DÄRFÖR VÄGRAR JAG HÅLLA TYST Andra artikeln i en ny artikelserie om
de modiga människorna i Sverige – exklusivt för Tryckfrihetssällskapet –
är
Helena Edlund. Vi vet att yttrandefriheten är en
bärande balk för ett demokratiskt och öppet samhälle. Yttrandefrihet
finns inte om den inte finns även för dem som tycker annorlunda. (
Ny diktatur
) Att säga sanningen eller bara ha öppen åsikt som avviker från den
ovanifrån påbjudna, är idag förenat med en rad olika repressalier på det
personliga, ekonomiska och sociala planet. Men trots att Sverige har
blivit en fientlig åsiktsplats att leva på, så blir de som ser igenom
det likriktade svenska medielandskapet, och som vägrar låta sig tystas,
bara fler.
- Är du en av dom? Kontakta oss !
** **
Helena Edlund
En torsdag i augusti förra året brakade helvetet loss. Jag
hade gjort det otänkbara när jag i artikelform använt mig av
yttrandefriheten för att ifrågasätta Svenska kyrkans undfallande
hållning mot islam och efterlysa en tydligare kristen identitet. Jag
borde ha vetat bättre.
Ändå valde jag att säga vad jag tyckte, och jag tror att jag vet
varför. Jag växte nämligen upp i Utopia. Under min skoltid lärde jag mig
att vi i Sverige levde i den bästa av världar och på provet i
samhällskunskap fick vi ett poäng per rätt återgiven grundlagsskyddad
rättighet. Länder som inte respekterade dessa rättigheter benämndes
diktaturer där folken förtrycktes av enväldiga härskare med
åsiktsmonopol och föga rent mjöl i påsen.
Sverige däremot var världsbäst på demokrati och en förebild för
resten av mänskligheten. Våra politiker ville vårt bästa men för
säkerhets skull fanns Den Tredje Statsmakten som en god granskande
instans. Medias professionalitet garanterade svensken tillgång till
korrekt och objektiv information om allt som var viktigt för oss att
veta. Detta fick jag lära mig och länge levde jag i övertygelsen om att
det var sant.
Jag anser mig inte vara lastgammal. Ändå har jag levt tillräckligt
länge för att ha fått uppleva en genomgripande förändring av samhället,
en förändring som inte är odelat positiv. De fri- och rättigheter jag
lärde mig rabbla i skolan, är inte längre självklarheter. Visserligen
finns de kvar i teorin, men praktiken har visat sig vara en helt annan.
Yttrandefriheten modifierad
Dagens Sverige präglas inte av frimodig öppenhet utan av tyst rädsla,
ibland till nivåer där den nästan går att ta på. Så vad har hänt i mitt
Sverige? Vad är det som får vuxna, intelligenta och engagerade
människor att vända bort blicken istället för att säga sin mening?
En av de allvarligaste förändringarna i Sverige under de senaste
decennierna menar jag är den praktiska inskränkningen av
yttrandefriheten. Varje vuxen svensk med någon form av
självbevarelsedrift vet vilka åsikter som är ”godkända” och att
avvikande åsikter inte går ostraffade förbi. Särskilt inom vissa områden
gäller det att vakta sin tunga. Håller du inte med, så håller du i alla
fall käft om du vet ditt eget bästa.
Yttrandefriheten har nämligen blivit konsekvensialistisk. Det handlar
inte längre om vad du får säga, utan om hur det du säger kan uppfattas.
Yttrandefriheten har visserligen aldrig varit total utan reglerats av
lagar. Så långt allt väl. Men yttrandefriheten begränsas i dag inte
främst av lagrummet – den begränsas av lättkränktheten.
I landet med världens kanske mest lättkränkta individer kan du alltså
säga vad du vill – så länge inte någon känner sig kränkt. Beakta här
att den kränkte inte behöver uppvisa annan bevisbörda än sin egen
upplevelse. Den som fällt yttrandet däremot, måste inte bara bevisa att
han inte avsett att kränka någon utan också att han, när han uttalade
sig, har försökt förhindra att någon skulle kunna känna sig kränkt…
Vetskapen om att ett uttalande kan innebära en sväng i DO och x antal
tusen kronor i skadestånd om någon enda person känner sig trampad på
tårna, kan onekligen få den mest frispråkige att vara tyst.
I mina ögon bär media ett stort ansvar för det tysta mörker av
likriktning som sprider sig över landet. Journalister som individer
agerar säkert utifrån genuint ädla motiv. Journalisten ser sig själv som
folkbildare, som den vars uppgift det är att undervisa massan genom
sitt Ord.
Tyvärr inskränker sig problemet inte bara till att de har fel i sak.
Det blir problem på riktigt när den svindlande majoriteten av
journalistkåren agerar utifrån samma politiska agenda. I Sverige röstar
åtta av tio journalister inom public service på det röd-gröna blocket.
Man behöver inte vara raketforskare för att förstå att det får effekter.
En effekt är att journalister tenderar att bevaka och bevara den
konsekvensialistiska yttrandefriheten med den egna politiska hemvisten
som utgångspunkt. För att något ska få mediamaskineriet att agera med
kraft, krävs inte ens att någon de facto känner sig kränkt. Det räcker
med att journalisten anar att någon eventuellt skulle kunna känna sig
kränkt.
Hur detta fungerar i praktiken fick jag det tvivelaktiga nöjet att erfara
hands on.
Maskineriet drar igång
Det hela startade med ett par relativt oskyldiga artiklar jag skrev
om Svenska kyrkans identitet, där jag bland annat ställde frågan varför
kyrkans företrädare inte vågar stå för sin kristna särart i möten med
islam. Bakgrunden var bland annat att församlingar anställt imamer för
medlemmarnas pengar (”för att visa att båda religionerna är lika bra”)
och att Svenska kyrkan valt att stryka delar av trosbekännelsen för att
inte kränka muslimer. Artiklarna var menade för en inomkyrklig debatt
och publicerades i Kyrkans Tidning.
Det tog hus i helvete. Enligt diverse journalister, kyrkopolitiker
och svenskkyrkliga dignitärer så kränkte jag genom mina artiklar både
islam och muslimer. Lustigt nog meddelade ingen muslim att han eller hon
upplevde sig kränkt.
Däremot var det tydligen fullständigt legio att kränka mig. Jag
beskylldes i media för att vara rasist, främlingsfientlig,
bakåtsträvare, murbyggare, nazist, högerextremist och mer därtill. Vissa
kollegor slutade hälsa. En journalist från Kyrkans Tidning ringde för
att intervjua mig om vilket parti jag röstade på. Aldrig tidigare hade
tidningen brytt sig om vilka röstsedlar debattörerna stoppade i
kuverten.
I det tysta var dock reaktionen en helt annan. Jag fick hundratals
mail, där alla utom två var positiva. Kommentarsfälten på nätet visade
samma statistik. Blommor anlände från andra kristna kyrkor och
församlingar. Kollegor ringde och mailade och alla sa samma sak, ”tack
för att du säger det här, jag tycker likadant men vågar inte stå upp för
det”. Präster från hela landet berättade om sina upplevelser – och sin
rädsla. Det var deras berättelser som ledde fram till min tredje artikel
med rubriken ”Konsten att tysta en präst”.
Jag menade där att präster var rädda att stå upp för sin kristna
övertygelse och att många upplevt bestraffningar för att de ifrågasatt
exempelvis lämpligheten i att läsa koranen under gudstjänster eller att
ha bekännande muslimer som faddrar under kristna dop. Artikeln beskrev
också mekanismerna som används för att tysta ovälkomna röster och
åsikter. Förtäckta hot, bestraffningar, förlöjliganden och
stigmatisering möter den som tycker olika. Det är dubbelt effektivt.
Genom att inte visa någon nåd mot den som opponerar sig, skräms andra
till tystnad. Att försvara den som fallit i onåd, innebär att själv
hamna i skottlinjen.
Guilt by association.
Att betala priset
Ett antal gånger har jag fått frågan om jag inte var beredd på att
det skulle bli reaktioner och konsekvenser av mitt skrivande.
Naturligtvis var jag det. Att den som uttrycker en obekväm åsikt drabbas
av repressalier var ju själva poängen i mina texter. Ironiskt nog
bevisade mina belackare min teori, just genom att agera enligt
bestraffningsmallen jag beskrivit. Detta var onekligen en liten seger i
sig.
Vad jag däremot inte var beredd på, var hatet. Det oresonliga, totala
och förgörande hatet. Hatet som inte vilar förrän man ligger komplett
stilla, tyst och oskadliggjord. Jag var inte beredd på att jag skulle få
göra erfarenheten att det fanns människor som, om möjligheten fanns,
utan att tveka skulle ha ställt upp mig mot en vägg och arkebuserat mig –
enbart på grund av att jag yttrat åsikter de inte delade.
Ironiskt nog var det just dessa politiskt och ideologiskt drivna
medieaktörer, som i andra sammanhang lovsjöng rätten att gilla olika,
som utan dröjsmål kastade Voltaire överbord och ställde vapnens
omställare direkt på
search and destroy. Det fanns inga som
helst ambitioner att föra dialog. Målmedvetet, och med en fullständig
övertygelse om den egna godheten, skred man till verket. Ändamålen
helgade medlen och inga påståenden var för grova. Jag belades med än den
ena, än den andra åsikten och i ett huj hade man förvandlat mig till en
person jag hade mycket litet, om ens något, gemensamt med.
De vände på sakfrågan. Vad som började som min önskan efter en tydlig
kristen identitet hos Svenska kyrkan i dess kontakter med andra
religioner, hade plötsligt förvandlats till ett högerextremistiskt
islamofobiskt angrepp mot religionsdialog och muslimer. Någon muslim som
upplevt sig kränkt hade dock fortfarande inte gått att finna.
Media jobbade i skift, utnötningsstriden fördes från många
posteringar. Den ena dagen ett blogginlägg på blogg A, nästa vecka en
ledare i facktidningen B, några dagar senare en artikel i
kvällstidningen C, ett nytt inlägg på blogg A, veckan därpå en artikel i
dagstidningen D och en ny ledare i B… Skribenterna hade ett par saker
gemensamt: dels ville de markera sin lojalitet mot systemet genom att
betona sitt totala avståndstagande från mig, dels baserades inget på vad
jag skrivit, utan på de åsikter man stämplat mig med.
Det gick så långt att Kyrkans Tidning på ledarplats krävde att
personer med min politiska åsikt skulle stoppas från att prästvigas.
Tydligen var det fler rättigheter än yttrandefriheten som gått i graven
sedan min gymnasietid.
Jag omplacerades på mitt jobb. Arbetsgivaren hänvisade till ett
läkarintyg jag själv inte kände till. Detta ”läkarintyg” visade sig vid
närmare kontroll bestå av ett utlåtande från företagshälsan som gjorde
gällande att mina kollegor inte delade min politiska uppfattning och att
jag därför borde omplaceras.
Damned if you do, and damned if you don’t
Den enkla slutsatsen är att du aldrig kan vinna. Om du anser dig illa
behandlad i media så har du två val: du kan antingen vara tyst eller
protestera. Om du är tyst så tolkas det som att dina motståndare har
rätt. Om du protesterar, så kan dina motståndare kontra med att du gör
dig till martyr och hävda att ditt primära syfte ända från början var
att bli angripen, bara för att andra ska tycka synd om dig.
I mitt fall valde jag länge att inte bemöta angreppen, helt enkelt
eftersom de var osanna. Men när mitt namn i en ledarartikel nämndes
tillsammans med både Utöya, Bering Breivik och fascism, var till och med
mitt tålamod slut. Jag skrev ett bemötande och skickade in det till
tidningen i fråga. Inget hände. Jag mailade, och fick svaret att det
fanns mycket material som väntade på publicering. Till slut skickade
chefredaktören en journalist för att intervjua mig. Flygresor tur och
retur Stockholm – Malmö och ett par dagars arbete. Fortfarande inget.
Tydligen hade jag förklarats persona non grata.
Yttrandefrihet i all ära, du kan protestera och dementera tills du
blir blå – om du inte publiceras, så finns du inte. Du kan skrika hur
mycket du vill, du kan ha hur rätt som helst – men det spelar ingen
roll. Den Tredje Statsmakten väljer vad den publicerar, och när de valen
görs är sanningen ingen variabel att ta hänsyn till. Däremot räknas
andra variabler in, som exempelvis kollegialitet, kontakter, karriär och
korrekthet.
Ett citat som under min barndom florerade intill floskelstatus var
Voltaires klassiska ord ”jag delar inte dina åsikter men jag är beredd
att dö för din rätt att uttrycka dem”. Är det någon, förutom jag, som
noterat hur fullständigt frånvarande i debatten detta citat är i dag?
Så småningom publicerades min artikel på bloggen Churchmill och mina belackare valde att spela kortet
”guilt by association”.
De menade att Churchmill genom publiceringen hade krattat för
sverigedemokrater, främlingsfientlighet och intolerans. Churchmill såg
det komma, men de stod upp för yttrandefriheten. Voltaire i praktiken,
om man så vill.
Människa eller lort?
Så varför utsätter jag mig? Nej, jag är ingen masochist. Däremot såg
jag min första biofilm sittandes i en röd manchesterfåtölj under
biografen Sveas takmålningar med John Bauer-motiv. Bröderna Lejonhjärta.
Den spelade på all min barnsliga ridderlighet. När Jonatan spände
ögonen i Skorpan, där i tunneln under Mattias hus i Törnrosdalen, och
slog fast att ”det fanns saker man måste göra även om det är farligt,
annars är man ingen människa utan bara en liten lort”, då gick orden
rakt in i hjärtat. Så här i backspegeln är det Jonatans ord jag hör när
jag tänker på det senaste årets cirkus.
Är då Sveriges framtid ohjälpligt nattsvart? Jag vägrar att tro det.
Fler och fler tecken syns i skyn som tyder på att människor börjar
kvickna till. Likriktningen och inskränkningarna har blivit alltför
tydliga. De etiketter som hittills kastats på folk för att tysta och
idiotförklara, är inte lika effektiva längre. Även de starkaste ord
vattnas ur om de används för flitigt.
Sverige må vara ett land där den tysta rädslan styr. Men
skrämseltaktiken fungerar bara så länge vi låter oss skrämmas. Det går
att bestraffa en, eller tio, eller femtio. Men tusen? Tiotusen? Nu
viskar alltfler röster att kejsaren är naken, och när de som varit tysta
så länge, inte längre är det – då kommer det att hända saker.
Så mitt avslutande tips i höstrusket får bli detta: Kura ihop dig i
soffan och se Bröderna Lejonhjärta. Fråga dig sedan vilket samhälle du
vill leva i – och vad du tänker göra åt det. För trots allt finns det
saker man måste göra även om det är farligt. Annars är man ingen
människa utan bara en liten lort.
Av Helena Edlund
Skribent och journalist. Präst i Svenska kyrkan.
Relaterade artiklar:
3
SEP
Share
At alle har det så fryktelig bra etter at Apharteid-regimet falt.
Trodde Nelson Mandela og Desmond Tutu hadde lagt grunnen for at alle bare skulle være venner i den nye regnbuenasjonen jeg????
http://www.thetruthaboutsouthafrica.com/p/white-genocide-in-south-africa.html
Jeg synes virkelig synd på disse menneskene og familiene deres. Etter at Apartheid-regimet ble fjernet skulle landet bli så mye bedre, men Mandela er døende og landets hvite minoritet er i ferd med å utsettes for et folkemord.
Hvor er norske medier i disse sakene? Jeg har ikke lest noe om dette noe sted utenom her på Fyret. Dette gjør meg bare fryktelig trist.
Kanskje vi kan ta imot disse hvite Sør-Afrikanerne som flyktninger her til landet istedenfor de lykkejegerne fra Midt-Østen og andre deler av Afrika som vi tar imot nå?
Fem menn voldtok kvinne i hordaland.
La meg se, var det nordmenn tro? Eller var det som vanlig våre nye landsmenn igjen?
Dette må ta slutt. Noen må forsvare norske kvinner fra overfall og voldtekter.
Faen ta disse nye landsmenn.
Det var utenlandske menn som voldtok en kvinne i Hordaland.
UUUUT!
Skjerp deg
http://www.na24.no/article3639134.ece
«Andemor påkjørt, politiet måtte rykke ut for å redde andungene»
Dette har politiet ressurser til. Hvor er de når folk blir ranet og voldtatt?
De hvite, først og fremst hollendere kom først til det sørlige Sør-Afrika for over 400 år siden. Hvor de bosatte seg og bygget opp landet. Nord i Sør-Afrika bodde det svarte.
Skal de hvite overleve her må de få seg et eget landområde i sørvest av dette store Sør-Afrika landet.
Området Orania med sine 1 000 innbyggere en en tanke i riktig retning. Men er området valgt geografisk riktig ?
https://en.wikipedia.org/wiki/Orania,_Northern