Madon borde kanske kalla det rasism i stället för vuxenmobbning « Avpixlat

Madon borde kanske kalla det rasism i stället för vuxenmobbning « Avpixlat: Madon borde kanske kalla det rasism i stället för vuxenmobbning

OPINION Sakine Madon, liberal redaktör på Newsmill och ledarskribent på Expressen, har gjort sig känd för att nån gång emellanåt ryta till när den politiska hetsen mot Sverigedemokrater tar sig alltför grova eller löjeväckande uttryck. I dagens ledarstick tar hon upp hur rockbandet Avenir blev nekade att spela på festivalen “Rockskallen” i Visby efter att det framkommit att en av bandets medlemmar eventuellt sympatiserar med Sverigedemokraterna. Frågan är dock om denna mobbning inte uppfyller de numera tämligen frikostiga kriterierna för att rymmas i begreppet rasism.

Som Madon konstaterar är Avenir inte ett politiskt band. Ingen har heller kunnat belägga att den medlem i bandet, sångaren Richard Möller, som misstänks för att rösta på och/eller vara medlem i Sverigedemokraterna verkligen gör/är detta, och även om man kunde leda detta i bevis är det förstås ändå en horribel form av politisk förföljelse – välkänd i totalitära och militära diktaturer men ovärdig ett land som kallar sig för demokratiskt. Fenomenet är iofs inte helt okänt heller i västliga demokratier och det är inte utan att man känner ett vinddrag från det amerikanska 50-talets McCartyism när man bevittnar vad som sker i Sverige idag.

Från början deklarerade musikarrangören att det var pga att man inte ville befatta sig med Sverigedemokraternas åsikter som man valde att avboka Avenir. Senare gick man fegt ut och reviderade sig och hävdade i stället att man vidtog åtgärden av säkerhetsskäl, för att det skulle finnas en hotbild mot gruppen som kunde äventyra evenemanget. Detta är dock något som Gotlandspolisen bestämt har dementerat. “Det luktar efterhandskonstruktion” skriver Madon. Jag skulle nog påstå att det luktar mer illa än så.

Det är inte första gången ett band med påstådda eller konstaterade Sverigedemokrater förföljs. Som Madon påminner oss om råkade syntbandet Elegant Machinery där SD-riksdagsledamoten Richard Jomshof är medlem ut för samma sak när de skulle spela på en festival förra året. Inkvisitörer som kallar sig kulturjournalister protesterade högljutt mot att låta bandet spela. I likhet med Avenir spelar inte heller Elegant Machinery någon politisk eller Sverigedemokratisk musik och man har bandmedlemmar med vitt skilda politiska åsikter. Men en Sverigedemokrat på scenen gick inte för sig. Det fanns en tid då arrangörer vägrade låta band spela om de hade en neger i sättningen.

Den här sortens kulturstalinism är dessvärre vanlig i Sverige idag. Faktum är att den i vissa avseenden t o m är vanligare än när kulturvänstern var som starkast i Sverige på 70-talet. Idag tiger och samtycker nämligen även stora delar av det borgerligt liberala etablissemanget när utrensningarna äger rum, ibland är liberaler t o m initiativtagare till såväl mobbningen som den statliga indoktrineringen av dem som har “fel” åsikt. Man behöver bara säga “Erik Ullenhag” för att inse detta.

Men den vuxenmobbning av Sverigedemokrater som Madon talar om stannar inte vid kulturen. Beröringsskräcken och repressionen gentemot alla som på minsta sätt befattat sig med något som kan uppfattas som Sverigedemokratiskt är närvarande i alla sammanhang. Det visar inte minst det Avpixlat skrev igår om hur Dagens Nyheter med eftertryck tvingas dementera “allvarliga anklagelser” från SR P1 Mediernas inkvisitor om att man lånat en textrad från Avpixlats webbplats rörande tillståndet på Rasmusgatan på Seved i Malmö. Men exemplen är otaliga, från de mer allvarliga där Sverigedemokrater utesluts ur facket till de rent löjliga där riksdagsledamöter för andra partier inte vill dela sminkloge eller kaffebryggare med Sverigedemokrater eller vägrar delta i TV-debatt för att talarpodiet stod för nära Sverigedemokraternas.

Madon tar upp ett annat exempel på hur man kan mobba Sverigedemokrater och var och en som inte iakttar behörigt avstånd till dem. På kulturvänsterns slaskskvallerforum framför andra, Twitter, kunde man härförleden avnjuta följande tweet från Eskilstuna-kurirens politiske redaktör: “Noterade att @jaripuustinen @annelienystroms och KD:s gruppled. i Etuna Lotta Jonsson åt lunch med SD:s gruppledare Kim Fredriksson. Mysigt“. Byt ut Sverigedemokraten i denna tweet mot en neger, jude eller muslim och en redaktör hade fått se sig om efter ett annat jobb. Nu fick han i stället klapp på axeln från kollegorna på redaktionen.

Lokalpolitiker från andra partier hade lunchat med en Sverigedemokrat och detta var sådant sprängstoff att Eskilstuna-kuriren snudd på stoppade pressarna. Något liknande inträffade när någon “läckte” att Sverigedemokraternas riksdagsledamot Sven-Olof Sällström varit inne på socialdemokratiske riksdagsledamoten Ylva Johanssons rum på riksdagskansliet. Detta förnekades så ihärdigt av Johansson att man får gå tillbaka till Petrus förnekelse av Jesus för att finna dess like. När det ändå visade sig att Sällström faktiskt varit över tröskeln, gjorde Johansson i stället stor sak av att han i varje fall stått upp hela tiden och aldrig satt sig ned.

Man kan förstås skratta åt en redaktör som twittrar om en lunch, en socialdemokrat som inte törs erkänna att en Sverigedemokrat varit inne på rummet, en Lars Ohly som inte kan sminka sig i samma loge som Jimmie Åkesson och riksdagsledamöter som vägrar dela kaffemaskin och kopiator med sina Sverigedemokratiska kollegor. Men bakom löjet döljer sig något allvarligare. Dels har svenska folket inte röstat in människor i de beslutande parlamenten för att de där ska uppföra sig som barnungar i en sandlåda och dels tar sig mobbningen också allvarligare uttryck som är till förfång för den demokratiska processen i landet och leder till en avhumanisering av Sverigedemokrater som visat sig räcka för vissa grupperingar för att legitimera än värre övertramp såsom hot, skadegörelse och våld.

Madon talar om “vuxenmobbning” men i grund och botten företer detta fenomen egenskaper som vi annars förknippar med rasism och främlingsfientlighet, i varje fall i den vidare bemärkelse som dessa ord numera används – medlemmar i en grupp förföljs och degraderas systematiskt som människor och medborgare, fråntas deras lika värde specifikt pga deras grupptillhörighet. Kring detta byggs en legitimerande ideologi, faktiskt inte helt olik resonemang man kan hitta i Adolf Hitlers Mein Kampf om judar. Eftersom denna legitimering av beteendet genomsyrar ett flertal av samhällets bärande institutioner som sträcker sig ända upp till regeringens webbplats och omfamnas av landets statsminister skulle man rentav kunna tala om strukturell rasism.

Men vuxenmobbning får duga. Madons ställningstagande är ändå modigt relativt de ryggradslösa mähän som titulerar sig liberaler i vårt land idag. Att träda fram till en Sverigedemokrats försvar i Sverige 2012 är trots allt som att göra det för en jude i 30-talets Tyskland eller en neger i den amerikanska södern på 60-talet, dvs långt ifrån riskfritt.

Mats Dagerlind – Demofon

Sluta vuxenmobba sverigedemokrater (Sakine Madon i Expressen)

Relaterat

Rockband petas från konsert – SD:are medlem

– skickat med Google Verktygsfält