Förnuftet som tar nödutgången när omskärelse kommer på tal « Avpixlat

Förnuftet som tar nödutgången när omskärelse kommer på tal « Avpixlat: Förnuftet som tar nödutgången när omskärelse kommer på tal

OPINION Den annars ärevördiga och kunniga Cordelia Edvardson har för denne skribent länge varit en källa till perspektiv och verklighetsförankring i det sammelsurium vi kallar media. Det är därför med viss besvikelse jag konstaterar att hon inte förmått förhålla sig särskilt rationell i den alltid lika infekterade frågan om manlig omskärelse, även om hon gör några goda poänger angående tystheten inför den motsvarande muslimska sedvänjan. Men, där religion bryter sig in tycks dessvärre vettet allt som oftast se sig om efter närmsta nödutgång.

Till att börja med ska det sägas att vikten av traditioner och sammanhållning i ett samhälle skall aldrig underskattas. Det är en av de främsta anledningarna till att jag ser med sådan oro på samhällsutvecklingen idag. Jag är även vad många skulle kalla en vän av Israel och har den djupaste respekt för de prövningar det judiska folket genomgått och fortfarande genomgår på många håll i världen idag, inte minst i Malmö.

Med det sagt kan jag aldrig godta argumentet Cordelia, och många annars så intellektuella judar med henne, framför om att tradition ursäktar ett oåterkalleligt ingrepp på spädbarns könsorgan utan medicinsk motivation.

Det enda andra seriösa argument som framförs till spädbarnsomskärelsens försvar är mer eller mindre vaga utfästelser om minskad risk för sexuellt överförbara sjukdomar tack vare ingreppet. Detta är populärt för att ge en vetenskaplig klang till argument som annars framstår som dammigt dogmatiska för en modern, sekulär publik. Dessvärre håller det inte vid närmare granskning, som så mycket annat i religiösa debatter.

De förmåner som sägs ha observerats är till en början främst relevanta för minskad överföring av HIV till prostituerade kvinnor i områden där viruset och prostitution är vanligt förekommande medan kondomer är desto sällsyntare. Dessa omständigheter är mig veterligen än så länge inte norm i Sverige, även om ett ökande antal utomlandssmittande HIV-positiva kan ändra det på sikt, men argumentet är alltså inte relevant för våra förhållanden.

Även om HIV var ett lika samhällsomfattande problem som i vissa andra länder är omskärelse snarare ett hinder än hjälpmedel. Främst eftersom det kan invagga män och kvinnor i en falsk trygghet som minskar kondomanvändningen, det enda skydd man vet är så gott som 100% effektivt mot könssjukdomar. Dels även pga den minskade naturliga lubrikation som omskurna män upplever, något som i sin tur ökar frekvensen av (ofta minimala) bristningar hos båda parter, den säkraste vägen att överföra många vanliga och ovanliga könssjukdomar. Detta är för övrigt även ett av huvudskälen till den amerikanska omskärelsekampanjen, den minskade lubrikationen försvårar onani, ett eftersträvansvärt mål i många amerikanska högerkristnas ögon. Därav mängden glidmedelsskämt i amerikanska college-filmer, om någon nu undrade.

Allt detta åsido kan man fråga sig, med vilket syfte görs de manliga spädbarnen sexuellt redo redan vid åtta dagars ålder? Eller, som i den muslimska traditionen, vid 6-8 års ålder? Denna förment utilitaristiska mantel bör med andra ord en gång för alla läggas åt sidan när den svenska situationen diskuteras.

Men vad finns då för argument för att förbjuda denna mångtusenåriga tradition som enligt så många judar utgör en outplånlig del av den religiösa och kulturella identiteten? Skulle vi svenskar tåla ett sådant ingrepp i våra traditioner?

Det första och enklaste svaret ligger i den retoriska frågan, inga svenska traditioner märker för alltid ett nyfött barn som en del av den svenska nationen, den kristna religionen eller den nordiska kulturen. Vi uppfostrar alla våra barn på olika sätt, sätt som påverkar dem resten av deras liv, men linjen mellan rätten för föräldrar att uppfostra ett barn till t.ex. att älska AIK och att godtyckligt amputera en kroppsdel utan medicinsk grund får ändå betraktas som glasklar. Vaccinationsprogrammet framförs här ibland som ett motargument för att relativisera amputationen, ofta med förhoppningen att åhörare och läsare inte kan skilja mellan beprövad livräddande medicin och religiösa riter.

Det andra och viktigaste svaret är däremot att det inte åligger staten eller svenskarna att motivera ett förbud, vare sig mot den judiska eller muslimska sedvänjan. Då det inte rör sig om ett förbud mot en individs gärning mot sig själv men istället fastställandet av barnets rätt att inte kirurgiskt religionsbestämmas utan egen talan är det upp till dem som vill genomföra operationen på en annan individ att motivera sin sak. I den motivationen skall vi som samhälle aldrig någonsin, någonstans, godta religion som fullgott skäl för en människa att inkräkta på en medmänniskas frihet.

Etiskt, logiskt och juridiskt måste den linjen vara viktigare än kohandel med religiösa, kulturella och etniska minoriteter.

Skjalfti

SvD

– skickat med Google Verktygsfält