Muslimska brödraskapet en del av problemet | SvD

Muslimska brödraskapet en del av problemet | SvD: "Muslimska brödraskapet en del av problemet

Publicerad: 8 februari 2011, 12.17
2011-02-08 12:17:55

När det gäller möjligheterna till demokrati måste religiöst motiverade partier och rörelser med en odemokratisk, antisemitisk och våldbenägen ideologi ses som en del av problemet snarare än lösningen. Ingen sann demokrati kan byggas utan en tydlig åtskillnad mellan religiös tro och politik. Det skriver forskaren Magnus Norell.

* Läs vidare
* Textstorlek: Normal text Större text Störst text
* Skriv ut
* Kommentarer (363 st)
* Blogglänkar (21 st)



Den 1 februari meddelades det från Kairo att den israeliska ambassaden där hade utsatts för en attack. Förutom en bild med Mubaraks ansikte märkt med en davidsstjärna i pannan som kablades ut från demonstrationerna, var detta första gången Israel figurerade i sammanhanget. Detta är i och för sig knappast ett tecken på att mer hårdföra, islamistiska krafter börjat öka sin aktivitet; att koppla ihop Mubarak och hans regim med ärkefienden Israel är allmängods. Det har knappast 30 år av kall fred mellan Israel och Egypten ändrat på.

Farhågor att islamister (med egyptiska muslimska brödraskapet, MB, i spetsen) kommer att ta över demonstrationerna har också visat sig vara överdrivna; under större delen av första veckans demonstrationer satt brödraskapet på sidlinjen och avvaktade utvecklingen. Men efter de första dagarnas försiktiga hållning, har MB klivit fram som en viktig aktör och för första gången även deltagit i samtal mellan regeringen och oppositionen om den framtida utvecklingen i Egypten. Detta är inte så konstigt. Utöver den egyptiska försvarsmakten är MB den enda riktigt väl organiserade kraften i Egypten, inte bara som den största och effektivaste oppositionsgruppen, utan även som en organisation med en väloljad och relativt framgångsrik social verksamhet. En verksamhet som vida överstiger den samhällsservice som regeringen kan erbjuda när det gäller sådant som hälso- och sjukvård, utbildning och annan social service. Och detta trots år av hårdhänt förföljelse från myndigheterna i Egypten. Som inkubator till dagens aktiva islamistiska partier och rörelser runt om i världen, har också MB redan från början byggt upp ett omfattande internationellt nätverk.

Samtidigt är det viktigt att påminna om den politiska och ideologiska roll MB har, även på lite längre sikt. I motsats till vad som felaktigt påståtts av vissa debattörer, har MB inte tagit avstånd från all våldsanvändning. Avståndstagandet gäller enbart egyptiska förhållanden (och när MB:s ledning bestämde detta splittrades rörelsen). MB har vid flera tillfällen sagt att våld (inklusive självmordsattacker, som naturligtvis inte benämns så) är acceptabelt mot till exempel israeliska mål. Inte heller har man frångått vare sig de antisemitiska attackerna mot judar eller på något sätt dämpat sitt motstånd mot fredsavtalet med Israel. Förutom att MB är en av Mellanösterns främsta förespråkare och förmedlare av antisemitisk propaganda, har man klart och tydligt krävt att Egypten bör ta avstånd från fredsavtalet med Israel samt bryta förbindelserna med landet.

Detta förtjänar möjligen att framhållas eftersom MB ibland har liknats vid europeiska kristdemokratiska partier. I Sverige har MB även jämförts med både den socialdemokratiska broderskapsrörelsen samt Göran Hägglunds kristdemokrater. Det finns givetvis likheter mellan MB och svenska och europeiska religiösa politiska partier i det att man kan eftersträva att religiösa föreställningsvärldar skall vara överordnade i politiska frågor. Detta är den avgörande frågan som skiljer dem från sekulär politisk verksamhet. Andra likheter är att man vill att privatmoralen skall vara religiöst reglerad och en fäbless för kollektiva rättigheter, att se till exempel familjen som den minsta beståndsdelen i samhället.

På det rent politiska planet haltar jämförelsen dock betänkligt. I Västeuropa har de olika kristdemokratiska partierna så att säga låsts in i en politisk struktur där ett flertal politiska alternativ finns och en tydlig åtskillnad mellan gud och politik hör till ordningen. Religionens plats i samhället är i det sammanhanget främst en källa till individuellt ställningstagande. Och här finns en annan viktig skillnad mellan MB och europeiska religiöst motiverade partier; nämligen MB:s strävan efter en shariabaserad lagstiftning som reglerar individens ställning.

I tillägg finns en, i alla fall relativt, lång tradition av utbildade och demokratiskt fostrade medborgare. Det förhållandet råder inte i Egypten. Att medvetet eller omedvetet utesluta vissa mer oförsonliga och odemokratiska delar av islamismen i allmänhet och MB i synnerhet, gynnar knappast analysen av vad som nu sker i Egypten och runt om i Mellanöstern. Det som saknas på de flesta håll i regionen är strukturer för att hantera en i grunden demokratisk revolution. Det är beklagligt men icke desto mindre den verklighet vi har att förhålla oss till.

Att odemokratiska partier runt om i Mellanöstern har vunnit fria val ( Hamas hos palestinierna till exempel) är absolut inget skäl att acceptera detta. Ofrihet och ojämlikhet blir inte bättre av att företrädare för sådana idéer vinner val. Den utbredda tanken att ett ansvar för makt samt inflytande på regeringen skulle mjuka upp mer ortodoxa och oförsonliga hållningar hos islamister i allmänhet och hos MB i synnerhet, har inte riktigt hållit för empirin. Det visar erfarenheten. I de fall där religiöst motiverade partier har anpassat sig till de demokratiska spelreglerna har det krävts både en stark struktur att hantera förändringar, inklusive tuffa villkor för ”medlemskap” i den demokratiska klubben. Och detta tar tid att bygga upp. Som Nathan Shachar så elegant beskrev det i DN 3/2; ”…de demokratiska rutinerna växer långsamt som mossa på en sten”.

Att vara en central del av den politiska världen måste inte alls leda till en uppmjukning av de egna förhållningssätten. En radikalisering kan lika gärna bli följden.

Att religiöst motiverade partier och rörelser med en odemokratisk, antisemitisk och i vissa fall våldsbenägen ideologi (som MB) är en del av problemet snarare än lösningen, torde vara tydligt. Detta innebär inte att förändringar inte kommer att ske eller att MB inte kan ha någon plats i den kommande politiska strukturen. Skillnaden ligger självklart inte enbart i en svartvit uppdelning mellan å ena sidan demokrati och modernisering, och å den andra sidan islamister. Men det innebär att utan en tydlig åtskillnad mellan religiös tro och politik (där alla medborgare åtnjuter samma rättigheter oavsett religiös tro) kan ingen sann demokrati byggas.

MAGNUS NORELL

forskare med inriktning på säkerhetspolitik i Mellanöstern samt på internationell terrorism, aktuell med boken ”Islamismens seger – från Libanon till Iran”. (Fri Tanke Förlag, 2009)

Upp
Läs mer om orolighet

– skickat med Google Verktygsfält"