http://www.expressen.se/gt/kronikorer/anna-lena-mann/mann-gatan-ar-mer-som-en-krigszon/
"Gatan är mer som en krigszon"
Det är nästan svårt att förstå att man befinner sig i en svensk
stad. Gatan påminner mer om en krigszon. Människor springer runt
omkring i flock. Flera är maskerade med rånarluvor, halsdukar och
solglasögon. Polisernas neongula västar ger en märklig kontrast till
allt det svartklädda.
Larmet är öronbedövande. Det skanderas och vrålas. Ljudet av visselpipor rullar konstant. Någon skriker i en megafon.
Röken från bengaliska eldar ligger tät och upploppsstämningen går
nästan att ta på. En glasflaska landar och splittras just vid mina
fötter. I hörsnäckan i örat hör jag hur avdelningschefen skriker ut
order om "hjälm på, hjälm på!". Båtmössan åker snabbt in i den
gula västen och lite fumligt får jag upp låset till den vita stora
kravallhjälmen och får på den på huvudet.
Ett tiotal meter framför mig kastas plötsligt en smällare mot en polishäst. Hästen stegrar sig och snubblar därefter till på några gatstenar som tidigare använts som vapen. Djuret faller och polisen som sitter på landar med benet under den stora tunga kroppen.
I några sekunder känns paniken total innan någon får tag i tömmarna och kan lugna den skräckslagna hästen och få undan den skadade ryttaren. Flera av människorna i den arga svarta massan busvisslar och klappar i händer. Jublar över händelsen. Man har fått en annan människa skadad, en polis är borta och detta skall hyllas.
Nej, det är inte krig. Händelsen är en tillståndsbeviljad demonstration av ett svenskt politiskt parti. Det är så det fungerar i en demokrati. Demonstrationer är grundlagsskyddat. Motdemonstranterna hindras för att ta sig fram till demonstrationen av ett stort antal polisbussar och poliser. Arga. Frustrerade. Ropen ekar mellan de höga husen "Inga nazister på våra gator!" Vreden vänds även mot den stora polisstyrka vars främsta uppgift är att se till att demonstrationen skall kunna genomföras. Hatet från de som står längs med vägen är påtagligt. Salivdroppar från en hatande ung kvinna landar på mitt repiga visir när hon skriker "Era jävla fascister! Släpp fram oss! Ni är lika jävliga som dem, om inte värre! HUR kan ni försvara de asen och bara låta dem gå där?". En man bredvid henne hjälper sin omkring 2-årige son att hålla ned pek- och ringfinger så att långfingret pekar upp. Han håller sedan upp barnets lilla hand mot demonstranterna.
Det är i det här läget jag ett kort ögonblick funderar på att lämna polisbrickan på marken och ta tåget hem. Ge upp. Jag står definitivt inte bakom nazism, rasism, eller främlingsfientlighet. Tror inte heller på att våld och hat kan tysta. Tvärtom. Det uppviglas och skapar än mer hat. Jag delar inte åsikter men sätter oerhört stort värde i att vi alla har en lagskyddad frihet att uttrycka och tro. Det är för detta jag arbetar.
För de människor som ser händelsen, både i verkligheten och i medierna, framstår ofta motdemonstranterna som det största hotet. De som maskerar sig, slåss, eldar och bråkar. De som inte vågar stå för sin åsikt fullt ut. Som gömmer sig i maskering för att ta tillfället i akt att skapa kaos. Vem gynnar syftet då? Alla medborgare i vårt land har grundlagsskyddad åsikts- och yttrandefrihet. Och det är polisens skyldighet och mitt jobb att se till att detta kan genomföras. Det är så vi gemensamt har bestämt. Genom lagar. Lagar som inte bara ger rättigheter utan även medför vissa skyldigheter.
Ett tiotal meter framför mig kastas plötsligt en smällare mot en polishäst. Hästen stegrar sig och snubblar därefter till på några gatstenar som tidigare använts som vapen. Djuret faller och polisen som sitter på landar med benet under den stora tunga kroppen.
I några sekunder känns paniken total innan någon får tag i tömmarna och kan lugna den skräckslagna hästen och få undan den skadade ryttaren. Flera av människorna i den arga svarta massan busvisslar och klappar i händer. Jublar över händelsen. Man har fått en annan människa skadad, en polis är borta och detta skall hyllas.
Nej, det är inte krig. Händelsen är en tillståndsbeviljad demonstration av ett svenskt politiskt parti. Det är så det fungerar i en demokrati. Demonstrationer är grundlagsskyddat. Motdemonstranterna hindras för att ta sig fram till demonstrationen av ett stort antal polisbussar och poliser. Arga. Frustrerade. Ropen ekar mellan de höga husen "Inga nazister på våra gator!" Vreden vänds även mot den stora polisstyrka vars främsta uppgift är att se till att demonstrationen skall kunna genomföras. Hatet från de som står längs med vägen är påtagligt. Salivdroppar från en hatande ung kvinna landar på mitt repiga visir när hon skriker "Era jävla fascister! Släpp fram oss! Ni är lika jävliga som dem, om inte värre! HUR kan ni försvara de asen och bara låta dem gå där?". En man bredvid henne hjälper sin omkring 2-årige son att hålla ned pek- och ringfinger så att långfingret pekar upp. Han håller sedan upp barnets lilla hand mot demonstranterna.
Det är i det här läget jag ett kort ögonblick funderar på att lämna polisbrickan på marken och ta tåget hem. Ge upp. Jag står definitivt inte bakom nazism, rasism, eller främlingsfientlighet. Tror inte heller på att våld och hat kan tysta. Tvärtom. Det uppviglas och skapar än mer hat. Jag delar inte åsikter men sätter oerhört stort värde i att vi alla har en lagskyddad frihet att uttrycka och tro. Det är för detta jag arbetar.
För de människor som ser händelsen, både i verkligheten och i medierna, framstår ofta motdemonstranterna som det största hotet. De som maskerar sig, slåss, eldar och bråkar. De som inte vågar stå för sin åsikt fullt ut. Som gömmer sig i maskering för att ta tillfället i akt att skapa kaos. Vem gynnar syftet då? Alla medborgare i vårt land har grundlagsskyddad åsikts- och yttrandefrihet. Och det är polisens skyldighet och mitt jobb att se till att detta kan genomföras. Det är så vi gemensamt har bestämt. Genom lagar. Lagar som inte bara ger rättigheter utan även medför vissa skyldigheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar