Integration: Lag går före kultur - DN.SE

Integration: Lag går före kultur - DN.SE: Integration: Lag går före kultur

Publicerad i dag 00:05
Sponsrade länkar
Informtrycket Alla trycklösningar du behöver - samlade på ett enda ställe. www.informtrycket.se
Frejs Revisionsbyrå Vill du stå i fokus? Hos oss är alltid kunden viktigast www.frejs.se

(Vad är textannonser?)

Skriv ut
Öka textstorlek
Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Tipsa via e-post

3 kommentarer
1 Bloggar

Signerat – Hanne Kjöller.

Jönköpings kommun har ingått ett avtal med muslimska företrädare om bland annat skolresor. Det finns inget skäl till den typen av diskriminerande regelverk. Finns en policy måste den gälla alla.

I dag tar barn- och utbildningsnämnden i Jönköping ställning till det kontroversiella avtalet mellan skolan och de muslimska församlingarna i kommunen. Överenskommelsen har beskrivits i en rad medier, men för er som eventuellt missat det, rör det sig alltså om ett sex sidor långt dokument som reglerar kommunens respektive muslimska föräldrars skyldigheter och rättigheter för skolbarn.
Annons:

Om avtalet har sagts att det upprättades redan 1994 och att det mer rullat på. Men till bilden hör också att det uppdaterades för mindre än ett år sedan. Liksom året dessförinnan. Det är alltså inte så att häftet legat i en byrålåda under snart två decennier.

Två frågor infinner sig. En rör huruvida avtal av detta slag, med en religiös/kulturell minoritet, ska upprättas över huvud taget. Den andra om vad det står i det.

Vi börjar bakifrån. Jönköpingsdokumentet tar upp allt från ramadan, bön och muslimska matregler till dusch, bad, idrott, lägerskola, studieresor och kristna högtider. Flera avsnitt präglas av ett slags vilja att förstå, att närma sig och respektera varandra. Här finns ett frö till något gott. Integration kräver någonting av alla parter. Det är inte bara den ene som ska anpassa sig till den andre.

Om den muslimska bönen statuerar överenskommelsen att fredagsbönen är den viktigaste och någon allmän ledighet för muslimska elever inte ges. Men att skolan, efter samråd med den enskilda familjen, ska sträva efter att underlätta för de elever som vill följa bönetiderna.

Just med denna ton borde fler skolor, arbetsplatser, ja hela majoritetssamhället närma sig det nya Sverige. Vi, majoritetssamhället, måste lära oss skilja på vad som är viktigt och vad som är oviktigt. Vad som är en privatsak och vad som inte är det. Vad som kolliderar med vår värdegrund och vad som inte gör det.

Och då är det så att sådant som bön, mat och klädsel är en privatsak. Skolan är inget cocktailparty där muslimer, judar, kristna kan komma och gå efter eget tycke om helgdagar, nationaldagar eller bönestunder. Däremot kan skolan vara smidig och, i den mån det går, utan att slå knut på sig själv försöka underlätta för människor att praktisera sin religion. Det är inte konstigare än att skolan är flexibel om en elev ägnar sig åt någon form av sport på elitnivå. Men också här finns förstås gränser. Man kan inte kräva speciallösningar eller privatundervisning på de tider som passar en själv oavsett vilka skälen är.

Det som däremot inte är en privatsak är skolplikten. Den är lag. Och lag står över såväl religion som kultur. Här finns en trist tradition av att släta över, se mellan fingrarna och inte orka ta konflikter. Det finns många exempel på hur samhället svikit inte minst romska barns rätt till undervisning.

På motsvarande sätt finns exempel på hur samhället svikit vissa invandrarbarns rätt till idrotts- och sexualundervisning. Det är ett svek som kostar både hälsa och liv. Studier visar att ungdomar med utomeuropeisk bakgrund, särskilt från Mellanöstern, är överrepresenterade i drunkningsstatistiken. Det är ett katastrofalt resultat av svensk undfallenhet och konflikträdsla.

I Jönköpingsdokumentet är det framför allt en skrivning om läger och studieresor med övernattning som vållat debatt. Ska föräldrar ha rätt att hålla sina barn (läs: döttrar) hemma? Ja, det menar man i Jönköping, även om man inleder med möjligheten att föräldrar hämtar och lämnar barnen, alternativt själva följer med på resan och övernattar.

Men svaret måste rimligtvis bero på syftet med resan. Är den en del av undervisningen, och är resmålet så långväga att nattlig hämtning och lämning inte är möjlig, måste skolplikten gälla. Är syftet mer socialt måste däremot föräldrar ha rätt att bestämma, precis som de bestämmer över vad barnen för övrigt gör på sin fritid. Det kan tyckas orättvist att vissa barn som exempelvis tillhör Jehovas Vittnen inte får gå på sina klasskamraters födelsedagskalas, eller att vissa hårt hållna tonårsflickor inte får gå på ungdomsgården. Men så orättvist är livet.

Två ytterlighetsperspektiv präglar debatten om integration. Kulturrelativisterna som tycker att alla ”kulturyttringar” (som att inte gå till simhallen) är lika mycket värda och därför ska respekteras. Och så den som representeras av Sverigedemokraterna, som inte tolererar någonting som de menar inte är ”svenskt” vare sig det gäller huvudbonad, musik eller matpreferenser. Men vägen framåt går någonstans mitt emellan. Anpassning är något annat än underkastelse.

Vissa frågar sig varför vi ska acceptera huvudduk här, när inte svenska kvinnor kan åka till Teheran i kortkort och linne. Men nog vore det väl ynkligt om vi inte hade högre ambitioner än att lägga oss på samma nivå som de intoleranta mullorna i Iran.

Slutligen: specialavtal som det i Jönköping kan aldrig rättfärdigas i ett sekulärt samhälle. Om skolan har en policy när det gäller övernattning måste den gälla alla, muslimer såväl som ickemuslimer. Annars är det diskriminering. Därför måste avtalet rivas upp i dag. Men samtalen fortsätta.
Hanne Kjöller

Hanne Kjöller

hanne.kjoller@dn.se

– skickat med Google Verktygsfält