Vem bryr sig?

"Under mitt allra första år som journalist, 1966, försökte jag undersöka ett påstående om att utlänningar skulle vara mer brottsliga än svenskar. Det fanns en del rykten i den riktningen, det gällde främst föreställningen att finnar var fulla och slogs med kniv kring hamnkvarteren i Stockholm.

Det fanns förvisso fulla finnar i Stockholm, men vid den här tiden var invandringen från Finland till Sverige mycket stor, vi hade högkonjunktur och arbetskraftbrist, i Finland var det arbetslöshet. Nittionio procent av alla finländare kom till Sverige för att arbeta och försörja sig. Det gjorde de också och brottsligheten bland dessa gästarbetare var mindre än bland svenskar. Det var samma förhållande med andra stora grupper av invandrare. De var här för att jobba och för att skicka hem pengar till sin familj.
Slutsatsen är mycket enkel. Vid en tid då invandringen till Sverige bestod så gott som enbart av så kallad arbetskraftsinvandring så var brottsligheten mindre bland invandrarna än bland svenskar, liksom arbetslösheten. Ett mycket enkelt samband.
I dag, på 90-talet, har den bilden förändrats. Under de senaste decennierna har invandringen inte bestämts av ett svenskt behov av extra arbetskraft, utan invandringen har berott på ett stigande antal politiska flyktingar och på att anhöriga till människor som fått en fristad i Sverige ansöker om att få följa efter. Detta har gett en självklart utslag i statistiken. Så här ser det ut nu:

Om man då, säkert helt ovetenskapligt, utgår från tiden kring 1966 när arbetslösheten var mycket låg bland invandrare och deras brottslighet också mycket låg, skulle man alltså lätt kunna gissa sig till att brottsligheten bland invandrarna idag skulle vara dubbelt så hög som bland svenskarna. Eftersom arbetslösheten bland invandrarna är dubbelt så hög som bland svenskarna.

Svenskar begår 82 procent av brotten
Det råkar faktiskt stämma. 82 procent av alla brott i Sverige begås av svenskar. Följaktligen begår invandrarna 18 procent av alla brott. Men eftersom de bara är 12 procent av invånarna är de tydligt överrepresenterade i brottsstatistiken. Men besöker man ett svenskt fängelse ser man en mycket mörkare bild, en närmast chockartad bild. För bland de intagna på fängelse är invandrarnas överrepresentation mycket större än vad man kan utläsa ur brottsstatistiken. Jag överraskades själv av denna syn när jag besökte Norrtäljefängelset förra året för att hålla ett föredrag. Så gott som alla fångarna kom till gymnastiksalen och det var ju lätt att se att svartskallemajoriteten var enorm (idag 75% på just det fängelset).
Detta har flera orsaker. En liten del av förklaringen är att våra fängelser hyser ett antal misslyckade turister som knappast kan räknas som 'invandrare' eftersom deras enda verksamhet i Sverige någonsin blir några år på ett svenskt fängelse. Det kan till exempel röra sig om en resa från Istanbul till Arlanda, via svensk narkotikapolis och domstolsverket till Kumla, fyra år senare till Arlanda under poliseskort och sen tillbaks till Istanbul. Vi utvisar 500-600 kriminella varje år i Sverige.
Men denna misslyckade turistverksamhet räcker inte så långt för att förklara den våldsamma överrepresentationen av invandrare på våra fängelser. Nästa förklaring är att många invandrare som begår brott också döms till utvisning och därför måste sitta inlåsta utan permission tills utvisningen skall verkställas.
Men det räcker fortfarande inte till.
Nästa förklaring är något dystrare. Invandrare är i viss mån specialiserade på sådana brott som det svenska samhället ser särskilt allvarligt på, främst narkotikabrott.
Anledningen till att fler invandrare än svenskar dras in i narkotikasmuggling är mest att invandrarna har vissa talanger som är nödvändiga i sammanhanget men som helsvenska förbrytare saknar. De talar exempelvis kurdiska, arabiska och spanska, vilket underlättar om man ska göra affärer på de språken.
De invandrare jag talat med i fängelse under de senaste månaderna tillfogar alla, tveklöst och som en självklarhet, vissa andra förklaringar till att fängelserna är den enda platsen i Sverige där de är i majoritet:
Invandrare döms hårdare än svenskar; om en svensk får 4 år för ett visst narkotikabrott så får invandraren 6 år. Invandrare döms också lättare oskyldiga än svenskar.
Inget av påståendena verkar särskilt orimligt. Men de blir omöjliga att bevisa eller motbevisa (hur upprättar man statistik på oskyldigt dömda?).
Men rent faktiskt så förhåller det sig alltså så att risken att en invandrare skall begå brott är ungefär dubbelt så stor som att en svensk skall begå brott. Låt oss säga att 88 procent av alla invandrare är laglydiga och 94 procent av alla svenskar; med brott menas då inte felparkering . Men statistiskt är risken att en invandrare skall begå brott större än att en svensk skall göra det och det är detta förhållande som har förändrats under de senast 25 åren.
Arbetslöshet var den enklaste orsaken att se; man kan för övrigt påpeka att de flesta människor som sitter i svenskt fängelse, invandrare eller ej, är just arbetslösa. Men vad finns det då för ytterligare förklaringar till en högre benägenhet att begå brott bland invandrare?
Numera finns en rätt omfattande vetenskaplig forskning på det här området. Vetenskapen följer ungefär samma politiska trender som journalistiken och därför finns numera tabeller och siffror av ett slag som hade varit otänkbara på 70-talet. Det som var mest inne då, för medier liksom därmed också för forskningen, var ekonomiska brott.


Invandrarna har vissa talanger
som är nödvändiga för knarksmuggling,
de talar kurdiska, arabiska och spanska

Våld mot kvinnorvar 80-talets trend
Nästa trend, på 80-talet, blev våld mot kvinnor och sexbrott. Först därefter kom forskare och journalister in på frågan om invandrares brottslighet. Det hade inte varit i samklang med tidsandan att ta upp ämnet tidigare, eftersom gällande svensk jämlikhetsideologi skulle rasiststämplat den som antydde att invandrare begick mer brott än svenskar.
Moralens väktare i Sverige, om vi därmed menar opinionsledande politiker och grindvakterna på våra mest inflytelserika massmedier, hade också en föreställning om att man kunde framkalla utlänningsfientlighet bland de dumma massorna om man alltför konkret redogjorde för invandrarnas brottslighet.
Ett sådant tragikomiskt fall var jag själv med om, som programledare på samhällsprogrammet Rekordmagasinet.

För många zigenare stjäl för mycket
I ett inslag som handlade om zigenare påpekades bland mycket annat att alldeles för många zigenare stal för mycket. På den punkten fanns inga sakliga invändningar. Men det väckte indignation att denna rasistframkallande sanning hade framförts i TV. Radionämnden fällde programmet enligt sin allra strängaste regel som handlar om brott mot Sveriges demokrati och man motiverade sin fällning just med att denna typ av påpekanden skulle kunna framkalla rasistiska stämningar i landet.
Det statliga forskningsorganet BRÅ tillsatte en utredning för att visa att zigenare verkligen inte stal för mycket. Utredningsresultatet gick emellertid dramatiskt åt motsatt håll, varför utredningen hemligstämplades.
Denna gällande politiska moral, att förtiga olämpliga fakta, hindrade alltså länge all vettig journalistik i ämnet invandrare och brott. Följaktligen kunde denna brottslighet utvecklas i fred under lång tid, varför inga politiska åtgärder kunde sättas in för att bromsa utvecklingen.
I stället överlämnade medierna och de politiska makthavarna kunskapsspridningen på området till en undervegetation av rykten så att ny demokrati en vacker dag kunde stiga in på den politiska scenen och 'tala öppet' om det som alla ändå 'visste'.
Och nu när forskningen, alldeles för sent, tagit fram mer handfasta kunskaper i ämnet brottslighet bland invandrare är den politiska makten mest upptagen med frågan hur man på bästa sätt, snabbast och effektivast möjligt, skall kunna reducera antalet invandrare i Sverige och hur man skall kunna hindra fler från att komma hit. En politik som bevisar för skinnskallarna att de har rätt, således: invandrarna är alldeles för många och alldeles för brottsliga. Vilket skulle bevisas.
Men tillbaks till frågan om varför. Vad är det mer än arbetslöshet som skapar brottslighet bland invandrare?
Jag har sökt svaret på den frågan bland dömda invandrare på Österåker och Norrtäljeanstalten såväl som på den kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet. Det finns en slående och nästan kuslig likhet i svaren jag får från forskare och förbrytare, från teoretiker och praktiker om man så vill.
Saken går alltså att förstå.
Det går till och med att förstå hur före detta gerillasoldaten i PKK, Hanefih Uslu, hamnade i svenskt fängelse dömd för narkotikabrott. Men till en början förefaller det mysteriöst. Efter att han infångades av turkisk säkerhetspolis satt han fyra år i det ökända militärfängelset i Diyarbakir i östra Turkiet. Normalt skulle han ha suttit kvar där, anklagad för 'separatism', tills han ruttnade. Men när Turkiet 1984 pressades av en del EU-länder att minska på det inhemska förtrycket proklamerades en plötslig amnesti och en laddning politiska fångar släpptes ut, däribland Hanefih.

Han släpptes aldrig in i det svenska samhället
Men friheten var illusorisk, förmodligen högst tillfällig, varför han flydde till Sverige och fick politisk asyl. Det var ju före mordet på Olof Palme och kurder betraktades ännu inte som förbrytare i Sverige; de flesta svenskar visste nog inte ens vad kurder var för nationalitet.
Hanefih hade levt ett helt liv i sträng askes i en daglig politisk kamp som omfattade allt från oändliga möten och diskussioner till agitation på landsbygden och militärt våld. Han beskriver det som att hela hans ungdom försvann på så vis.
När han kom till Sverige så föll det sig inte naturligt att söka upp partikamrater och börja om med de långa mötena. Han bodde för övrigt inte i Stockholm, så det var långt till det kurdiska bokkaféet.
Detta ser ut som en god prognos, som en brottsforskare skulle ha sagt. För säga vad man vill om kurdiska gerillasoldater i PKK, trivial brottslighet sysslar man inte med. Marx och Lenin är kristallklara, och stränga, på den punkten.
Men Hanefih släpptes aldrig in i det svenska samhället. De svenska vänner och bekanta han fick var de redan utstötta och efter mordet på Olof Palme kände han en växande fientlighet från den svenska omgivningen. Utom bland de utstötta, de redan brottsliga.
Sen är det möjligt, säger han, att just narkotikatrafik var något som jag inte såg på med samma ögon som den svenska omgivningen. De mulåsnor jag lett på smuggelstigar genom de kurdiska bergen kunde vara lastade med hasch lika väl som te; i min del av världen betraktas hasch knappast som en kriminellt belastad drog.
Alltså. Hjälpa några svenska vänner skaffa pengar. Narkotikabrott, 3,5 års fängelse.
Nästan samma historia berättar Edwin Egüez från Bolivia. Han har det fullkomligt otypiska gemensamt med Hanefih Uslu, en kommunistisk bakgrund.

Omöjligt få jobb som civilingenjör i Sverige
Edwin var studentledare i Bolivia för elva år sen när militären plötsligt tog makten och grep alla som så mycket som viftade med en röd fana. Han fördes i handbojor till en flygplats, fick ett pass och landsförvisades. Planet gick till Sverige.
Nu elva år senare sitter han av ett 8 år långt fängelsestraff för grovt narkotikabrott och när det är klart skall han föras i handbojor till Arlanda och sättas på ett plan tillbaks samma väg han kom. Militärregimen i Bolivia har upphört. Han medger med ett snett leende att Lenin skulle ha låtit skjuta honom om han skämt ut sitt parti med ett sådant brott.
Han var utbildad till civilingenjör men att få ett sådant jobb i Sverige visade sig fullkomligt omöjligt. Skitjobb, arbetslöshet, samma typ av svenska umgänge som Hanefih och så slutar det med fängelse.
Varken Hanefih eller Edwin urskuldar sig, de finner ingenting orättfärdigt i att de dömts och de medger att de var skyldiga till brott.
Hernandez från Colombia menar sig dock ha blivit oskyldigt dömd. Det är möjligt, det kan jag inte bedöma.
Men han kom till Sverige av samma anledning som Edwin Egüez. En militärkupp gjorde att hela familjen råkade illa ut. Hans far var domare i Högsta domstolen men avskedades, själv hade han sysslat med vänsteraktiviteter på universitetet och därför återstod bara flykt.
Han var liksom Edwin civilingenjör men kunde aldrig få ett sånt jobb i Sverige. En gång när han såg ut att lyckas stoppades hans anställning av Säpo, som ju visste om hans vänsterbakgrund.
Hernandez sökte den typiska invandrarlösningen mot arbetslöshet, han omskolade sig och startade en egen liten firma som skulle importera smaragder från Colombia (smaragder är den andra stora varan som gjort Colombia internationellt känd, den första varan är kokain).
När han dömdes för grov varusmuggling och grovt narkotikabrott var han oskyldig, säger han. Men att vara colombian inför en svensk domstol misstänkt för fiffel med kokain är detsamma som att vara dömd på förhand, konstaterar han bittert. En sak är säker. Inne i fängelsevärlden skulle ingen säga emot honom på den punkten,
Marxist-leninisterna Hanefihs och Edwins väg in i brottslighet är knappast typisk. Men deras historia visar att inte ens det starkaste ideologiska vaccin är någon garanti eller något skydd.
Det som är typiskt i deras berättelser är en helt annan sak, deras chanslöshet att ta sig in i ett normalt svenskt samhällsliv med ett normalt svenskt jobb. Edwins utbildning till civilingenjör visade sig lika värdelös som Hernandez. Denna diskriminering, eller ibland bara känsla av diskriminering blir hos de kriminologiska forskarna en av de viktigaste förklaringarna till hur annars välartade invandrare kan hamna i brottslighet. Där finns en källa till stigande desperation och Hanefih Uslu formulerar till slut saken mycket enkelt:

'Du är utestängd från allt som de kan få'
'Du är utestängd från allt som dom andra, svenskarna, kan få. Och det du inte kan få, det tar du till slut på vilket sätt som helst.'
Hanefih, Edwin och Hernandez har det gemensamt att de alla kom till Sverige i vuxen ålder och att de inte hade någon brottsligthet i sitt förflutna liv. Men den brottsligheten som uppstår bland invandrare som kom hit som små barn eller rentav är födda här i andra generationen har delvis andra och delvis mycket enklare orsaker.


'En tragedi som
inte förefaller lika
obegriplig för unga
invandrare som för
den goda svenskheten'
Våra utlänningsgetton, exempelvis Rinkeby i Stockholm och Rosengård i Malmö, skapar brottslighet bland unga pojkar. Paul Mardirossian och Georgios Vasiliadis har båda gjort karriärer från ungdomsbrottslighet till grov brottslighet som är så typiska karriärer att de säkert båda skulle duga utmärkt som undervisningsexempel i den kriminologiska forskningen (läs deras historier på nästa uppslag). Så här ser en standardkarriär ut:
Mousa och Vasilis tillhör båda en stor språklig minoritet i Stockholms västra förorter, Mousa är född i Libanon av palestinska föräldrar, Vasilis är född i Stockholm men har grekiska föräldrar. Det innebär att de båda kommer att få en egenartad skolgång, de första åren blir grekiskt eller arabiskt dagis, grekiskt eller arabiskt låg-och mellanstadium. Risken är mycket stor att de aldrig kommer att lära sig att tala riktig svenska.
I all synnerhet inte som de i de första tonåren börjar umgås med varandra i små pojkgäng kring tunnelbanan och ungdomsgården (där de röker hasch för första gången).

Inte så lönsamt att stå i grönsaksståndet
De kommer båda från kulturer med stark familjesammanhållning och i deras begynnande pubertet uppstår en dragkamp mellan familjen, som vill hålla dem borta från pojkgänget, och lusten att vara ute på stan. När de nu i 14-15-årsåldern ger upp hopp om högre utbildning och karriärer den vägen (då måste man tala riktig svenska) gör deras familjer allt för att få in dem i en farbrors eller en kusins småföretagarverksamhet.
Men det är inte särskilt lönsamt att stå i grönsaksstånd i Rinkeby centrum och redan nu har de alldeles för stora utgifter (hasch, eventuellt redan nu tyngre droger) för att ha tid med ett anständigt liv. De försörjer sig i huvudsak på småbrott, säg inbrott och väskryckning.
I gänget finns en stark övertygelse om att livet är och kommer att förbli en kamp mellan oss och dom (svenskarna) och det har egentligen inte så stor betydelse hur objektivt sann erfarenhet man har av diskriminering från dom andra, svennarna, eftersom känslan av diskriminering är så stark.
Bara genom pengar kan man skaffa sig mänsklig värdighet och mycket pengar ger mer mänsklig värdighet än lite pengar. Pengar skaffar man inte i farfars grönsaksstånd utan genom brott.
Så länge pojkarna håller sig på väskryckningsstadiet, när det bara är ett begynnande haschmissbruk som skall finansieras, blir konfrontationerna med det svenska samhället få. Såvida man inte åker fast, men förvånansvärt många småförbrytare undgår att åka fast. Under de här åren träffar man få svenskar. Men i tjugoårsåldern eller strax dessförinnan gör sig en del grundläggande mänskliga behov alltmer pockande påminta.
Men de 'egna' unga kvinnorna träffar man inte, i vart fall inte Muhammeds och Mousas systrar eftersom de inte får gå ut på kvällarna. Det är helt enkelt inte att tänka på.

'Stor och dyr bil och du får en fräsch tjej'
Unga kvinnor finns inne på de nattöppna ställena runt Stureplan och de är unga svenskor som låter som Jannike Björling när de talar. Dock är de i princip till salu. Inte direkt som prostituerade, det vore för övrigt grovt ovärdigt och omanligt. Men som Georgios Vasiliadis sammanfattar problemet:
'Det är mycket enkelt. Stor och dyr bil och du får en fräsch tjej. Mindre dyr bil, mindre fräsch tjej. Det är bara pengar det handlar om.'
Om så världen vore rättvist kapitalistisk så skulle alltså ett gäng med fyra unga invandrare stadda vid mycket god kassa alltid komma in till den svenska medelklassens döttrar på Sturecompagniet. Men så är det ju inte, bevisligen inte. Där står mer eller mindre rasistiska dörrvakter. När fyra unga invandrarpojkar blev vansinniga för att de inte kom in på just Sturecompagniet i december 1994 slutade det med en tragedi som inte förefaller lika obegriplig för unga invandrare, förbrytare eller ej, som för den goda svenskheten.
Guillermo Marquez Jara, en av de fyra, formulerade saken som en självklarhet, närmast i förbigående, när jag träffade honom på Kronobergshäktet:
'Det råkade bli just vi fyra. Men det hade kunnat vara vilka som helst av oss invandrare från den del av Stockholm där jag kommer.'
De skottsalvor som Tommy Zethraeus skickade in i dörröppningen på Sturecompagniet en kväll i december 1994 dödade och träffade ett drygt tjugotal personer. En märkligt hög andel av de människor som träffades av denna förfärliga slump råkar finnas noterade i kriminalregistret, invandrare eller ej. Det säger en del om hur Stockholms nätter ser ut.
Det säger dock inte så mycket om hur invandrarnas brottslighet ser ut, i vart fall inte vetenskapligt och statistiskt.
Skotten på Stureplan suggererade ju snabbt en ny bild av Sverige, en mardrömsbild där en förlorad generation av hemspråkade arbetslösa och kriminella unga invandrare skulle välla in från förorterna och inleda inbördeskriget.
Mer anpassning mindre brottslighet
Det är en lika tilltalande som skrämmande suggestion, inte minst för massmedier som hellre skildrar katastrofer än normaltillstånd. Men det finns ingen armé av unga män som Guillermo, Georgios och Paul där ute. Ty de åker i fängelse när de avancerat tillräckligt långt i sin brottsliga karriär.
Och statistiken är lika klar som överraskande på en speciell punkt: invandrare i andra generationen hamnar mer sällan i brottslighet än invandrare i den första generationen. Det går att bevisa med siffror. Den vetenskapliga slutsatsen av dessa siffror låter ungefär så här: ju högre grad av anpassning till det svenska samhället desto mindre tendens att hamna i brottslighet.
Den politiska slutsatsen skulle möjligen kunna formuleras som en alltför lättad suck: det går åtminstone inte åt fel håll.
Det är antagligen en bedräglig slutsats. Vi har ju ännu inte så många generationer invandrare i Sverige, invandringen har varit stor men den är också ett nytt fenomen när det gäller just stora grupper av arbetslösa. Om diskriminering i arbetslivet fortsätter att gå hand i hand med en ökande främlingsfientlighet bör Sverige kunna bli som andra länder med stora grupper av diskriminerade etniska minoriteter.
I sådana länder, exempelvis USA, där man har haft lång tid på sig att studera frågan om invandrare och brott kan problemet sammanfattas lika cyniskt som enkelt:
Som svart man i USA kan du göra karriär upp i konsumtionssamhället som vilken vit man som helst. Förutsatt att du är en jävel på att sjunga eller dansa eller idrotta. I annat fall är det bara brott som gäller.
Alltså. Hur brottsligheten bland invandrare kommer att utvecklas i Sverige framöver vet vi ingenting om. Det beror nämligen på hur helt andra saker utvecklas, främst arbetslösheten (som alltid kommer att slå hårdare mot invandrare), diskrimineringen i arbetslivet, förföljelsen från den svenska majoritetens främlingsfientlighet. Och vad vet vi om detta, nu på nyåret 1996?



- Sid 5 +



– skickat med Google Verktygsfält"