Får jag numera dräpa min dotter? « Mopsen's Blog

Får jag numera dräpa min dotter? « Mopsen's Blog: "Får jag numera dräpa min dotter?
Av mopsen

Så fortsätter kulturkampen. Det finns ingen särskild svensk kultur påstår de som anser sig begripa detta bättre än andra. Sådant trams! Visst finns det ännu mycket kvar av svensk kultur. Nästan allt är kultur och det är så uppenbart att man inte ser det!

Beteende, seder, språk, klädsel, religion, värderingar, symboler, normer – allt är delar i vår svenska kultur. Vill man sätta en etikett på svensk kultur, så hamnar den under rubriken nordisk-protestantisk-europeisk.

Men nu är det slut på det. Nu säger grundlag att Sverige är mångkulturellt. Det bör ju betyda att om min kultur har värderingar och normer som avviker från de svenska, så bör jag väl ha rätt att tillämpa dessa? Annars är det ju ingen vits med att grundlagsskydda mångkulturen. Alltså fritt fram för allehanda märkliga beteenden i kulturens och religionens namn.

Men det verkar som de flesta som gett sig in i kulturdebatten endast tänkt på en liten del av kulturen, nämligen den som utgörs av litteratur, bildkonst, musik, formgivning, arkitektur och artefakter m m. Men även där har ju Sverige en rik kultur. August Strindberg, Calle Jularbo, Anders Zorn, Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren o s v.

Den svenska kulturen har tagit till sig influenser utifrån. Det sker naturligt – inte genom riksdagsbeslut. Ta till exempel ”Livet i Finnskogarna” av Calle Jularbo. Denne var född i orten Jularbo som Karl Oskar Karlsson och av renrasig tattarsläkt. På den tid Calle Jularbo levde skiljde man inte så noga på tattare och zigenare. Lärde tvistar ännu om dessa gruppers inbördes förhållande och ursprung.

Med åren fick orden tattare och zigenare en nedsättande innebörd och böts ut. Zigenarna benämns romer och tattare resandefolket. Förekomsten av tattare i Sverige finns belagd redan 1512, men det rör sig sannolikt om romer. Egalt hur dessa grupper är relaterade visar det sig att majoriteten av dessa under hundratals år lyckats värja sig mot att assimileras som svenskar (genom konsekvent och mot etniska svenskar tillämpad rasism!). Ett begränsat antal individer har emellertid gått mot strömmen och framgångsrikt etablerat sig som svenskar.

En intressant parentes rörande resandefolket är deras förhållande till krigsmakten. Förr på tiden var det sed att pressa in en ”lösker man” i armén och ambulerande tattare sattes alltså som soldater. Dessa visade sig ha stor fallenhet för yrket och de var uppfinningsrika improvisatörer. De blev inte så sällan befordrade till underbefäl.

Den svenska kulturen har alltså tagit till sig yttre influenser när dessa visat sig kunna assimileras i den svenska. Resanden Calle Jularbos dragspel har liksom holländaren Cornelis Vreeswijks gitarr blivit en del av det genuina svenska kulturarvet. Utrop från minareter är något annat och kan endast accepteras av dem, som sviker sin egen härkomst och av dem, vilka sviker de som söker skydd undan islams förtryck.

Men som sagt. Betyder lagstadgad mångkultur rätt för mig att fritt utöva min kultur även om denna kultur omfattar månggifte, tvångsgifte och hedersmord med flera särskilda kulturyttringar? Om ej – vilken är då vitsen med grundlagsskydd för min kultur om den ändå kan motverkas genom vanliga lagar?

Detta inlägg postades den december 5, 2010 kl 5:42 e m i kategorin Uncategorized. Du kan följa svar på detta inlägg via RSS 2.0-flödet. Du kan lämna en kommentar eller en trackback från din egen si

– skickat med Google Verktygsfält"