Två extremister är ingen rörelse | Brännpunkt | SvD

Två extremister är ingen rörelse | Brännpunkt | SvD: Två extremister är ingen rörelse

Många av de personer som han kartlagt på sina omfångsrika listor över tänkbara offer hör till kriminella gäng i Malmö.
Är Breivik och Mangs exempel på ett nytt fenomen: den högerextremistiske seriemördaren? Troligtvis inte.

14 maj 2012 kl 04:44, uppdaterad: 14 maj 2012 kl 22:26 BRÄNNPUNKT | POLITISKT VÅLD

Anna-Lena Lodenius

Mangs har levt i ett Malmö som skildras i medierna som ett samhälle på randen till en katastrof.

Anna-Lena Lodenius

I dag inleds rättegången mot den misstänkte serieskytten i Malmö, Peter Mangs. Samtidigt fortsätter Breivikrättegången i Oslo.

Först Lasermannen, nu Anders Behring Breivik och Peter Mangs. Är det vi ser ett nytt fenomen: Den högerextremistiske seriemördaren? Är deras handlingar rentav den yttersta konsekvensen av växande högerextremistiska miljöer och allt våldsamma reaktioner på framväxten av mångkulturella samhälle? Några sådana slutsatser låter sig knappast göras. Det rör sig om tre utomordentligt udda individer med vissa likheter, men också många skillnader.

Anders Behring Breivik presenterade sig som president i den norska antikommunistiska motståndsrörelsen när han ringde till polisen från Utøya för att överlämna sig i juli 2011. En rörelse som sannolikt endast finns i hans hjärna. Men en person som han uttryckt beundran för är den Peter Mangs som nu står åtalad för tre mord och 12 mordförsök i Malmö tingsrätt. Breivik uppges ha omnämnt Mangs som den kanske ”största motståndsmannen” i Skandinavien före attentaten i Norge den 22 juli i fjol.

Två personer gör ingen rörelse, i ärlighetens namn nämnde han ytterligare en person som han ville komma i kontakt med: den tyska nynazisten Beate Zschäpe som står anklagad för inblandning i de så kallade kebabmorden, tio mord på invandrare i Tyskland åren 2000–2006. Ingenting tyder på att heller hon haft någon relation till Breivik.

Peter Mangs har till skillnad mot Breivik talat allt mindre ju längre förhören med honom pågått, men det finns fragment av hans världsuppfattning i förundersökningen. Skillnaden mot Breivik är att han inte gör ens en ansats att påskina att han skulle vara en del av någon organisation.

Så väl Mangs som Breivik och Lasermannen John Ausonius har riktat sitt hat mot grupper som är välkända måltavlor för extremhögern som judar (framför allt i Mangs fall), muslimer och socialdemokrater (i Breiviks fall) och invandrare generellt för alla tre.

Vi vet också att Peter Mangs har surfat runt på invandringsfientliga sajter, exempelvis svenska Politiskt Inkorrekt (numera Avpixlat) där han skrev en del kommentarer och tryckte på ”gilla”. I hans privata anteckningar har han skrivit: ”Utan judendomen ingen sionism; utan sionism inget Israel. Israel är en ockupationsmakt. De som stödjer Israel gör ett politiskt ställningstagande”.

Vi kan däremot inte vara säkra på att det var sådana åsikter som drev honom till mord. Motiven för hans brott verkar skifta något mellan gångerna, i något fall kan det till och med ha rört sig om något så trivialt som att komma åt offrets pengar. Det har framgått att han ogillar narkotikahandlare, vilket förmodligen har att göra med att hans syster dog av en överdos. Många av de personer som han kartlagt på sina omfångsrika listor över tänkbara offer hör till kriminella gäng i Malmö. Många är dessutom invandrare, men troligen var det förra mer avgörande än det senare.

Egentligen påminner Peter Mangs mest av allt om personer ur filmens värld. Tankarna går till Taxi driver med Robert de Niro eller Falling down med Michael Douglas. En dag spricker fasaden, tålamodet är slut, något måste göras. Kriget kan börja. Till bilden, både på film och i verkligheten, hör också att en seriemördare har narcissistiska personlighetsdrag, en fixering vid sin egen uppgift och dess betydelse. Tillgången till vapen förstärker denna känsla av makt och kontroll.

I hans hem hittades bland annat filmer som American Psycho som innehåller extremt detaljerade våldsskildringar och Natural born killers som ironiskt nog handlar om hur seriemördare kan bli hjältar i medierna. Det är många som ser den här typen av filmen, nästan ingen gör verklighet av vad de ser på filmduken. Men man kan tänka sig att Peter Mangs är en person för vilken gränsen mellan verklighet och fiktion inte är lika tydlig.

Det tål också att fundera över i vilken grad medierna fiktionaliserar en verklighet. I Gellert Tamas bok Lasermannen berättas om tiden kring början av 1990-talet då främlingsfientliga stämningar bredde ut sig på alla nivåer i samhället, en utveckling som i hög grad skedde i samspel med medierna. Peter Mangs har levt i ett Malmö som skildras i medierna som ett samhälle på randen till en katastrof och där allt tal om mångkulturalism sätts på prov. Denna bild, sann eller inte, kanske kan ha spelat in.

Peter Mangs har varit arbetslös och periodvis även bostadslös. I allt en utomordentligt maktlös person. Därtill har han eventuellt en Aspergerdiagnos, ett socialt handikapp som försvårar relationerna till andra människor. Han är inte någon som enkelt kan inordnas i en grupp eller ett politiskt parti.

Det är lätt att anklaga högerpopulistiska och högerextremistiska organisationer för det våld som Peter Mangs riktat mot invandrare och andra i Malmö. Vi kunde också anklaga medierna eller filmbolagen. Eller varför inte socialtjänsten eller rentav hans frånvarande far, en uppväxt utan nära manliga förebilder har ibland nämnts som en omständighet som kan leda till radika- lisering och dragning till maskulina kulturer som kriminella gäng eller nazistgrupper.

Ingen av dessa förklaringar räcker enskilt för att ge hela sanningen. Vi måste nog tänka att det krävs att många olika omständigheter sammanfaller för att en människa ska ge sig ut på ett individuellt korståg.

ANNA-LENA LODENIUS

– skickat med Google Verktygsfält