besvär med sin lever. Han har beskrivits som ”outhärdligt smutsig”, badade ytterst sällan och tvättade sig sparsamt. Hans korta och breda uppenbarelse kröntes av ett ovårdat kolsvart hår, ett stort yvigt skägg och smutsig gulblek hy. Bakom en monokel i preussisk stil sprutade små ögon elaka gnistor av eld.
Den mesta tiden av de 34 åren från flytten till London till sin död 1883 satt han på British Museum och letade material till sin stora studie om kapitalet. Från början föreställde han sig att verket skulle bestå av sex volymer. Men den enda volym han producerade (i två delar) och lyckades få tryckt 1867 saknar logiskt mönster. Det är en serie fristående redogörelser i godtycklig ordning om arbetsvillkoren under kapitalism i mitten av 1860-talet. De utgår från ett enda arbete, Engels’ Condition of the Working Class in England som hade publicerats tjugo år tidigare och byggde på föråldrade och inaktuella källor.
”Bourgeoisin ska minnas mina bölder”
Resten fick Engels ta hand om. Ständigt denne Engels. Sedan Marx dött 1883 tog han tag i projektet och sammanställde Volym 2 utifrån 1 500 sidor anteckningar, av vilka han var tvungen att skriva om en fjärdedel. Resultatet är 600 tråkiga, röriga sidor om 1860-talets ekonomiska teorier. Volym 3, som Engels arbetade på från 1885 till 1894, är inget mer än en serie anteckningar, inklusive 1 000 sidor om ocker – någonting som skulle visa sig ha högst privat relevans i Marx eget liv.
Snusket, drickandet och den dåliga kosten är antagligen förklaringen till att Marx hela sitt vuxna liv plågades av varbölder över hela kroppen. Som värst blommade de när han skrev Das Kapital. Ingen kan läsa Das Kapital utan att ha Marx varbölder i åtanke. ”Vad som än händer”, skrev han till Engels, ”hoppas jag att bourgeoisien, så länge som den existerar, får anledning att minnas mina bölder.”
– skickat med Google Verktygsfält"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar