Martyrskap odlas i förorten | Trender i tiden | SvD

Martyrskap odlas i förorten | Trender i tiden | SvD: "Martyrskap odlas i förorten

Vid ett upplopp i Rosengård i Malmö strax före jul 2008 satte ungdomar eld på däck, släpvagnar och annan bråte. Kravallerna följde ett mönster av ungdomsuppror som blivit vanligt i förorterna i europeiska storstäder. Det sociala utanförskapet i vissa förorter sägs vara en grogrund för dessa protester.

Foto: DRAGO PRVULOVIC/SCANPIX

1/4

Nästa Föregående

31 maj 2011 kl 00:01 Vem är extremist?

VI OCH DEM. De som blir terrorister i väst är oftast på ytan integrerade. De är ofta välutbildade och sällan utanför arbetsmarknaden. Snarare handlar det om ett mentalt utanförskap. Det menar socialantropologen Aje Carlbom, som bland annat forskat på radikaliseringsprocesser bland unga muslimer i Rosengård i Malmö.

Vad är du rädd för?

Jag ställer frågan till den unge mannen med det prydliga helskägget som ansträngt vänligt men mycket bestämt håller på att kasta ut mig från TUFF:s ruffiga möteslokal i ett nedgånget gammalt industriområde i Göteborg.

Jag dömer dig utifrån tron att du är som alla andra. Journalister är ingen grupp vi litar på.

I hopp om att få lära känna några av medlemmarna i Troende unga framtida förebilder (TUFF), som i några medier utmålats som fundamentalistiska islamister med kopplingar till personer som begått terroristbrott, hade jag dykt upp på en av deras träffar. Men så fort jag nämnde att jag var journalist förvreds den inbjudande stämningen.

Artikeln fortsätter...

Den unge mannen håller upp sin bara underarm.

– Har man blivit biten av en orm 99 gånger är man rädd för den hundrade. Det kallas för försiktighet.

Du dömer mig ohörd, försöker jag, jag har ju inte ens förklarat vad jag vill.

– Jag dömer dig utifrån tron att du är som alla andra. Journalister är ingen grupp vi litar på, säger han innan han smäller igen metalldörren. Jag anar ett leende.

Bemötandet illustrerar något av det som extremism kanske handlar om: starkt negativa bilder av den Andre och en vrede som uppkommer genom en upplevelse av att ha blivit djupt orättvist behandlad. Man behöver inte ha blivit personligen utsatt. Det räcker med att man identifierar sig med en grupp som blivit svårt kränkt.

Många gånger i debatten om extremism påstås det att utanförskap är en orsak till extremism. Det är ett intressant ord. Vad är det man är utanför, och på vilket sätt?

I det här specifika fallet var det jag som hamnade utanför den värmande famnen. Lite arg använde jag timmarna som blev över till att besöka några av Göteborgs ökända norra förorter: Hjällbo, Hammarkullen, Angered.

Här bor det flera unga radikala muslimer. Det vet jag bland annat från Oscar Hedins gripande och unika dokumentärfilm ”Det svider i hjärtat”, som visats i SVT.

Ralf Lennart exempelvis, även kallad Abu Usama el-Swede. Han har tidigare strulat runt ordentligt, varit skinhead, knarkat och suttit i fängelse. Nu är han strikt muslim och kan drömma om martyrskap.

Härifrån kommer också den karismatiske predikanten Anas Khalifa, en av ledargestalterna i TUFF. Han föreläser regelbundet där. Anas Khalifa vill inte själv bli martyr, säger han i dokumen­tären, hans uppgift är en annan – just att bedriva dawa, mission – men i filmen predikar han om martyrskap, även till barn.

Förorterna de bor i är stora, opersonliga, slitna. Arbetslösheten bland de boende är mycket hög. Inkomstnivån är relativt låg. De flesta som bor här har invandrarbakgrund.Med andra ord finns här det vi vanligen menar med utanförskap. Det finns många som har god anledning att inte känna sig inneslutna i det svenska rika kollektivet.

Två böcker

Utanförskap och gemenskap – en antologi om rasism, mångkultur och religion, redaktör Leif Mathiasson (Lärarförbundets förlag).

Terror in the mind of God. The global rise of religious violence av Mark Juergensmeyer (University of Californa press).

Men Ralf Lennart och Anas Khalifa är inte bara uteslutna från den svenska arbetsmarknaden och de fina kvarteren, i den mån de är det, utan de lever framför allt i ett ”mentalt utanförskap”. Det begreppet får jag från socialantropologen Aje Carlbom, som bland annat studerat radikaliseringsprocesser bland muslimska ungdomar i Rosengård.

Alla aktivt troende muslimer i Sverige lever till viss del i ett mentalt utanförskap, menar han, genom krocken med en kultur som till stor del är helt oförstående för religion. Men än mer utanför kan de unga muslimer känna sig som varken tillhör föräldrarnas traditionella kultur eller den nya, den svenska och europeiska

– I sina försök att navigera mellan dessa två världar är det inte helt ovanligt att muslimska ungdomar genomgår en islamisering för att kunna hantera situationen. De vinner en identitet och samtidigt en självständighet som är svår för föräldrarna att sätta sig på tvären emot eftersom den är religiös, säger Aje Carlbom.

Genom den processen kan de alltmer börja identifiera sig med en stor grupp människor – muslimer i tredje världen – som i århundraden varit marginaliserade och utsatta för kränkningar och orättvisor. De unga muslimerna tenderar därför att bli politiska aktivister, eller islamister som de också kallas, menar Aje Carlbom.

– Flertalet av dessa arbetar på ett positivt sätt för islam och muslimer. Ett litet antal av aktivisterna dras emellertid in i så kallade ”våldsbejakande” kretsar där de tränas i att se västvärlden som en fiende till islam.

Europakommisionens rapport Radicalisation Processes Leading to Acts of Terrorism (2008) slår fast att ingen situation utgör en så god grogrund för politisk radikalisering som känslan av att tillhöra en grupp som upplevs ha hamnat på efterkälken, sam­tidigt som det finns inspirerande symboler att hämta kraft ifrån. I en sådan situation misstror man den Andre och det växer lätt fram en stark dikotomi mellan oss och dem.

Enligt rapporten kan många tillhöra den miljön, ha den identiteten, men något annat som är typiskt för radikaliseringsprocesser är att det nästan alltid bara är ett fåtal som radikaliseras till den grad att de är beredda att använda våld. De gör sig till självutnämnda företrädare för och försvarare av de upplevt förtryckta.

Vad det är som gör att vissa tar klivet mot våldsbejakande extremism skiljer sig från fall till fall, det finns något svårförutsägbart individuellt i det valet, säger Aje Carlbom.

Det kan vara något särskilt i deras livshistoria. Exempelvis tycks nästan alla de unga män som skildras i Oskar Hedins ”Det svider i hjärtat” ha något trasigt och tragiskt med sig i bagaget.

En del psykologer och psykiatriker som forskat på terrorismens psykologi har föreslagit att terrorister skulle vara extra handlingsorienterade och aggressivt lagda personer, eller att de har ett sårat, kluvet jag som förlägger allt det onda inom sig utanför sig själva. Men andra forskare har kommit fram till att terrorister är skrämmande normala.

Det typiska är att de mest radikala socialt sett inte är särskilt marginaliserade. Oberoende av etnisk eller nationell bakgrund har de flesta av dem gjort bra ifrån sig i skolan, de har haft ett etablerat socialt umgänge, tagit ansvar för sig själva och andra och många har haft ett arbete, berättar Aje Carlbom.

– På det hela taget har de gett intryck av att ha lyckats tillägna sig en modern livsstil med allt vad det innebär av individuella val.

En del har radikaliserats på egen hand, via nätet, andra har omformats i små radikala grupper med ”fel” sorts ledare. I båda fallen är isolering en gemensam faktor. När man isolerar sig, fysiskt eller mentalt, är risken betydligt större att man ska kunna få för sig att terrordåd och martyrskap är en bra idé.

Den Andre kan då förlora sin individualitet – bli blott en skyldig fiende – och de egna föreställningarna om rätt och fel kan tyckas vara kristallklara.

Anders Haag

– skickat med Google Verktygsfält"