Invandrarpolitiken hänger inte ihop | Ledarsidan | SvD: "Trots allt förskönande tal om ”papperslösa”, står det i klartext i regeringens och Miljöpartiets överenskommelse, att den utvidgade skyldighet som landstigen ska få ”att erbjuda subventionerad hälso- och sjukvård”, också berör utländska medborgare som uppehåller sig i Sverige utan tillstånd.
Att det handlar om illegala invandrare framgår av överenskommelsens skrivning om ”personer som håller sig undan verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning samt personer som befinner sig i Sverige utan att ha ansökt om nödvändiga tillstånd för att vistas i landet”.
Rätten till skolgång för sådana personers barn ska också utökas enligt överenskommelsen, i enlighet med ett liggande utredningsförslag (SOU 2010:5). Samtidigt säger överenskommelsen att de som har fått ett avvisnings- eller utvisningsbeslut ”är skyldiga att lämna landet”.
Men gömmer de sig för polisen inför en avvisning ska de ändå få bistånd av andra offentliga instanser för att kunna hålla sig gömda. Följdriktigt föreslår SOU 2010:5 att skyldigheten för socialnämnden och styrelsen för utbildningen att på eget initiativ lämna underrättelser till polisen om utlänningens bostadsadress, i enlighet med utlänningsförordningen, ska upphävas.
Således fastställer överenskommelsen den förunderliga hanteringsgången att en del av statsmakten, rättsväsendet, ska eftersöka en utlänning som olagligen vistas i Sverige efter ett avvisningsbeslut, samtidigt som andra delar av statsmakten, socialnämnd och skola, ska vara befriade från skyldigheten att rapportera var den eftersökta utlänningen vistas och dessutom vara skyldiga att tillhandahålla den eftersökte subventionerad sjukvård och fri skolgång.
Överenskommelsen skapar därmed ett läge där statsapparatens olika instanser inte har uppgiften att dra åt samma håll. De termer som inom statsvetenskapen beskriver sådana förhållanden är inte smickrande för någon stat.
Den stadfästa, fria och sekretesskyddade skolgången för illegala invandrares barn kommer dessutom att tydligt lägga hinder i vägen för verkställandet av avvisningsbeslut oavsett utlänningens ”skyldighet att lämna landet”. Ju längre som barnens skolgång varar och ju starkare bindningarna med det svenska samhället blir, desto svårare blir det att genomföra den beslutade avvisningen. Så bör det också medmänskligt vara. Men därmed ökar också incitamenten för att hålla sig undan avvisningsbeslut så länge som möjligt.
Dessa målkonflikter uppstår ytterst då Sveriges politiker, fortfarande efter 40 år, inte förmår att välja mellan generösa offentliga åtaganden visavi alla landets invånare å ena sidan och öppna gränser å den andra. Modellen har nått vägs ände, men i en sista räddningsoperation har de ansvariga bestämt sig för att både öppna gränserna ännu mer och samtidigt utvidga rätten till offentliga tjänster även till dem som olovligen uppehåller sig i landet. Det pris som hittills har betalats, med utanförskap, sociala problem och bidragsberoende, kommer nu att spädas på med förstärkt välfärdsstatsnationalism.
Thomas Gür är företagare och fri skribent. thomasgur@hotmail.com
– skickat med Google Verktygsfält"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar