budkavel: Öppet brev till Minister Erik Ullenhag.

Öppet brev till Erik Ullenhag

Vi har träffats en gång. Du kan knappast ha något minne av mötet för du var mycket ung. Du sov i en bärkorg. Din mor presenterade oss för varandra och jag tittade pliktskyldigast ner i korgen. Det hände på ett tåg till Värmland. Din mor var mycket stolt över dig. Jag fick ett intryck att hon älskade dig. Din far stod artigt och väntade på att mötet skulle avslutas. Du sov för att samla krafter för framtiden.

Från åren jag läste i Uppsala minns jag namnen på en del lärare bland annat din mor Kersti Ullenhag. Hon var då docent i ekonomisk historia. Jag uppskattade henne. På institutionen fanns professorn Bosse Gustafsson. Han startade Röd Front tillsammans med Jan Myrdal. Marxister av alla kategorier drogs till institutionen. Jag fattade föga, men kämpade på i teorigyttret och begreppsdjungeln.

Efter det revolutionära övertagandet som sker med vapenmakt ska det klasslösa kommunistiska väldet upprättas, men under en övergångsperiod måste proletariatets diktatur etableras därför att den forna bourgeoisien ännu kan vara anfrätt av en borgerlig ideologi och utgöra ett kontrarevolutionärt hot. Det upplysta avantgardet måste införa en järnhård disciplin för att uppfostra folket i folkets intresse. Vad som utgjorde folkets intresse avgjorde avantgardet. Jag förstod inte.

Jag frågade de mest övertygade om inte avantgardet kunde ha egenintressen i strid mot folkets önskan. De tittade på mig som om jag vore en dåre. Avantgardet skulle uppfostra folket till att bli goda människor. Jag undrade om det fanns några exempel på sådana.

En hänförd maoistyngling gav svaret ”Bosse Gustafsson”. Nästa gång vi träffades undrade jag hur det var med Bosse och han väste ”Sosse-Bosse” om avguden. Att vara sosse var det mest nedlåtande man kunde utstöta om en människa.

Jag frågade en kommunist vid ett tillfälle vad som skulle hända mig efter det revolutionära övertagandet. En vecka senare kom han fram till mig och drog mig åt sidan.

– Vi har diskuterat dig, sa han.
– ?
– Ja, din fråga, förtydligade han.
– ??
– Vi diskuterade dig och kom fram till att du är angripen av småbourgeoisiens tänkande men står på folkets sida och du kommer därmed att skonas.

Han trodde att jag skulle bli glad, men jag blev uppriktigt sagt bekymrad. Jag fick senare veta att i Umeå fanns det långtgående planer på att starta en väpnad kamp och vilka som skulle avrättas.

Mao och Lenin var de stora idolerna. Sådan var tidsandan, men min beundran för de båda herrarna var sval. Jag beundrade din mor Kersti Ullenhag av ett särskilt skäl. Jag tror hon var liberal, men det vet jag uppriktigt sagt inte ett dyft om. Hon ledde sina seminarier med oväld. Studenterna var, tror jag, med några få undantag, leninister, trotskister, maoister och bosseister. Jag var ett av de få undantagen.

Vi skulle göra ett eget arbete. Din mor var min handledare. Jag skrev om teoribildningen bakom svensk arbetsmarknad och regionalpolitik. Det var mitt första större arbete och jag bibringades kunskaper i vetenskapligt tänkande och vetenskaplig metod. Helt nya portar måste bankas upp i min hjärna. Så blev det uppsatsseminarier. Ett av seminarierna minns jag särskilt väl.

Bordet rymde minst tjugo personer. Jag satt vid ena kortändan. Bredvid mig satt fyra studenter som tillhörde KFML(r). De var klädda i storrutiga flanellskjortor och bruna skinnvästar. Den bruna färgen var viktig. Den signalerade arbetarklass. Svart hade antytt depraverad borgerlighet eller kanske något ännu värre – homosexualitet. KFML(r) avskydde homosexualitet.

En eftersläntrare med borgerlig framtoning hade lämnat in sin uppsats och även den måste gå genom mangeln. Den var satt som sista punkt och jag ägnade inte genomgången särskilt stort intresse.

Granskningen av uppsatsen gjordes klar. Din mor frågade om opponenterna hade något att tillägga. Nej, de var klara. Hon frågade författaren om han hade något mer att säga. Även han var klar. Men det hade plötsligt infunnit sig en spänning i rummet.

Din mor bad författaren att redogöra för en minnesskrift om en av Sveriges större affärsbanker. Han bleknade. Hon läste upp ett stycke ur hans uppsats och sedan samma stycke ur minnesskriften. Alla frös fast i sina positioner. För mig var vetenskapsfusk något oerhört. Jag tittade på din mor. Hon visade varken aggression eller besvikelse. Hade fuskaren en förklaring så var han ännu inte dömd. Jag uppskattade sannolikheten till 0 %, men han gavs tillfälle. Jag betraktade honom.

Han hade upplösts i sina konturer. Ett försök till leende hade smetats in i hans ansikte som målat av en mycket darrhänt konstnär. Han uttryckte med hela sin kroppskonstitution att han hade förlorat kontrollen över i vilket sammanhang han befann sig.

Jag minns en liknande situation när BBC en gång gjorde en förväxling. En ung man hade sökt en administrativ tjänst. En jäktad reporter rusade förbi och han föstes in i en studio. I direktsändning utsattes han för mängder av frågor. Han trodde att det var en anställningsintervju. Allt eftersom frågorna blev mer och mer absurda förvreds hans ansikte så att anletsdragen flöt ut som smör i en stekpanna.

Likaså minns jag en intervju med en av Idi Amins ministrar när den blodtörstige diktatorn satt bredvid och lyssnade. Frågorna, om så av enklaste slag, var som om ministern tänkte sig själv som krokodilmat framåt aftonen.

Samma fysionomi förvandlades författaren till genom endast ett par frågor från din mor. Jag förstår hur hon hade tänkt. Troligen hade hon diskuterat saken någon middag när du satt med haklapp och sörplade i en mugg med tvåhandsfattning. Så hade hon bestämt sig för att visa för oss alla vad vetenskaplig heder innebär.

Jag är din mor evigt tacksam för att jag fick inetsat i mig betydelsen av vetenskaplig integritet. I den miljön har du vuxit upp.

Under det uppsatsseminariet upplevde vi alla vad vi hade gemensamt. Din mor behövde inte ens förklara. Hon ställde några mycket enkla frågor och överlät sedan resten åt våra egna tankar.

Trots att vi i gruppen var så olika fanns mycket som förenade. Även brottslingen visste vad som var rätt och fel. Det är sådant man bygger samhällen på: ju starkare fundament, desto stabilare byggnad.

Händelsen gav mig ett trappsteg så att jag fick en bättre överblick i tillvaron. Jag tror att du också har fått många trappsteg till skänks.

Och nu är du minister, dessutom integrationsminister. Du ansvarar för en av de största omvälvningarna som just nu sker i vårt land och lika lite som marxistleninismen begriper jag vad invandringspolitiken handlar om. Tidsandan är ny och mycket uppfattar jag som floskelharanger.

Felet med floskler är att de bara flyter omkring i luften. Ett annat fel är att rent vetenskapligt går de inte att operationalisera. Det innebär att ett påstående ska vara mätbart. Går inte ett begrepp att mäta så måste man definiera det och göra det mätbart. Exempelvis måste den enskildes rätt att skapa sin egen lycka operationaliseras för att bli begriplig. Det kan innebära att få en heroindos om dagen eller att begå ett visst antal överfallsvåldtäkter i månaden. Då vet vi vad vi talar om. Det kan också finnas mått som alla kan acceptera.

För mig är ett öppet samhälle något jag vill kämpa för. I det öppna samhället är diskussionen med argument och motargument en förutsättning. Anledningen att jag skrivet här är att jag tror att jag på så sätt gagnar det idealet bäst. Det som fått mig att tröttna riktigt ordentligt på svensk samhällsdebatt är att de som har makten inte reagerar när medborgare blir nerslagna, knivskurna, rånade eller utsatta för gängvåldtäkter. Lärare som gör som din mor gjorde kan bli avstängda för diskriminering. Sådant har hänt. Människor av en annan åsikt än makten blir utestängda, mobbade, avskedade, hånade och bespottade. Det enda som levereras från ett avskärmat etablissemang är floskler omöjliga att definiera. Vi måste få en saklig debatt igen.

Bedragare av alla sorter ska avslöjas. En sådan rakryggad hållning blottlägger vilka grundvärden som finns i ett land på samma vis som din mor en gång visade.

Jag begriper helt enkelt inte svensk invandringspolitik. Den omges med mängder av vackra ord men tycks enbart skapa elände.

Självklart har jag funderingar kring detta. Jag misstänker att en väletablerad samhällsklass med globaliseringen som ideal vill sudda ut de gamla strukturerna i Landsbygdssverige, Bondesverige, Industrisverige och Skogsbygdssverige och ersätta dessa strukturer med ett brett urbant toppskikt, en slags individualismens avantgarde, där en svart och färgad befolkning ska ingå som en permanent tjänande underklass. Allt pekar på att vårt land håller på att gå i den riktningen. Det är en samhällsutveckling jag definitivt inte vill ha.

Jag har sett dig på TV vid något tillfälle. Du förefaller både kunnig och engagerad. Jag skulle så gärna vilja att du uttryckte syftet med det politikområde du ansvarar för så att man rent vetenskapligt kan granska och förstå.

Ibland har jag sett att du exempelvis blandat ihop den gemensamma nordiska arbetsmarknaden som vi har haft i sextio år med kraftigt subventionerade stödinsatser för utomeuropeiska analfabeter på ett sätt jag inte tror att du skulle kunna få ett godkänt omdöme vid något av våra lärosäten.

torsdag kl. 21:53 · Sluta följa inlägget · Gilla · Anmäl