”Kan man inte bara för en gångs skull tala klarspråk?” - Fria Tider

”Kan man inte bara för en gångs skull tala klarspråk?” - Fria Tider: "”Kan man inte bara för en gångs skull tala klarspråk?”
Publicerat 21 mars 2011 kl 20:33
Det är inte så konstigt att människor från andra länder kommer till Sverige för att skaffa sig ett bättre liv. Men varför talar inte svenskar öppnare om de egentliga anledningarna till varför dessa människor väljer att komma hit? Det undrar Johanna Jacobsson, som håller på att tappa tron på mänskligheten, i sin insändare.
23
0
Retweet
0
Pusha

Isbjörnen Knut har dött.

Det snackas det om förgiftning. Kanske någon taskigt vaggad person, som vill ha lite 15 minuter i rampljuset, som ligger bakom. En hel värld tycks sörja och jag står frågande bredvid. Hur kommer det sig att vi i dag, 2011, tillåter att djur plågas, till exempel genom att tillåta halalslakt och långa transporter, trånga utrymmen och en allmänt vårdslös hantering som ofta resulterar brutna lemmar?

Hur kommer det sig att om djur far illa kan det ta månader ibland för att någon ska reagera och agera och samtidigt gråts det krokodiltårar över ett enda djur? Ett enda. Det är sådant här som gör att man tappar hoppet om mänskligheten. Fast samtidigt får man ju ändå kanske se det som att det finns lite hopp. Kanske är det så att man inte gråter för bara ett djur, utan att detta enda djur och dess liv får stå som en slags symbol för allas? Kanske inte, men jag väljer att se det så. Känns bäst på det viset.

Kanske är det lite på samma sätt när det kommer till invandringsfrågan.

Kanske är det så att man av en djup och grundläggande känsla av solidaritet väljer att fokusera på dem som kommer hit, för att det ligger nära till hands. Man slåss för en person och denna person får stå som en slags symbol för alla.

Kanske är det så att man ömmar extra för ensamkommande barn för att man kan se sig själv. Hur skulle man själv ha betett sig i en situation där inget hopp finns? Hur skulle man ha slagits, ljugit och kämpat för att få ett bättre liv, både för sig själv och för dem som står en nära? Men det ena ska inte behöva stå emot det andra. Det ena ska inte göra att det andra, i det här fallet de andra, ska behöva stå tillbaka och förminska sig själva i jakten på att framstå som den mest godhjärtade.

Samtidigt ska man inte sticka under stol med att barnen som kommer ofta inte ser ut som barn, eller ens agerar som sådana. Detta gör att man blir aningen skeptisk. När sedan barnen förevigas på bild och alla ser att de inte är barn, men ingen vågar säga något för att inte anklagas för att vara rasist, eller ännu värre SD-sympatisör, då tänker i alla fall jag på sagan om Kejsarens nya kläder.

Vidare så kan man ju lätt ställa sig frågan hur de egentligen kom hit? Ofta över halva jorden. Utan pengar. Här snackar vi ungar med skinn på näsan. Idag skriver Svenska Dagbladet den första artikeln i vad som ska bli en följetong om ensamkommande flyktingbarn. ”Vem ska ta hand om mig?” är överskriften och den är smart, för den slår an en sträng i mammahjärtat. Artikeln illustreras av en bild på, döm om min förvåning, ett barn. Ett barn som ser ut som ett barn. I artikeln framkommer det att han togs hit av en människosmugglare.

Undrar vad det kostar, vem som betalar det och varför?

Kan man inte bara för en gångs skull tala klarspråk. Pojken är ett ankarbarn. Punkt. Kan man inte bara se saker för vad de är? En familj har tröttnat på att leva i misär och trummar ihop en hög med pengar för att sända ett av barnen till landet där ingen är illegal. En familj vill få ett bättre liv. Om vi idag bestämmer att nu, nu ska vi säga som det är, så tror jag att förståelsen för dem som kommer hit blir större. För vem vill inte ha ett bättre liv för sig och de sina? När vi nu konstaterat det, så kan vi kanske ta och konstatera att detta gäller alla.

Alltså även svenskar.

- Johanna Jacobsson
Omodererat: Fria Tider ansvarar ej för innehållet nedan

– skickat med Google Verktygsfält"