Myten om

Myten om judisk kolonialism

I många av samtalen kring Mellanöstern förekommer en utbredd myt om att judar är inkräktare från Europa och USA – vita västerlänningar som kommit för att ‘kolonisera’ och ‘stjäla land’ från den ‘ursprungliga’ palestinska befolkningen vilka den rätteligen tillhör. Denna myt, som hämtar kraft från marxistisk terminologi, fick ökad legitimitet efter 1967 när Israel annekterade Östra Jerusalem och ‘erövrade’ Västbanken. Idén om ’ockupation’ och bruket av ordet ’bosättare’ förstärker idén om israelisk ’kolonisering’ av ’arabiskt’ land.
Bortsett från att anta att palestinierna måste vara de sanna infödingarna eftersom de ser autentiskt ‘bruna’ ut förstärker kolonialismmyten en annan myt: judar är inte ett folk, förtjänta av rätten till självbestämmande, utan en religion. Således talar anti-sionister ständigt om amerikanska medborgare med judisk tro, tyskar med judisk tro och t.o.m. araber av judisk tro. Vid tiden för den Franska Revolutionen sade Clermont-Tonnere angående judarnas frigörelse: “Judarna som folk måste nekas allt, och judarna som individer måste erbjudas allt:” Den judiska folkgruppen skulle på något vis försvinna, och kvar skulle endast finnas franska medborgare av judisk tro eller härkomst.
På sistone har idén om att judarna inte är ett folk utan en brokig skara konvertiter fått ett lyft av Tel Aviv-professorn Schlomo Sand, vars bästsäljande bok, The Invention of the Jewish People, (ung. ”uppfinnandet av det judiska folket”, ö.a.) nu finns på engelska. Sands teorier bygger på Arthur Koestlers alster, mannen som populariserade idén om att ashkenaziska judar härstammar från den turkiska stammen khazarerna. Bägge männen underminerar Israels legitimitet genom att dra slutsatsen att judarna inte har någon koppling till Palestina. Genetiska studier kastar dock misstro över Koestlers teori: de visar att judar från öst och från väst har mer gemensamt med varandra, och är genetiskt närmare besläktade med icke-judar från Mellanöstern – kurder i synnerhet – än med de icke-judiska befolkningsgrupper de levt bland.
I juni uttalade president Obama en annan myt: Israel skapades som botgöring för Förintelsen I Europa. Denna myt skymmer det faktum att varje arabstat är lika mycket en skapelse av Västerländsk kolonialism. Den bortser också från det faktum att institutionerna för den judiska staten i vardande etablerades årtionden innan
Ben-Gurion läste upp Israels självständighetsförklaring.
Vi hör eller läser ofta om hur Israel befolkas av fläsktuggande, icke-judiska ryssar och bosättare från Brooklyn. Men dessa grupper är marginella. Vi får nästan aldrig höra att 40 procent av Israels judar kan härleda sitt ursprung till muslimska eller arabiska länder. Det stora flertalet av dessa judar flyttade helt enkelt från ett hörn av den ’arabiska’ världen till den kustremsa i Mellanöstern som är känd som Israel.
Fram till att de fördrevs för 50 år sedan hade till exempel judar varit bofasta i Irak sedan babylonierna förvisade judarna från Jerusalem för nästan 3000 år sedan. Under tidigt 1900-tal var Bagdad den mest judiska staden i världen, efter Salonica och Jerusalem. Judarna kan sägas ha ett lika legitimt anspråk på Bagdad som palestinierna har på Jerusalem.
Araberna är relativt sett nykomlingar i området; den ’arabiska’ världen är felbenämd. När araberna erövrat det land som till stor del bebotts av judar och kristna under 600-talet hade judarna levt där i ett tusen år. Folk i Väst tenderar att tillämpa en vanlig missupfattning på alla judar, och låna den kristna tanken om att judarna har dömts till att vandra från land till land utan något land att kalla sitt eget. Men förutom att det alltid har levt judar i Palestina har Mellanöstern och Nordafrika varit bebodda av judar i 2 000 år utan avbrott. Om det är så att endast infödda invånare har några politiska rättigheter, så är judarna så inhemska som något folk som lever i Mellanöstern kan vara.
Denna judiska närvaro har nått sitt slut under de senaste 50 åren. Arabförbundet beslöt att utkräva hämnd på försvarslösa judiska medborgare i arabiska länder om delningen av Palestina gick igenom. Samma dag som fem arabiska arméer invaderade den nya judiska staten annonserade Arabförbundets sekreterare Azzam Pasha: “Detta kommer att bli ett utrotningskrig och en världsomvälvande massaker vilken kommer att omtalas på samma vis som de mongoliska massakrerna och korstågen”.
De arabiska regeringarna förklarade faktiskt två krig 1948. De förlorade det militära kriget mot den nyfödda judiska staten Israel, men de utfärdade en andra krigsförklaring, mot en miljon judiska medborgare. Detta krig vann de med enkelhet, genom en policy bestående av skrämsel, förtryck, förföljelse och sporadiska utbrottt av våldsamheter. Resultatet är att det endast finns 4 500 judar kvar i de arabiska länderna.
Att judar ’stjäl arabisk mark’ är en kränkande vändning av sanningen. Judar i tio arabiska länder fråntogs sina rättigheter och blev i de flesta fall fördrivna från sin egendom. World Organisation of Jews from Arab Countries uppskattar att judar I arabiska länder förlorade många miljarder mer i tillgångar än palestinierna, och lika mycket land som fyra gånger Israels storlek.
Sett till dessa omständigheter har arabisk antisemitism inte varit mindre viktig för Israels tillkomst än Förintelsen. Araberna är skyldiga judarna mycket. Det är dags för världen att sluta se på konflikten genom förvrängda, europacentrerade glasögon.
Texten är ursprungligen publicerad på engelska:
http://jewishrefugees.blogspot.com/2009/12/myth-of-jewish-colonialism.html och är här återpublicerad och översatt med tillstånd av artikelförfattaren.