En vardag av svält och hunger - Världen - Sydsvenskan - Nyheter dygnet runt

En vardag av svält och hunger - Världen - Sydsvenskan - Nyheter dygnet runt: En vardag av svält och hunger

Text: Niklas Orrenius
Publicerad 3 oktober 2011 1.30 Uppdaterad 3 oktober 2011 7.34
Världen.
Terrorn och torkan levde de med men för tio månader sedan började husdjuren dö. När Hawa Ibrahim, 30, såg sina fyra barn liksom krympa ihop när de borde växa, beslöt hon att de måste ge sig av.

Mat, mat, mumlar Hawa Ibrahims barn under den sex dagar långa resan med olika minibussar och på lastbilsflak, i de farliga gränstrakterna mellan Somalia och Kenya.

- Mat, mat.

Den trettioåriga fyrabarnsmamman Hawa Ibrahim blir förtvivlad där hon sitter, med barnen tätt, tätt omkring sig. Vad ska hon svara?

Hawa Ibrahim har mässling, hög feber och en skrällande hosta. Hon har inga pengar och ingen mat. Hennes barn är små, mellan tre och sju. De svälter. Sockrat te är det enda familjen kan få på resan.

Under de sista dygnen är Hawa Ibrahim knappt vid medvetande. Hon orkar inte längre säga det hon upprepade för barnen de första dagarna:

- Vi är på väg till en bättre plats.

I många år har Hawa Ibrahims släkt varit herdar och lantbrukare utanför Dinsor i Somalia. De har vallat oxar, kor och getter. Odlat bönor och majs.

Trakten plågas av strider mellan islamistiska al-Shabaab och annan milis. Tusentals människor har dödats de senaste åren. Milismän har attackerat den lokala läkarstationen som drivs av Läkare utan gränser.

Det var svårt att leva med våldet omkring sig, tyckte Hawa Ibrahim. Att torkan förstörde skördarna var en katastrof. Och så, för tio månader sedan, började djuren dö.

I åtta månader svalt familjen. Sen gick det inte längre. Hawa Ibrahim kunde se att barnen liksom krympte ihop, fast de borde ha växt.

Hawa Ibrahim tog barnen och gav sig av. Hennes make stannade för att ta hand om de få getter som fortfarande är vid liv. Kanske överlever djuren om regnen kommer. Kanske kan han sälja dem och komma efter resten av familjen.

Till slut kommer de fram. Till flyktinglägret Dadaab, med fler invånare än Malmö och Lund tillsammans.

Varje dag anländer över tusen nya nödställda. Så har det varit sedan i somras, när det stod klart att torkan på Afrikas horn var den värsta på sextio år.

Dadaablägret uppfördes för tjugo år sedan, tänkt att ta emot 90 000 flyktingar.

Vid årsskiftet bodde 300 000 i lägret.

Nu, nio månader senare, är antalet registrerade flyktingar i Dadaab 450 000.

98 procent är somalier.

Hawa Ibrahim är i så dåligt skick att hon får vårdas några dagar på sjukhus i Dabaab. Barnen bor hos en ingift morbror så länge, en man som kom till lägret för en månad sedan.

Vi träffar dem när Hawa Ibrahim just skrivits ut från sjukhuset. Det är dags att de blir registrerade som flyktingar, de ska vägas, mätas och undersökas.

Yngste sonen Yere klänger på sin mammas beniga lår. Han är rädd. Näsan rinner. Flugor söker sig till Yeres mungipor. Ibland sticker han ut en liten tungspets för att jaga bort dem, ibland orkar han inte.

Jag har sett många treåringar.

Jag har aldrig sett en sån treåring som Yere.

En treåring vars ansikte liksom har slocknat. Blicken är vänd inåt, rörelserna långsamma. Yere säger inte "mat, mat". Han säger ingenting. När han börjar gråta känns det nästan som en lättnad.

Hans storasyskon är också sjukligt magra, huden spänner över deras små insjunkna bröstkorgar, deras kindben och käkar är onormalt markerade. Men Yere...

Personalen från hjälporganisationen Lutheran World Fund sätter Hawa Ibrahims barn i en korgvåg, en efter en. Först sjuåriga Fatumah, hon väger fjorton kilo. Femårige Mohamed väger femton, fyraårige Mayow tretton.

Yere?

Vågen stannar på nio kilo.

Hjälparbetarna ser bekymrade ut. Yere klassas som gravt undernärd och dyker genast ner i sin mammas knä. En kvinna kommer skyndande med en bunt små påsar och ger dem till Hawa Ibrahim.

– Ge honom det här, nu direkt, säger hon och river av ett hörn på en av påsarna.

Inuti påsen finns en näringsrik smet av jordnötter, socker, olja och mjölk. Barn brukar älska det, berättar en näringsexpert som jobbar i lägret, det smakar som sött jordnötssmör.

Men Yere får inte sig i sig det gula moset. Det kommer ut ur munnen. Mamma Hawa trugar, Yere börjar gråta igen.

– Försök igen när det är lite lugnare, säger en hjälparbetare till Hawa. Ni får träffa en doktor imorgon. Kanske måste Yere till sjukhuset.

Runt omkring dem trängs andra nyanlända familjer och hjälparbetare som slussar flyktingarna mellan olika stationer. Det är morgon, solen vinner kraft för varje minut och det är redan över trettio grader.

En del av hjälparbetarna är kenyaner. Andra är somaliska flyktingar som kom hit för flera år sedan, människor som växt upp i lägret och gått i skola här. Engelska är arbetsspråket. Repliker flyger runt:

– Skicka dem till vaccinering!

– Sätt armband på dem!

– OK, dags för fingeravtryck!

Hawa Ibrahim och barnen slussas från den ena stationen till den andra. Deras fingeravtryck skannas på en glasplatta med rött ljus och jämförs med avtryck från personer som redan finns i lägret. Det händer att flyktingar försöker registrera sig flera gånger för att få fler matransoner.

När familjens fingeravtryck tagits får Hawa Ibrahim och hennes barn sträcka fram sina magra handleder. En hjälparbetare sätter fast orange armband, märkta med FN:s flyktingorgan UNHCR:s symbol: två kupade händer som skyddar en människa.

Barnen olika sprutor, vitamin-A-sprutor, vaccin mot polio, mässling och difteri.I nästa rum får de vätskeersättning och några paracetamol-tabletter.

Sen kommer de till ett rum där ett rosa lakan hängts för ingången. Vi får inte följa med. Därinne frågar kvinnlig personal Hawa Ibrahim om hon har blivit våldtagen eller utsatts för andra övergrepp.

Hon stannar därinne ett tag och jag tänker på de rapporter jag sett om att al-Shabaab-milisen, som kontrollerar stora delar av Somalia, har förbjudit kvinnor att bära BH. Bysthållare är ett dekadent västerländskt påfund, anser al-Shabaab. En del kvinnor som kommer till lägret berättar att de blivit grundligt visiterade av milismän som velat känna efter om de bär BH.

När jag försöker fråga folk i lägret om al-Shabaab blir de nervösa. En hjälparbetare i tjugoårsåldern, själv flykting som vuxit upp i lägret, svarar undvikande på mina frågor om al-Shabaabs närvaro i lägret och om organisationen rekryterar här.

Efteråt söker han upp mig med orolig blick.

– Det där om al-Shabaab... skriv helst inte att jag sade något om dem.

Hawa Ibrahim och hennes barn är färdiga för idag. Familjen klassas som extra sårbar eftersom det inte finns någon vuxen man med dem. Imorgon fortsätter registreringen, då ska graden av barnens undernäring undersökas ytterligare.

Treåriga Yere orkar inte längre gå. Sjuåriga storasyster Fatumah och mamma Hawa turas om att bära honom.

Jag frågar Hawa Ibrahim vad hon väntar sig i lägret. Hon tittar mig i ögonen. En somalisk hjälparbetare översätter hennes svar.

– Lugn. Stabilitet. Något att äta.

– skickat med Google Verktygsfält