En dissident har lämnat oss

Publicerat den 18 november 2013 kl 19:50

Gilla artikeln på Facebook

Dela/Skriv ut

Share on facebook Share on email Share on print More Sharing Services 3

Doris Lessing har gått bort. Många är bekanta med författarinnan och nobelpristagaren Lessing, men det finns en annan sida av henne som inte är lika känd. Hon var nämligen en skarp kritiker av politisk korrekthet och den pågående fördumningen av västvärlden.
Jag har inte gjort en systematisk studie, men här följer några exempel.
Så här skrev Lessing i The Partisan Review 1998:

”Jag vill prata om något annat, som jag inte tvivlar på att alla här inne har haft anledning att fundera över, och det är vad vi kallar ‘fördumning’. Man hör folk prata om det överallt i England, så även om det som jag har att säga knappast kommer att bli underlag för en uppmärksammad roman, så kanske det kan vara till hjälp för att sätta samman det hela en aning. De saker som händer i Storbritannien är symtom på en ganska allvarlig situation.”
”Det finns ett fenomen som jag kallar för den utbildade barbaren. Det är en person som kan ha befunnit sig inom högskole- och universitetsvärlden under många år och som kan ha vunnit priser och utmärkelser, men som när allt kommer omkring inte är beläst, inte kan någonting och som på det hela taget är helt ointresserad. Ganska många av mina yngre vänner är såhär.”

Hon kopplar fenomenet till politisk korrekthet:

”Politisk korrekthet härstammar enligt min uppfattning direkt från det gamla kommunistpartiet. Där fanns det bara plats för ord som ”korrekt”, ”inkorrekt”, ”korrekt attityd”, ”inkorrekt attityd” och så vidare. Det är partiets språk, och det är översittarnas maktspråk. Men vad som nu har inträffat är att vi återigen kan se hur enorma mängder människor över hela världen är beredda att acceptera en viss lära, som om de inte var förmögna att tänka kritiskt. Jag är väl medveten om att jag rör mig på minerad mark, men det är så här jag ser det. Jag menar att vi sannolikt bevittnar det mest häpnadsväckande fenomenet i vår tid, när man kan höra människor över hela världen mumla samma sak: ‘Det där är politiskt korrekt’ eller ‘Det där är inte politiskt korrekt.’ Vem beordrade dem att göra det? Och varför? Varför lägger sig alla platt på ryggen och viftar med sina små tassar i luften? Varför gör vi det? Varför säger vi inte till dessa översittare: ‘Gå tillbaka och plåga dina vänner med detta nonsens och lämna oss i fred’? Över hela världen hör man istället samma klichéer.”

Nedanstående skrev Doris Lessing 1994. En kortare version av artikeln hade publicerats i New York Times 1992:

”Vi har bevittnat kommunismens skenbara död, men de tankesätt som antingen uppstod eller stärktes under kommunismen styr fortfarande våra liv. I första hand gör de sig påminda i vårt språk. Det är inte någon nyhet att kommunismen förgrep sig på språket och med språket våra tankar. Det finns en kommunistisk jargong som man kan känna igen efter att ha hört bara en enda mening … arvet av det döda och tomma språk som användes under denna tid förekommer fortfarande på sina håll, i allmänhet inom den akademiska världen och i synnerhet inom områden som sociologi, psykologi och litteraturvetenskap … Visst, jag är medveten om att obegriplighet på våra högre lärosäten inte är ett fenomen som uppstod med kommunismen, som Swift en gång för alla har visat. Men kommunismens pedanteri och ordbajseri hade sina rötter i den tyska akademiska världen, och nu har dessa fenomen blivit en farsot som plågar hela världen.”

JOAKIM FREDRIKSSON