Anpassning till varje pris?

Anpassning, acceptans och passivismens psykologi

Ledare Trots att många svenskar är medvetna om problemen med massinvandringen och mångkulturalismen är det få som gör någonting för att få till stånd en förändring. Även den överväldigande majoriteten av de som är starkt kritiska till den rådande politiken är i allt väsentligt passiva. Martin Ekedahl berör i den här artikeln psykologiska mekanismer som bidrar till att förklara varför det förhåller sig på det viset samt vad som behöver göras för att få till stånd en förändring.

Massinvandringen och mångkulturalismen har haft starkt negativa konsekvenser för svenskarna och det svenska samhället. Även de som begränsar sig till den information etablissemangets mediakanaler publicerar nås dagligen av nyheter om de problemen som följer i spåren av nämnda politik.
De vet att förorterna brinner, att icke-västerländska invandrare är kraftigt överrepresenterade i den grova brottsligheten, och att stora summor skattemedel går åt för att finansiera invandringen, samtidigt som det skärs ner inom många andra offentliga sektorer. De vet att svenskar i hög utsträckning flyttar eller flyr från invandrartäta områden, liksom de vet att landets allt sämre skolresultat åtminstone i någon mån beror på det ökade antalet analfabeter i landet.
Trots allt detta fortsätter riksdagspolitikerna att driva samma politik i ett ständigt accelererande tempo, och trots det reagerar knappt några svenskar.
Varför är det så?
Frågan blir än mer kritisk om vi betänker att det finns ett stort antal svenskar som faktiskt är mycket väl medvetna om problemen, som uttryckligen inte vill ha det här samhället, men ändå i princip inte gör någonting för att få till stånd en förändring. En del av dem skriver arga kommentarer ibland och andra röstar på ett invandringskritiskt parti vart fjärde år, men inte mycket mer, om de ens gör det.
Varför?
Det finns många som framför olika folkpsykologiska förklaringar för att närmast uppgivet rationalisera fenomenet. Vanliga exempel är att “folk är dumma” eller att “svenskarna vill inte bli räddade”. Liksom i princip alla liknanden rationaliseringar är de dock i allt väsentligt felaktiga. Problemet är många gånger inte att folk är dumma, utan att intelligenta personer inte gör någonting åt problemen.
De folkpsykologiska förklaringarna riskerar rent av att vara farliga då det krävs att vi verkligen förstår varför så många är passiva för att kunna hantera det på ett konstruktivt sätt. Den förståelsen når vi lättare genom att begrunda människans allmänna psykologi, någonting som görs alldeles för sällan i politiska sammanhang.
Jag vill redan nu betona att följande inte är de enda förklaringarna, men två närliggande psykologiska fenomen som åtminstone för oss närmare en förståelse för den utbredda passiviteten är anpassning och acceptans.
Begrunda följande: Vem tror du är lyckligast, en person som blivit delvis förlamad i en olycka eller en person som vunnit högsta vinsten i ett lotteri?
Ditt instinkitva svar är troligen felaktigt, åtminstone om det förlöpt ett år sedan händelserna inträffade. En person som blir delvis förlamad i en olycka känner sig i regel deprimerad direkt efteråt och den som vunnit högsta vinsten känner sig överlycklig. För de allra flesta i båda dessa situationer avtar dock känslorna med tiden. Psykologiska studier visar att en person som blivit delvis förlamad i en olycka ett år senare är i princip lika lycklig som någon som vunnit högsta vinsten i ett lotteri ett år tidigare.
Valet mellan de två alternativen ovan är ändå förhållandevis enkelt, men det ger en viktig inblick i den mänskliga psykologin. Människor har en fantastisk förmåga att med tiden anpassa sig till sin situation. När människor tänker och känner utgår de dessutom oftast utifrån vad som är deras normaltillstånd. När en person anpassat sig till att ha blivit delvis förlamad blir det med tiden ett normaltillstånd och en ny referenspunkt utifrån vilken allting, däribland lycka, bedöms.
Denna förmåga till anpassning är ofta av godo, även om den kan leda fram till destruktiva och för utomstående många gånger obegripliga beteenden. Det senare eftersom utomstående i regel har helt andra personliga normaltillstånd som referenspunkter vilka de ändå utgår ifrån även när de bedömer andra.
Det värsta en förälder kan tänka sig är ofta att dess barn ska dö, och blotta tanken känns outhärdlig. Ändå kan de flesta föräldrar som drabbas av en sådan tragedi leva förhållandevis normala liv efter drygt ett år. Människor som känner sig förkrossade efter en förlorad kärlek brukar med tiden anpassa sig, acceptera situationen och gå vidare.
Under sådana omständigheter är anpassningsförmågan bra, men det finns mer destruktiva exempel. För utomstående är det i regel obegripligt hur en kvinna kan stanna hos en man som slår henne eller att någon accepterar ett liv i slaveri. För den där sådana livsförhållanden blivit ett normaltillstånd som vederbörande anpassat sig till och accepterat är perspektivet dock ett helt annat.
Acceptansen är en väldigt viktig del i processen och upprätthållandet av situationen. Acceptansen behöver inte vara medveten. Det avgörande är att en person på något sätt känner att det är lönlöst att försöka förändra någonting och därmed ställer sig in på att försöka göra det bästa av situationen i stället för att stånga huvudet mot väggen. På så vis kan den anpassa sig och leva förhållandevis väl även under förhållanden som för utomstående är obegripliga och oacceptabla.
Förändrade omständigheter kan dock till slut få en misshandlad kvinna eller en slav att känna att situationen inte längre är acceptabel och att det faktiskt går att göra någonting åt saken, och därmed åtminstone försöka ta sig ur sin destruktiva situation.
Detta för oss tillbaka till passiviteten hos de flesta invandringskritiker: Det svenska folket kan inte bara bildligt utan rent psykologiskt jämföras med en kvinna som misshandlas. De negativa konsekvenserna av massinvandringen och mångkulturalismen har blivit ett normaltillstånd och eftersom svenskarna inte upplever att någonting kan göras åt situationen försöker de i allt väsentligt anpassa sig efter att det förhåller sig på det viset i stället för att agera.
Det som krävs för att få tillstånd en förändring är därmed minst två saker: svenskarna måste känna att den rådande situationen är oacceptabel, men de måste även känna och tro att det finns någonting att göra åt situationen.
I synnerhet tack vare framväxten av alternativa massmedia ökar antalet svenskar som inser att den rådande situationen är oacceptabel. Den verksamheten måste dock fortsätta förbättras och växa sig starkare för att nå ut till allt fler med allt mer och information.
Den andra aspekten är betydligt mer bekymmersam och starkt bidragande till passiviteten. De flesta svenskar, inte minst invandringskritikerna, vare sig känner eller tror att någonting kan göras åt situationen, så varför dunka huvudet mot väggen? De hinder som måste övervinnas framstår som allt för stora och de politiska alternativen inte som tillräckligt starka.
Vad som krävs för att bryta passiviteten är därmed att ingjuta framtidstro i svenskarna och få dem att förstå att en förändring faktiskt är möjlig. Varje liten delseger skickar ut en signal i rätt riktning, som Sverigedemokraternas intåg i riksdagen eller att Svenskarnas parti vann ett mandat i Grästorp.
Samtidigt som en positiv utveckling av representationen inom det politiska landskapet är viktigt symboliskt är det ännu viktigare att människor känner av att positiva förändringar är möjliga i deras vardag. De måste känna att handling faktiskt leder till någonting, och de måste tro på att de politiska motståndets representanter verkligen kan åstadkomma den förändring de så innerligt önskar. Små framsteg som lyckas och lyfts fram är viktigare än försök till stora framsteg som misslyckas.
Detta måste alla aktiva invandringskritiker, oavsett vilken metod eller miljö de har valt, bära med sig när de agerar eller planerar sin strategi. Vi måste ge folket hopp genom positiva budskap och konstruktiva handlingar. En förändring är fullt möjligt. Vi har alla förutsättningar. Nu är det upp till oss att ta tillvara på dem.