Svensken betalar 300 % i skatt ?

Några år efter att regeringen Reinfeldt tillträdde kunde man läsa att svenskarna inte längre var EU:s högst beskattade folk – ledningen hade övertagits av danskarna. Det är föga till tröst.
Den som arbetar kan inte undgå att lägga märke till hur hög skatten är. Det står tydligt på lönebeskedet i form av en före- och eftersumma. Inkomstskatten är runt 30 procent när stat och kommun har varit framme och tagit sitt.
Det många inte vet är hur mycket högre skatten är än lönebeskedet ger sken av.
Först och främst har vi den så kallade arbetsgivaravgiften, som snillrikt är döpt till något som får en att tro att det är arbetsgivaren som står för den, inte lönetagaren. I verkligheten är det såklart bara en vanlig skatt som dras från lönen, även om den inte syns på lönebeskedet.
En stockholmare som har 25 000 kronor i lön, kostar företaget 32 855 kronor i lönekostnader. Arbetaren får ut 19 454 kronor – alltså en skatt på 41 procent.
Det blir lite mindre än hälften. Så man får ju behålla det mesta? Så är det givetvis inte. Skatt betalas också när pengarna spenderas och skatt betalas av de som pengarna spenderas på.
Hela systemet påminner om ”raken” i poker – den procentuella avgift som kasinot tar ut på varje spelad pott. Många spelare förstår inte matematiken bakom avgiften och inser inte att det är kasinot som ofta är den värsta motståndaren runt bordet.
I ett räkneexempel har vi Sven Svensson som är urmakare och reparerar ur. Sven vill gå och klippa sig hos Anders Andersson. Anders vill ha 100 kronor efter skatt för en klippning. Då måste han ta 208 kronor per klippning, med moms och skatt inräknad.
För att Sven ska få ihop 208 kronor efter skatt måste han reparera ur till priset av 432 kronor. När Sven då är klippt och Anders har fått sina 100 kronor har staten tagit 332 kronor i skatt.
Tänk dig då att nästa dag, så kommer Ahmed Ahmed in och vill klippa sig – detta för bidragspengar. Då innebär det i praktiken att de pengar som Anders betalat i skatt används till att betala honom för klippningen. En total rundgång alltså.
Skattesystemet är utformat som det är för att inte vanligt folk ska bli rika utan vara skuldsatta, och för att staten ska ha total kontroll på ekonomin.
Producerat värde har en livslängd på inte mindre än några få transaktioner innan staten har konfiskerat det mesta. En hundralapp blir en tjuga när den bytt händer fyra gånger – resten har gått till statskassan.
Väl i statens fickor används pengarna. I början av 30-talet låg skattetrycket på runt 10 procent av BNP. Nu ligger det på 50 procent av BNP.
Vart går då alla pengar, kan man fråga sig. Vägar och broar fanns på 30-talet också, med de tekniska förutsättningar som fanns då. Likaså sjukhus, försvar och polis.
Skillnader nu mot då är att före 1970 hade Sverige nästan ingen statsskuld alls. Inga räntor behövde betalas till utländska banker och stater. Ej heller fanns det samma enorma och omfattande välfärdsfusk, som den djupt korrumperade assistentersättning som nu kostar mer än Försvarsmakten. Ej heller fanns bidragsinvandringen.
Pengautlåningen var ej heller som i dag. Numera lånar skattebetalarna via staten ut pengar till bankerna mot närmast obefintlig ränta. Skattebetalarna lånar sedan tillbaka pengarna mot högre ränta – ett måste om man vill köpa hus. Lånen som staten erbjuder via bankerna har drivit upp bostadspriserna till en sådan nivå att extremt få – i synnerhet på grund av skattetrycket – har möjlighet att spara ihop till ett husköp.
Trots en enorm teknisk utveckling och effektivisering tar staten idag ut mer skatt än någonsin av folket. Utvecklingen borde rimligtvis gått åt andra hållet: Mindre arbete, mer fritid, mer pengar över.
Värst drabbade blir de med låga inkomster och små marginaler. Högskattesamhället är ett av socialdemokratins största förräderier mot arbetarna under 1900-talet. En politik som de så kallade borgarna mer än gärna tog över.