Jan Millds blogg – Tänd ett ljus!

Jan Millds blogg – Tänd ett ljus!: "Kurt Lundgren tillfogar: ”Till detta lägges den primär och sekundärkommunala byråkratin, minst lika stor, vilket innebär att antalet byråkrater, in toto, uppgår till mellan tio och 15 procent av den totala arbetskraften i landet.”
Ur en läsarkommentarer på Lundgrens blogg:

”Men det värsta är att denna lista är en ‘hård kärna’ av mottagare av offentliga medel.
Sedan finns ju en hel massa offentligfinansierade permanentade beredningar, institut, kommittéer, delegationer och styrelser utöver detta.
En snabb googling ger t.e.x följande:

Nationella sekretariatet för genusforskning
Kärnavfallsfondens styrelse
NUTEK
KK-styrelsen (utses av regeringen :-)
Centrum för regionalvetenskap (Umeå Universitet)
Statens beredning för medicinsk utvärdering¨
Kommunikationsforskningsberedningen
Regionkansliet
Beredningen för funktionshinder och hjälpmedel
Kemikalieinspektionen
Statens Geotekniska Institut
Utrikespolitiska institutet
Statens Institut för hållbar utveckling
Statens institut för särskilt utbildningsstöd
Statens institut för kommunikationsanalys
Stockholm Environment Institute
Ungdomsstyrelsen
Kommitte för kompetensstegen
Sociala Barn och Ungdomsvården
Nordisk Kommitte för Bioetik
Dentalmaterialutredningen
etc, etc…”

Kurt Lundgrens artikel är alltså från år 2005. Året därpå tillträdde regeringen Reinfeldt. Under hans tid har byråkratin svällt ytterligare. Som en ”förmildrande” omständighet eller ett försvar för denna utveckling har anförts Sverige anslutning till EU. Är inte det ytterligare ett starkt argument för att Sverige bör lämna EU?

Jan Gillberg skrev i DSM 1/2011 – under rubriken ”Rosenbad växer så det knakar” – om detta. Han konstaterade först hur Tage Erlander hade bara ett par medarbetare till sin hjälp i det praktiska arbetet.
”Men så tillträdde Olof Palme som sekreterare i statsrådsberedningen. Till en början – under hösten 1953 – arbetade Palme bara halvtid. Halva tiden gjorde han tjänst som 1 :e byråsekreterare på Försvarsstaben. Men från 1954 gjorde han tjänst som ”Erlanderspojke” på heltid och det fram till 1963, då Palme upphöjdes till konsultativt statsråd.”
”Så såg organisationen närmast Sveriges statsminister ut, när statsministern hette Tage Erlander”, konstaterar Gillberg, och tillägger ”Annorlunda ser det ut i dag liksom det gjorde, när Alliansregeringen tillträdde. Och som vi såg under Tsunamin är det inte säkert att det med dagens mammutorganisation fungerar bättre än på Erlanders tid.”
Jan Gillbergs DSM-artikel fortsätter:

”REGERINGSKANSLI MED DRYGT 4 400 BEFATTNINGSHAVARE
Hur Regeringskansliet inklusive Statsrådsberedningen expanderat kan avläsas i regeringskansliets årligen utgivna telefonkatalog. Den senaste utgåvan är på 290 sidor. Bara namnregistret, som upptar drygt 4 400 namn (!), är på 81 sidor.
Den del av regeringskansliet, som vuxit mest efter att Fredrik Reinfeldt tillträdde som statsminister, är statsrådsberedningen. Antalet befattningshavare inom beredningen har från Reinfeldts första statsministerår till vad som nu senast kan redovisas ökat från 109 till 169.
Där finns en ny sektion, som ägnar sig åt ‘omvärldsbevakning, analys och rapportering’ med hela 22 befattningshavare ledd av kanslirådet Abigail Choate. Sektionen har omnämnts som regeringskansliets eget SÄPO. Tidigare fanns det något som kallades Enheten för beredskap och analys med endast en medarbetare – en departementssekreterare.
Nytt under Reinfeldtåren är också två olika organisationer för krishantering. Den ena kallad Kansliet för krishantering med generaldirektör Christina Salomonsson som chef och som har 5 medarbetare. Den andra kallad Sektionen för krishantering med kanslirådet Kjell Mo som chef och som har 11 medarbetare. Det kan inte alltid vara helt lätt att avgöra, vilken av dessa båda organisationer som skall göra vad. Borde också öppna för tvister i ansvarsfrågor.
En annan ny organisation inom Statsrådsberedningen är Sektionen för strategisk planering med ämnesrådet Annika Brändström som chef och som har 7 medarbetare.
Statsministerns eget kansli hade under Reinfeldts första år 20 medarbetare. Nu enligt den senaste katalogen 26.”

Jan Gillberg frågar:

”• Är regeringskansliets och då i synnerhet statsrådsberedningens utbyggnad ett led i en strategi för att med offentliga medel permanenta moderaterna som ‘statsbärande parti’ med i sin tur ospecificerade globala bindningar ?
• Vad är det för verksamhet man bedriver inom Sektionen för omvärldsbevakning, analys och rapportering? Och vad håller man på med inom Sektionen för strategisk planering? Hur redovisas dessa sektioners verksamhet?
• Hur mycket av statsrådsberedningens verksamhet vore det mer rimligt om den utfördes och finansierades av Moderaternas riksorganisation – visserligen också numera i huvudsak finansierad med statliga medel? För budgetåret 2010/11 beviljades Moderata samlingspartiet 50,8 miljoner i partistöd.”

Arkiverat under: demokrati, ekonomi, moderater, Moderaterna, skatter | Taggad: ekonomi, kostnader, moderater, skatter | 7 Kommentarer »
Partistöd?
Postat den maj 23, 2011 av Jan Milld
En central punkt i min aktuella kritik av SD-ledningen gäller de ekonomiska förmåner som den beviljar sig själva och sina närstående.
Samtidigt måste lokalföreningar inom Sverigedemokraterna alltjämt leverera in 40% av sina medel till riks. Ovanpå detta måste man tydligen betala för tryckt partimaterial, som man vill sprida lokalt.
Sannerligen en kontrast till tabloiderna, helt uppburna av frivilliga bidrag och ideella arbetsinsatser!
Några som tagit del av filmen ”Tal till SD:s riksårsmöte” har rest invändningar mot min kritik av att Jimmie Åkesson och Björn Söder tar ut mer än riksdagsarvodet, medel tillskjutna av partikassan. Totalt får de 92.000 kr respektive 84.000 kr i månadsinkomster.
Låt mig bara säga, att jag där står på mig!
Av fyra skäl:
1.
Det ger fel drivkrafter, riskerar på sikt att korrumpera, så att man efterhand alltmer avlägsnar sig från de ideal man hade och det uppdrag man en gång fick.
2.
Det blir ett dåligt föredöme, medverkar till att ge spridning av fel drivkrafter i partiarbetet.
3.
Dessa medel kunde ha använts i partiverksamheten istället, och där gjort nytta.
4.
Det kan verka demoraliserande för vanliga partimedlemmar, som ju förväntas arbeta ideellt.
Det kan även stöta bort en del potentiella väljare som tycker sig se att alla politiker är ungefär lika och bara söker egen vinning. Politikerföraktet ökar och soffliggarna blir fler.
För övrigt vill jag ifrågasätta hela systemet med partistöd på hundratals miljoner kronor varje år!
Jag ser två skäl att ompröva detta:
A.
Det spar pengar åt skattebetalarna. Varje onödig utgift bör tas bort, så att skatterna kan sänkas.
B.
Det skulle motverka köttgryte-effekter och felaktiga drivkrafter. Förmodligen skulle det ge Sverige bättre politiker.

Arkiverat under: demokrati, ekonomi, motstånd, partier, riksdagen, sd, Sverigedemokraterna | Taggad: demokrati, ekonomi, kostnader, motstånd, orättvisor, partier, sd | 5 Kommentarer »
Nästa sida »

KATEGORIER
SENAST INLAGT
Öster om öst
Sänk skatterna!
Partistöd?
Kärnan…
SD-tal, del 2
SD-tal, del 1
Folkomrösta om skolan!
Ett skolrecept
Flumskolan
Kunskap är liv
Farlig sanning
Under utbildning
Personaltäthet i vård
Intervju med Marine Le Pen
PK-mönster
INLAGT NÄR
maj 2011 m ti o to f l s
« Apr
1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31
ARKIV
blogg-STATISTIK
342,561 hits
PRENUMERATION

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

KONTAKTADRESS
milltsagt@janmilld.se

Blogga med WordPress.com. Tema: Digg 3 Column av WP Designer.


– skickat med Google Verktygsfält"