Anmälan mot Almgren syftar till att skrämma Stasiforskare - Artikel av Lena Breitner - Newsmill

Anmälan mot Almgren syftar till att skrämma Stasiforskare - Artikel av Lena Breitner - Newsmill: Sverige och Stasi-arkiven
Lena Breitner om Sverige och Stasi-arkiven
Anmälan mot Almgren syftar till att skrämma Stasiforskare

Publicerad: 2011-11-03 11:11, Uppdaterad: 2011-12-10 10:12

Förbehållen i Regeringsrättens dom där forskaren Birgitta Almgren fick ta del av Säpos material är i högsta grad otillfredsställande även för de utpekade. Att våra svenska regeringar inte agerat för att få ut belastande material om egna medborgare är häpnadsväckande, skriver frilansjournalisten Lena Breitner.

29 kommentarer
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Journalist och historiker som bland annat håller spionvandringar i Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg.

Debattvågorna kring svenskar med misstänkt koppling till Stasi går höga. Nyfikenheten är stor om vem som tänkas ha gjort vad. Men i grund och botten måste vi gå till kärnfrågorna.I måndags fattade Justitiekanslern, JK, beslut om att inleda förundersökning kring professor Birgitta Almgrens bok Inte bara spioner, som gavs ut i september i år. Begäran kommer från Säkerhetspolisen, som vill ha utrett om Almgren begått brott mot tystnadsplikten.

Den 24 juni 2010 beslutade Regeringsrätten att Almgren fick ta del av Säpos material som berör personer som misstänktes samarbeta med Stasi. Hon fick dock vissa förbehåll.

"Bland annat om att uppgifterna i handlingarna som rör enskilda inte får publiceras eller lämnas vidare till någon annan, inklusive den berörde själv, om de inte har en sådan form att enskilda inte kan identifieras", sammanfattar Säpos chefsjurist Lars-Åke Johansson i sin anmälan till JK.

Är det verkligen möjligt att Regeringsrätten menat att forskning om Stasis verksamhet i Sverige ska kunna bedrivas utan att någon enda individ kan känna igen sig, inklusive dem som har utretts? Då blir det nog inte mycket till forskningsresultat!

Forskare forskar inte för byrålådan där hemma. Forskare forskar och publicerar sedan sina resultat, som forskningsrapporter eller i populärvetenskapliga böcker. Att detta skulle bli resultatet av Almgrens begäran om att få se Säpos material fanns det ingen tvekan om. Om tolkningen ska vara så hårddragen som Säpos chefsjurist skriver så borde ju Regeringsrätten rimligtvis sagt nej till Almgren och inte låtit henne se någonting!

Bakgrunden till Säpos begäran om granskning är två brev som inkommit till myndigheten. Två personer uppger att de först i och med Almgrens bok fått kännedom om att förundersökning pågått kring dem. Båda har synpunkter på uppgifter i Almgrens bok, faktauppgifter som de uppger är felaktiga. Vilka felaktigheterna är får man inte veta då det är sekretessbelagt.

Enligt Regeringsrättens dom fick Almgren inte kontakta någon som nämndes i utredningarna. Av de två breven som inkommit till Säpo får jag intrycket av att personerna hade tyckt det var bra om de hade blivit kontaktade av Almgren innan publiceringen, så att "felaktigheterna", vilka de nu var, hade kunnat rättas till. Regeringsrättens begränsning av Almgren har därmed visat sig vara djupt olycklig.

Problemet med att inte få kontakta personerna som berörs är frågor som Almgren tagit upp många gånger, bland annat i förordet av sin bok och på DN Debatt. "Kanske vill du komplettera eller lägga till rätta. Kanske har jag missuppfattat något", skriver Almgren i sin bok. Hon skriver också att hon är medveten om att felaktiga uppgifter kan förekomma i arkiv.

Det kan alltså vara felaktigheter som finns i Säpos material som Almgren fått ta del av. Men det kan också vara något annat. Magazin24 publicerade i går kväll en intervju med Almgren. Hon säger att anmälarnas agerande känns igen. Strategin går ut på att ta bort fokus från offren.

"Anfall är bästa försvar, enligt Stasiagenter", säger Almgren till Magazin24. "Flera av mina tyska och danska kollegor har hört av sig och känner igen beteendet från Stasibelastade människor i deras länder."

Anmälan som strategi för att skrämma till tystnad. För att skrämma offren. För att skrämma forskare och journalister. Ska vi böja oss för det? Almgren säger att hon inte är rädd och kommer att fortsätta sin forskning.

I debatten sätts väldigt stort fokus på att "Säpos Stasiarkiv" ska öppnas och namnen på personer som finns där offentliggöras. I verkligheten pekar näsorna åt helt fel håll. Låt oss vända oss mot USA och Tyskland.

I Tyskland finns det riktiga Stasiarkivet. Det består av 111 000 löpmeter sak- och personakter och vem som helst kan ansöka om att få se sin personakt. Det har över en halv miljon människor gjort. Det betyder att människor i Sverige fått ut akter och vet om att Stasiagenter rapporterat om dem. Forskare och journalister kan också begära ut handlingar om enskilda personer. Kunskapen om vem som varit Stasiagent är därmed inte ett monopol för Säpo.

De allra viktigaste agenterna listades av Stasis utrikesspionage HV A genom rapport-databasen SIRA och i de kartotek som kallas Rosenholz. Rosenholzkartoteken förstördes vid murens fall, men amerikanska CIA kom över mikrofilmade kopior, vilket betyder att Rosenholzkartoteken i dag är amerikansk egendom. För CIA var det en prestigefylld underrättelsekupp och uppgifter om enskilda individer hade säkert ett stort informationsvärde. Men 1998 lyckades tyskarna återskapa SIRA-databasen där man kunde se vilka rapporter som kommit in till HV A mellan åren 1969-89. Därmed förlorade Rosenholzkartoteken sitt "underrättelsevärde". Stasiagenter kunde därmed anses vara röjda.

Efter tuffa förhandlingar fick Tyskland ta emot samtliga Rosenholzkartotek rörande det som CIA uppfattat vara tyska medborgare, dvs personer från BRD och DDR. Det rör sig om 293 000 F16-kort, 57 000 F22-kort samt 1 700 Statistikkort som levererades i digital form och som nu finns hos Myndigheten för Stasiarkivet, BStU. Med kartoteken till hjälp kan personalen på arkiven hämta ut rapporter och akter som hör till de olika agenterna. Utan Rosenholzkartoteken får man antagligen bara en bråkdel av materialet!

Varför berör då detta oss i Sverige? Därför att den journalist eller forskare som ställer frågor om en tysk medborgare som varit agent kommer att få fullservice i arkivet, medan den som ställer frågor om svenska medborgare som varit agenter inte kommer att få allt trots att det finns arkivet. Det här kan ge det olyckliga resultatet att vi i Sverige får bilden att tyska medborgare i Sverige varit de fulaste fiskarna.

I februari år 2000 lade den dåvarande ledande politikern i förbundskanslerns kansli och nuvarande chefen för tyska underrättelsetjänsten, Ernst Uhrlau, fram ett förslag för de nordiska ambassadörerna. Det handlade om att länderna gemensamt skulle agera för att få ut Rosenholzkartoteken rörande deras medborgare.

Genom publiceringen av Birgitta Almgrens bok vet vi nu att Säpo bara innehar ett av kartoteken, nämligen F16-dokument där man inte klart kan avgöra om en person varit agent eller inte. Det är i denna situation vi befinner oss. Där oskyldiga eller relativt obetydliga informatörer riskerar att hängas ut i offentligheten. Det är djupt olyckligt.

Med den kunskap vi fått genom Birgitta Almgrens senaste bok vet vi att Sverige aldrig fick ta del av de mycket viktigaste Rosenholzdelarna, F22 och Statistikkorten. Av det senare kartoteket framgår hela agentens historia. Om och när agenten blivit rekryterad, hur många rapporter som lämnats, vilken orsaken är till värvningen m m. Det framgår även om personen anses var tillförlitlig eller inte.

Jag har inget emot att toppagenter avslöjas. Men varför riskera att hänga ut de obetydliga fiskarna eller dem som är oskyldiga? Den svenska opinionen måste förstå att Säpo inte verkar ha de avgörande delarna för att konstatera om en svensk medborgare varit agent eller inte. Nyckeln har amerikanska CIA. Om Tyskland fått ut allt om sina medborgare - varför kan inte vi be om att få allt vi också? Eller anser vår svenska regering att USA ensamt bäst förvaltar detta material? I min värld kallas det att ge avkall på vårt lands suveränitet.

Stasiforskare som Birgitta Almgren och Helmut Müller Enbergs vill genom Gotlandsmanifestet att kopior på kartoteken överförs till Myndigheten för Stasiarkivet, BStU. Då kan vi få en seriös forskning kring Stasis verksamhet i Sverige.

Det skulle också innebära att de personer som anser sig vara oskyldiga ges möjlighet att få detta bevisat. Men det är bara med regeringens insats och med hjälp av forskare som detta kan genomföras. Rosenholzkartoteken kan bli till gagn för många, men möjligheten att se dem är bara en begränsad skara förunnat.

Lena Breitner (2 artiklar)
http://www.tankaromib.wordpress.com
Anmäl




Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/40592

29 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Politikeradeln visar ånyo sitt fula ansikte och deklarerar att "svensson inte är förmögen att smälta denna information".

Resten av Europa har öppnat arkiven och tagit uti med sin historia. Men i Sverige är detta fortfarande hemligt sedan 20 år.
Permalänk | Anmäl #1 Josef Konarkowski, 2011-11-03, 12:24

Välkommen till demokraturen Sverige.
Permalänk | Anmäl #2 Patrik V, 2011-11-03, 12:57

Bra skrivet.
Permalänk | Anmäl #3 G.Maxwell, 2011-11-03, 13:12

Ja, vart är det på väg. Säpo jagar demokrater och försvaret tillåter Janne G,s psykopat Hamilton bära specialfolkets utbildningsemblem.
Permalänk | Anmäl #4 Donald Forsberg, 2011-11-03, 13:19

Varför kallar sig Breitner historiker? Har hon en doktorsgrad i historia? Forskar hon? Har hon publicerat sig i peer review-sammanhang? Kanske har jag missat detta. Snälla kalla er inte saker som ni inte är. Det är så onödigt, och ett lågt sätt att försöka ge er själva trovärdighet på områden där ni saknar kompetens.
Permalänk | Anmäl #5 Per Mikael Nilsson, 2011-11-03, 14:01

Hej Per Mikael!
Jag har aldrig påstått att jag har doktorerat i historia. Däremot plockade jag ut en fil kand i historia för ett antal år sedan.

Övriga akademiska titlar är fil mag i ekonomisk historia och (om jag minns rätt på den exakta formuleringen) fil mag i litterärt skapande (jag har gått på Lunds universitets författarskola).

När jag skrev min magisteruppsats gjorde jag det som en fältstudie i Lettland om bostadsprivatiseringen och övergången från planekonomi till marknadsekonomi. Förutom att det var väldigt intressant så träffade jag min första KGB-agent där. Mannen ifråga var en elegant professor i juridik med lettiskt namn och som pratade perfekt svenska. Jag trodde per automatik att han var uppväxt i Sverige och som hade återvänt till det befriade Lettland, men tji fick jag. Dagen efter fick jag veta att mannen varit KGB-agent och att han var förhindrad att ges plats i det lettiska parlamentet just på grund av detta. Rätt intressant upplevelse att ha blivit så lurad :-))

Mitt romanprojekt på Författarskolan i Lund handlade om att skriva om en svenska som under kalla kriget blev förförd av en Stasiagent. Det är möjligt att "Romeo är död" var lite före sin tid, men numera vet ju väldigt många genom Almgrens bok vad "Romeostrategi" är för något.

Hälsar
Lena

p.s. Det stod journalist och bloggare från början i rutan. d.s.
Permalänk | Anmäl #6 Lena Breitner , 2011-11-03, 14:50

Otroligt vilka diktaturfasoner som regeringen uppvisar.

Sverige måste få direktdemokrati med beslutande folkomröstningar i ALLA frågor som i Schweiz. Det går inte att lita på att våra politiker skall fatta rätt beslut. Folket måste alltid ha makten.
Permalänk | Anmäl #7 Johnny Andersson, 2011-11-03, 14:56

#6 Lena Breitner, "KGB-agent som pratade perfekt svenska"

Jag har också träffat en KGB/GRU agent i Moskva 1993 och han talade också perfekt svenska och hade besökt Sverige hundratals gånger.
Permalänk | Anmäl #8 Johnny Andersson, 2011-11-03, 15:02

Hej Johnny!
Vad spännande. Kom du ihåg vad han hette? "Min" hette Juris Bojars.
Du kan läsa om honom bl a här:
http://www.baltictimes.com/news/articles/6350/

Hälsar
Lena
Permalänk | Anmäl #9 Lena Breitner , 2011-11-03, 15:19

Per Mikael Svensson läser (?) artikeln som handlar om ett arkiv med människor som hjälper ett annat land i strid med Sveriges säkerhet.
Även om det finns sådana som kanske inte platsar där så är det något som vi svenskar borde få ta del av.
Vi anses tydligen inte kapabla till att hantera det.

Detta upprör inte honom utan att hon kallas historiker!
Permalänk | Anmäl #10 karin grubb sellin, 2011-11-03, 15:27

Tack Karin!
Det viktigaste är inte vem jag är utan själva ämnet och frågeställningarna.

Det finns belastande material om svenska medborgare hos amerikanska CIA . Rosenholzkartoteken är deras egendom. Det är inget att diskutera. Men varför agerar inte Sverige tillsammans de andra nordiska regeringarna för att få ut belastande material om sina egna medborgare? Det här kan betyda att forskare kan hitta belägg för dem som säger sig vara oskyldigt utpekade och att det är sant. Men det betyder också att de som har mycket att dölja kan få konfronteras med obehagliga sanningar ur det förflutna. Som att någon rapporterat om vilka flyktvägar som användes för att komma ut ur DDR och som ledde till att människor hamnade i fängelse eller dödades.

Stasiforskarna har på konferens i Visby och i Stockholm i höst sagt att det säkerligen inte kommer att leda till några rättsprocesser. Det har gått för lång tid och dessutom är det antagligen svårt att hitta lagparagrafer att fälla folk för. Vår spionagelagstiftning ska tydligen bygga på att det är hot mot rikets säkerhet, vilket ju är ett rätt snävt begrepp.

Det vi bör göra är att få ut "vår" del av Rosenholz och därefter låta Stasiforskare gå igenom det materialet och konstatera i hur hög grad Sverige de facto blev infiltrerat under kalla kriget.

Under lång tid har jag trott att Sverige inte var ett särskilt prioriterat land för Stasi. Att Stasi hade Sverige som "semesterplats", som en "säker" mötesplats mellan underrätelseofficeren och dennes underrättelseagent (jfr HV A-chefen Markus Wolf besök i Stockholm 1978 och affären som ledde till att en västtysk politiker senare dömdes till fängelse för spionage).

Nej, efter att ha tagit del av Almgrens bok och en del annat material börjar jag bli allt mer övertygad om att infiltrationen var djupare. Jag har inte Almgrens bok framför mig nu, men finns det inte med en "tekniker" från Statistiska Centralbyrån med bland de utredda? När jag läste Christoph Anderssons inlägg på Sydsvenskans kultursida nyligen fick jag veta att IM Klaus hade undersökt var folkbokföringens jättedator befann sig i Skåne. Den skulle var bra att ha vid en invasion.

Man var inte bara intresserade av opinionsbildare och journalister, forskning och teknik. Man tycktes även ha stort intresse för svensk statsförvaltning och små gråa byråkrater. Vad skulle man ha allt detta till? Det skulle jag gärna vilja veta!
Permalänk | Anmäl #12 Lena Breitner , 2011-11-03, 16:19

Äntligen en debattör som tar sig tid att svara utförligt på kommentarerna. Tack!
Har själv inte läst Almgrens bok men vad jag undrar om verkligen en utomstående kan identifiera personerna utan deras namn?
Att vederbörande själv kan känna sig i boken är en annan sak men det är väl långsökt att påstå att det skulle vara ett brott mot tystnadsplikten?!
Permalänk | Anmäl #13 Mose Apelblat, 2011-11-03, 16:51

Lena, jag håller med G. Maxwell. Tack för en alldeles utmärkt artikel.
Permalänk | Anmäl #16 Cuben, 2011-11-03, 18:18

För den som vill följa Lena Breitner lite mer så har hon en blogg också, som jag varmt rekommenderar;

http://tankaromib.wordpress.com/

(Hoppas att Newsmill och Lena Breitner ursäktar ;).
Permalänk | Anmäl #17 Cuben, 2011-11-03, 18:25

@ Lena
Det må ha stått bloggare från början, men nu står det historiker. Fil kand i all ära... men det är ju en himla skillnad. Jag försöker bara slå vakt om att denna titel endast brukas av personer som gått igenom den vetenskapliga prövning som det innebär att få sitt mästarbevis i form av en doktorandexamen och som jobbar hårt med att producera bona fide forskning som granskas av andra forskare. Jag vill också göra dig uppmärksam på att jag aldrig påstod att du sagt att du hade en doktorsgrad - det var en fråga som jag ställde så jag anser att titeln ''historiker'' bör vara reserverad för dem med sådan examen.

Det lustiga är ju att denna debatt handlar om en fråga som Birgitta själv inte anser vara en särskilt viktig fråga. Jag har personligen pratat med Birgitta och enligt henne så vill inte hon att namnen skall offentliggöras - hon verkar inte se något egenvärde i det. Istället är hon mer intresserad av att höra deras egen berättelse. Varför gjorde de det? Hur kunde de förråda sitt land? Kanske har hon ändrat åsikt sedan jag talade med henne?

Min egen position är att det finns en stor risk att oskyldiga hängs ut som spioner och förrädare när sanningen kan vara en helt annan. Dessa saker är sällan helt svarta och vita, vilket varje seriös forskare vet, och man måste träda varsamt när det gäller nu levande personer. Debatten blir lätt moralistisk vilket alla de upprörda inläggen i ämnet visar mer än väl. Av samma anledning hemlighålls fortfarande information om svenskar i amerikanska arkiv som gäller Sveriges hemliga samarbete med USA under kalla kriget. Det är inget konstigt med det.

Skall vi åtala alla de svenska politiker, fackliga företrädare, journalister, författare och militärer som lämnade ut känslig information till amerikanerna också? Det skulle bli en faslig massa åtal det... För det är väl principfrågan om att lämna ut känslig eller hemlig information till främmande makt som saken gäller, eller...?

Dessutom kan det vara på sin plats att minnas de enorma problem som drabbat dem som avslöjat CIA:s olagligheter genom åren där underrättelsetjänsten gjort sitt yttersta för att forskningen inte skall kunna publiceras.

Mitt intryck (genom mina samtal med Birgitta) är att många av de personer som utpekas som IM i boken inte verkar ha talat om andra saker än sådana som Stasi ändå kunde ha fått reda på genom att läsa en svensk dagstidning eller telefonkatalog. Socialdemokratins inställning till försvarsfrågan (som nämnts återkommande) är ju en sådan exempelvis. Frågan är om det är berättigat att hänga ut dessa människor som ondskefulla landsförrädare? Är det värt risken att en oskyldig utpekas och kanske får sitt liv förstört? Det är viktigt att komma ihåg att Sverige DDR var en av Sveriges regering erkänd stat efter 1972 och att vi hade officiella och täta relationer med detta land. Att då tala med representanter för detta land framstod nog för många, särskilt om man hade vänstersympatier (men även annars), som fullt legitimt. För Kamprad och IKEA var det helt i sin ordning att låta tillverka sina varor i DDR t. ex.

Jag tror att mycket mer försiktighet måste till innan några namn nämns och vi måste vara på det klara med varför vi önskar skämma ut folk offentligt. Om syftet endast är att visa hur usla dessa människor var så ifrågasätter jag denna typ av offentlig schavottering mycket starkt. Vetenskapligt finns inte mycket att vinna med att dessa personer får stå vid skampålen. Tyvärr finns alltför mycket inslag av pödel- och uppbådsmentalitet i allt detta.

Om någon har begått ett brott så skall de förstås åtalas för detta, men det är ju en sak för polisen och åklagarväsendet, och jag tror att svensk lag garanterar varje individ den rättssäkerhet som det innebär att vara oskyldig tills dess att en domstol funnit henne skyldig till ett brott. Jag tycker denna sistnämnda princip är viktig. Möjligen håller andra inte med mig om detta? Den som inte är nöjd med hur svensk lagstiftning fungerar borde ju yrka på lagändringar och inte på offentliggörande av namn på personer som antingen inte gjort något fel i lagens ögon, eller vars brott är preskriberade.

P.S. denna fascination med svensktalande fd sovjetmedborgare finner jag något märklig. Är det inte självklart att Sovjet, liksom alla andra nationer (inklusive Sverige) utbildade människor i främmande språk för att de skulle kunna verka utomlands både i fred och krigstid? Sverige stod på fiendesidan i ett kommande krig ur sovjetisk synpunkt och att inte ha människor som kunde förstå och tala svenska vore ju direkt dumt. Skall ryssarna chockeras när de möter gamla svenskar som gått tolkskolan och kan perfekt ryska också? Och vem vet, det kanske finns en och annan svensk som också ser ut som en mördare (åtminstone finns det många med iskalla blå ögon, och kanske till och med en och annan med ett ärr någonstans...). Att sedan Sovjetunionen endast med mycket stora besvär och till enorm kostnad skulle ha kunnat anfalla och ockupera Sverige är en helt annan sak.
Permalänk | Anmäl #18 Per Mikael Nilsson, 2011-11-03, 18:53

#12 Lena Breitner , 2011-11-03, 17:19:

Teknikern vid SCB var "IM Piko" som nämns på sid 119. Han ska idag vara 51 år och jag hoppas att han någon gång får möjlighet att berätta sin historia.

#18 Per Mikael Nilsson, 2011-11-03, 19:53:

Historiker är ingen skyddad titel förbehållen personer som doktorerat. Det finns inget hinder ens för en person som inte satt sin fot inom den akademiska världen att ändå kalla sig historiker. Att titeln borde skyddas kan jag delvis hålla med om, men tills dess kan ingen klaga på hur den används. I mina ögon är dock en kandidat eller magister fullt tillräckligt för att kalla sig historiker.

#13 Mose Apelblat, 2011-11-03, 17:51

Kan inte hitta ett enda fall där något namn på dessa 53 personer nått allmänheten på grund av Almgrens bok. Av de tre namn som kommit ut till allmänheten var två kända redan innan boken publicerades och det tredje blev känt tack vare Västerbotten-kuriren (om jag tolkat det rätt)
Permalänk | Anmäl #19 Simon Olsson, 2011-11-03, 19:06

Att de umgicks med journalister och politiker är en sak. Men då de via arkeologiska kontakter slog sina lovar kring folk inom FRA;s domäner, som på Gotland, är en annan. Då vill jag mena att det påståendet inte på något sätt är i andra-hand-uppgfter, eller uppsnappat i någon bok.
Permalänk | Anmäl #21 Donald Forsberg, 2011-11-03, 21:14

Bra och nödvändigt!

Lena Breitner benar ut begreppen om Stasidokumenten på ett utmärkt sätt. Per Magnus Nilsson verkar vilja föra diskussionen på villospår genom att diskutera betydelsen av "historiker". Jag känner mig mer trygg med Lena B:s kompetens än med någon som skrivit en slätstruken avhandling om Karl XIIs inrikespolitik. Sverige var viktigt för DDR och stora resurser satsades, något som framgick klart när jag fick tillgång till vissa dokument hos BStU för forskning förra året.

Att Lena B svarar på inläggen tycker jag också är glädjande. I övrigt delar jag Olle Svenssons och Donald Forsbergs uppfattningar.
Permalänk | Anmäl #22 jan ekman, 2011-11-03, 22:56

Ett spår som borde kollas upp, medans tid är, är om Jan Guillou och Peter Bratt var avlönade av KGB och eller Stasi för att avslöja IB eller om de helt enklet "bara" var s,k, nyttiga idioter. Ju mer jag läst om IB-affären, ju mer övertygad blir jag att detta var ett beställningsverk, på ett eller annat sätt, av de östeuropeiska regimerna. Sanningen kanske finns i Stasi-arkiven?
Permalänk | Anmäl #24 Tomas Felezzo, 2011-11-04, 09:06

Enligt min uppfattning kanJan Guillou och Peter Bratt lika gärna ha varit avlönade av SÄPO, som kanske inte gillade IB. SÄPO är ju ofta beskrivet som "en stat i staten" och om SÄPO inte är en "stat i staten" tycker man ju att någon regeringsmedlem rimligtvis borde ha en självständig åsikt om SÄPO:s attack mot en vetenskapman som vill bedriva historisk forskning med vedertagna vetenskapliga metoder.
Permalänk | Anmäl #25 u_14678, 2011-11-04, 09:31

#5, #18, det handlar alltså om vad du tycker, eller kan du peka på en svensk definition av begreppet historiker?

Uppsala universitets historikerprogram är på 180 p (kandidatexamen). Då är det inte långsökt att man kallar sig "historiker" om man har en sådan examen, eller hur?

I Occupational Outlook Handbook utgiven av US departement of labor förekommer yrkesgruppen "historian" i kapitlet "Social scientists, other". Här nämns examina från Bachelor, motsvarande svensk kandidatexamen, till PhD, dvs doktorsgrad.

Mvh,
Daniel
Civ. Ing, Tekn. Dr.
Permalänk | Anmäl #26 Daniel Backström, 2011-11-04, 09:53

Jag har nu läst Mikael Holmströms intressanta och tänkvärda och intressanta artikel i Svenska Dagbladet. En av de utpekade har trätt fram. Detta visar med all önskvärd tydlighet att de förbehåll Regeringsrätten gav Birgitta Almgren, att inte kontakta de som nämns i akterna, var djupt olyckliga.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/utpekad-som-stasi-agent_6608408.svd
Permalänk | Anmäl #27 Lena Breitner , 2011-11-04, 09:58

Ett annat scenario kan ju vara att folk jobbade för Stasi men sedan värvas över till SSI? Inget särskilt avvikande med ett sånt förfarande vad jag förstår om man har läst lite internationell spionlitteratur.

Sedan välkomnar jag varmt att man i detta land börjar tala lite mer öppet om svenskt spionage överhuvudtaget. F.d ÖB Bengt Gustafsson har på en något undangömd, men dock offentlig plats, tackat alla de människor som gjorde hemliga, och kanske ibland modiga personliga insatser, både för vårt eget land men även för hela väst under kalla kriget. Det tycker jag var mycket rörande och fint gjort av Bengt Gustafsson.
Permalänk | Anmäl #28 u_14678, 2011-11-04, 11:07

Hej Diana!
Det finns många fall där Stasiagenter värvats över till någon av Västs underrättelsetjänster (eller kanske tvärtom). Det finns också exempel på där man skickat in en agent som blir "värvad" av Stasi.
Dessa agenters akter är, om jag har förstått de lagar som Myndigheten för Stasiarkivet, BStU, har att rätta sig efter, för tid och evighet sekretessbelagda.

Det bör också påpekas att en "DDR-agent" inte bara behövde jobba för Stasi eller dess utrikestjänst HV A. Det fanns även en militär underrättelsetjänst, VA, och dess arkiv ingår alltså inte i BStU:s bestånd. Antingen är det förintat eller så har nuvarande tyska underrättelsetjänsten tagit över det.

Hälsar
Lena
Permalänk | Anmäl #29 Lena Breitner , 2011-11-04, 17:47

Hej Chili!
Jag skulle inte kalla kvinnan för Almgrens drevoffer. Jag skulle inte dra några förhastade slutsatser.

Jag har läst båda Almgrens böcker. Jag har lyssnat på många intervjuer med henne och också lyssnat på henne "live" på två föredrag i höst.

Den bild jag har av henne är att hon är genuint ointresserad av att hänga ut människor med namn och bild. Hennes intresse handlar om hur språket används som (politiskt) maktmedel, om hur Sverige infiltrerades, men också om hur svenskar charmades av DDR-diktaturen. När jag läste hennes första bok minns jag min förvåning då jag fick veta att jag blivit utsatt för Stasi (som sett till att det kom positiv DDR-information i min tyska lärobok).

Min uppfattning är att Almgren försöker skildra varför människor dras till totalitära rörelser och under vilka premisser som människor väljer att arbeta för t ex Stasi. I det här sammanhanget finner jag ett "försonande" drag hos henne. Det finns ingen fördömande ton. Ingen vilja till "tjära och fjädrar". Hon beskriver många gripande och ibland tragiska människoöden.

Denna belysning står i skarp kontrast till de snabba och hårresande omdömen och fördömanden som jag ser på kommentarfälten på diverse tidningssidor. Drevet skapas inte av Almgren utan av andra.

Just nu är läget sådant att en bok har kommit ut som säger att det är si. En person går ut och säger att det är så. För oss som inte har tillgång till något källmaterial finns bara en sak: att konstatera att ord står mot ord. Vi som har tålamod att vänta får säkert mer kunskap i frågan när det lider.

Jag noterar dock att Expressen i september i år citerar Almgren för följande:

"Nummer 6 var viktig och skicklig. Det framkommer i både Säpos dokument och i intervjuer jag gjort med de före detta Stasi-officerare som hade ansvar för Sverige som operationsområde."

Almgren hänvisar alltså till andra källor än Säpos arkivmaterial. Dessa källor nämns i pluralform.

Om Expressen har citerat rätt säger Almgren de facto att hon haft (minst) tre oberoende källor till sitt påstående. Det är tänkvärt.

Watergateavslöjarna hade väl samma premisser. Ingen publicering om man inte hade tre oberoende källor. De blev faktisk ett väldigt bra avslöjande. Så det där med att "kolla aldrig en story" beror enbart på vilken kvalitet du vill hålla.

Länken till Expressen har du här:

http://www.expressen.se/nyheter/avslojar/1.2560505/sapo-svenska-akademik...
Permalänk | Anmäl #31 Lena Breitner , 2011-11-04, 22:22

Hej Lena och tack för informationen. Då kan man nog med hjälp av den konstatera att ingen kommer någonsin att få veta om damen som upllverer sig vara utpekad eventuellt började spionera för DDR.s räkning och sedermera värvades av SSI efter avslöjande av antingen SSI själva eller av SÄPO.s kontraspionage.

Jag delar inte Chili Palmers farhåga att svensk utrikesspionage avslöjas i Almgrens bok. Den verksamheten med detaljbeskrivningar avslöjades de facto i Peter Bratts bok om Ib samt Gunnar Ekbergs bok "De ska ju ändå dö".

Och till syvende och sist så har ju andra länder tagit itu med sin kalla kriget-historia utan att yvas över deras egen spionageverksamhet skulle äventyras vad jag förstår. Men det är klart, dessa länder behöver ju inte brottas med problematiken kring den gamla neutralitetsprincipen och alliansfriheten som svenska politiker alltid tvingas göra.
Permalänk | Anmäl #32 u_14678, 2011-11-05, 13:15

Hej Lena och tack för informationen. Då kan man nog med hjälp av den konstatera att ingen kommer någonsin att få veta om damen som upplever sig som utpekad i boken möjligen började sin spionkarriär hos DDR och sedermera värvades av SSI efter avslöjande av antingen SSI själva eller av SÄPO.s kontraspionage.

Men inte avslöjas väl svensk utrikesspionage avslöjas i Almgrens bok? Den verksamheten med detaljbeskrivningar avslöjadesju redan i Peter Bratts bok om IB som utgavs redan 1973 samt den senare utgivna Gunnar Ekbergs bok "De ska ju ändå dö".

Och till syvende och sist så har ju andra länderkunnat ta itu med sin egen kalla kriget-historia utan att yvas över deras egen spionageverksamhet skulle äventyras vad jag förstår. Men det är klart, dessa länder behöver ju inte brottas med problematiken kring den gamla neutralitetsprincipen och alliansfriheten som svenska politiker alltid tvingas göra. Men då är det ju tur att SÄPO och RÅ finns, som tycks se till att det är fortsatt lugnt i det "neutrala" landet Sverige och att ingen spionbyk tvättas offentligt iallafall.
Permalänk | Anmäl #33 u_14678, 2011-11-05, 13:23

Här har vi förmodligen ett klassiskt exempel på när svensk statsapparat samlar ihop alla sina instanser i ett försök att mörklägga svenskt utrikesspionage gissar jag. Staten i form av SÄPO, åklagare, Riksåklagare och rättsapparatens ledamöter krossar den enskilde individen och går tydligen vidare som ingenting har hänt.. Det är inte vackert för en som tycker det bör finnas någon slags moral även när det gäller spioner och spionhärvor, där både landet Sverige och Svenska Flygvapnet uppenbarligen är inblandat.

http://www.folke.se/
Permalänk | Anmäl #34 u_14678, 2011-11-05, 13:34

Hej Chili!
Jag har inte fått någon uppfattning om att Sverige skildrats som ett "offer" för Stasi av någon. Däremot verkar många vara intresserade av att få en bild av Stasis verksamhet i vårt land. Stasi var en del i kalla kriget, en del av vår nutidshistoria. Jag tror att vi alltför länge har behandlat Stasi som något som "bara" var i DDR och i BRD.

”Att skriva historia utan att ta del av underrättelsehistorien är att bara ta del av halva historien”, klargjorde professor Helmut Müller Enbergs i ett föredrag om Stasi och Stasiarkiven på Armémuseum i Stockholm i år.

Kalla kriget var just det - ett tyst krig mellan underrättelse- och säkerhetstjänsterna.

DDR finns inte mer, men mycket av arkivmaterialet från den här tiden är öppet och kan ge oss en bild av det underrättelsekrig som pågick under årtionden, bland annat i vårt land.

Två viktiga nycklar saknas och det är Rosenholz F22 och Statistikkort över svenska medborgare. Genom det så kallade Gotlandsmanifestet vill Stasiforskare att de nordiska regeringarna ska agera för att få ut de sista delarna av Rosenholz, samt att man låter överföra kopior till Myndigheten för Stasiarkivet, BStU.

Men dessa viktiga pusselbitar kan en klarare bild ges av i hur hög grad Stasi verkade i vårt land. Det kan vara viktiga lärdomar att dra även för dagens verksamheter som arbetar mot spionage och terrorism.


– skickat med Google Verktygsfält