Av Julia Caesar
Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
Har du tänkt leva på din pension när du
slutar arbeta? Glöm det. Om du inte är beredd att arbeta till långt
efter 65-årsdagen och/eller har ett generöst tilltaget privat
pensionssparande kan du se fram emot magra år som pensionär. Det
pensionssystem som infördes 1994 har så allvarliga brister
att det behöver göras om från grunden.
Nästa år slår den så kallade “bromsen” till för tredje gången sedan
2010 och beräknas sänka pensionerna med 1,4 procent enligt
Pensionsmyndighetens senaste prognos. Under
åren 2010-2015 kommer bromsen att sänka pensionerna med sammanlagt 7
procent och kosta en genomsnittlig pensionär sammanlagt 45 000 kronor.
Bromsen, eller “automatisk balansering” som Pensionsmyndigheten föredrar att kalla den på genuint
Newspeak
var från början tänkt som ett undantag i extrema krislägen. Nu slår den
till gång på gång, trots allt tal om att “Sverige har en stark
ekonomi”. I januari 2011 fick pensionärerna sina pensioner sänkta med
4,3 procent. För många av dem var det svårt att koppla ihop det med vad
finansminister Anders Borg (m) sa vid samma tidpunkt, med
ett citat av en finansministerkollega : “Sverige är nu Europas tigerekonomi”.
“Systemet ska hålla till nästa istid”
Det pensionssystem som från 1994 ersatte ATP-systemet
skulle hålla “till nästa istid” lovade den dåvarande socialförsäkringsministern
Bo Könberg (fp),
huvudansvarig för arbetet med pensionsreformen 1991-1994. När reformen
röstades igenom av riksdagens fyra borgerliga partier och
socialdemokraterna 1994 utlovade politikerna ett stabilt system med
förutsägbara pensioner. I dag är det uppenbart för alla utom
Pensionsmyndigheten och ansvariga politiker att nästa istid redan är
här. Pensionssystemet är ett lapptäcke som redan efter åtta år har
brustit i sömmarna och är i akut
behov av renovering.
“Man har hittat på och lagt till en liten sak här eller där. Men någon bärande teori finns inte” säger
KG Scherman, generaldirektör för Riksförsäkringsverket (numera Försäkringskassan) mellan 1981 och 1996, i en intervju i boken
“Pensionsbluffen”.
Boken är skriven av
Joel Dahlberg, ekonomireporter på Svenska Dagbladet.
Pensionerna åker berg- och dalbana
Istället för ett stabilt system med
förutsägbara pensioner har vi fått ett opålitligt och oförutsägbart
system som inte ger några garantier över huvud taget. Systemet åker
berg- och dalbana med utvecklingen på arbetsmarknaden, och dess
grundpelare vacklar betänkligt. De som inte vill eller kan klara sig på
lägre pensionsnivåer har inget annat val än att arbeta längre upp i åren
och/eller spara mer. Pensionssystemets risker har av systemet och
politikerna behändigt vältrats över på den enskilde.
De som är födda på 1950- och 60-talen
eller senare kommer inte att kunna leva på sin pension, om man med leva
menar ett någorlunda drägligt liv. Stora grupper hänvisas till ren
fattigdom. Det här håller politikerna tyst om. De försöker mörklägga så
mycket som möjligt enligt den beprövade GSG-modellen – “går det så går
det”. Pensionssystemet är en teknisk konstruktion som är
“självreglerande” och utlyft från den politiska diskussionen. Därmed har
politikerna bekvämt kunnat abdikera från ansvar. Med hjälp av bromsen
har de lyckats sänka pensionerna kraftigt utan att behöva ta en enda
debatt i riksdagen. Pensionerna kan i princip bli hur låga som helst
utan att politikerna behöver bry sig, och de har sett till att ordna ett
annat, mycket förmånligare pensionssystem åt sig själva. I den här
liksom i många andra frågor är svenska folket fört bakom ljuset.
“Möjlighet” att arbeta till 75 år
Höjd pensionsålder vinner man inga val
på. Hittills har det bara hörts ett tyst mummel i frågan. Men den 7
februari förra året gick statsminister Fredrik Reinfeldt (m) ut med ett
uppmärksammat uttalande
i en intervju i Dagens Nyheter.
Han talade om “möjligheten” att kunna arbeta till 75 års ålder.
Eftersom vi blir allt äldre (vartannat barn som föds nu väntas leva
tills det är hundra år) måste vi räkna med att försörja oss själva
betydligt längre upp i åren än i dag, anser Fredrik Reinfeldt. Arbeta
till 75 års ålder, alltså. Dessutom ska vi vara beredda att byta yrke
minst en gång i livet.
“När jobbet blir för tungt så får jag jobba med något annat” sa Reinfeldt.
Bakom försöksballongen finns ett tvångsscenario
Hans uttalande togs inte väl emot, och
många ryckte säkert på axlarna och avfärdade det som en betydelselös
försöksballong. Men bakom uttalandet finns ett tvångsscenario. Det visar
sig när Reinfeldt svarar på frågan om det är ett “måste” att jobba
efter 65 års ålder eller om det är valfritt:
“ Ja, det finns ett måste i den meningen
att pensionssystem inte är trolleri. Det är en välfärdsambition som
bygger på stor omfördelning och i grunden på människors eget arbete. Om
människor tror att vi kan leva allt längre och korta ner vårt arbetsliv,
då kommer pensionen att bli lägre. Och då är frågan, är människor
beredda till det? Det tror jag i stor utsträckning att människor inte
är.”
En vision av en evig rosenkantad högkonjunktur
Det säkraste man kan påstå om förfluten
tid är att människorna inte hade en susning om framtiden, hur gärna de
än ville förutsäga den. Tvärsäkra antaganden kan därför fortare än en
dinosaur hinner blinka framstå som häpnadsväckande naiva. Det är exakt
den sortens aningslöshet som präglar pensionssystemet. Systemet ger
intryck av att vara framdrömt i en vision av en evig rosenkantad
högkonjunktur. Det bygger på förhoppningen att det finns tillräckligt
många yrkesverksamma som vid varje tidpunkt betalar in tillräckligt
mycket pengar för att täcka pensionsutbetalningarna. Några statliga
garantier finns inte.
Att “det går bra för Sverige” är heller
ingen garanti för att pensionerna inte sänks. Åren 2002-2007 var
ekonomiskt starka. Börsen gick bra, och sysselsättningen ökade enligt
SCB med 1,1 procent per år. I januari 2007 hade arbetslösheten sjunkit
till den lägsta nivån sedan 1991. Men blev det en uppryckning för
pensionssystemet? Inte alls. Istället försvagades pensionssystemets
finansiella styrka. Det var ett allvarligt tecken på att någonting var
fel i systemet.
Pensionsmyndigheten anser att man inte ska bry sig
Men i Pensionsmyndighetens årsredovisning “Orange Rapport” i mars 2008 påstår dåvarande generaldirektören Curt Malmborg:
“Eftersom det går bra för Sverige går det också bra för Sveriges pensionärer och pensionssparare.”
I samma årsredovisning konstaterar
dåvarande socialförsäkringsminister Christina Husmark Persson (m) och
Tomas Eneroth (s) att “systemet är robust”. Inget av påståendena är
sant. Däremot är de tydliga exempel på att både politiker och
Pensionsmyndigheten med luddig desinformation försöker föra allmänheten
bakom ljuset. Myndighetens principiella inställning är att man inte ska
bry sig.
“Det skulle krävas en följd av mycket
goda år bara för att återföra systemet till noll. Att sedan bygga upp en
rimlig marginal kräver ännu mer” skriver Joel Dahlberg i boken
“Pensionsbluffen”.
Två års lågkonjunktur var allt som behövdes
Bromsen infördes först 2001 som ett
senkommet tillägg till pensionssystemet. Då trodde knappt någon att den
skulle behöva användas. Sedan kom börskraschen och den internationella
finanskrisen 2008. Varningslamporna började blinka rött. AP-fonderna,
som förvaltar pensionspengarna, förlorade 191 miljarder kronor under
2008. Och en olycka kommer sällan ensam. Dessutom sjönk
sysselsättningen, och pensionerna till de riktigt stora kullarna från
början av 1940-talet skulle börja betalas ut.
“När krutröken skingrats efter kollapsen
2008 stod det klart att läget för pensionerna var långt värre än någon
kunde ha anat. Två års lågkonjunktur var alltså allt som behövdes för
att slå hål på politikernas stora pensionsbygge” skriver Joel Dahlberg.
Politikerna var chockade. Det som inte
kunde hända hade hänt. Följden blev sänkta pensioner 2010 – för vanligt
folk, inte för politikerna – med 3 procent och 2011 med ytterligare 4,3
procent. Totalt alltså 7,3 procent, varav bromsen stod för 6,2 procent.
Det betyder en sänkning med 700 kronor i månaden för en genomsnittlig
pension.
Men först: en rejäl kick off!
Den 15 februari 2010 damp de orangea
kuverten ned hos de första av landets då 1,8 miljoner pensionärer med
besked om en treprocentig sänkning av pensionerna. Det var första gången
som pensionerna sänktes – trots att “det gick så bra för Sverige”.
Samma dag, den 15 februari 2010, skriver
Pensionsmyndighetens generaldirektör Katrin Westling Palm under ett
avtal med eventföretaget
Blick Möteskonsult
(“Möten & events där hjärta, hjärna och mage styr”) om en kick-off
för myndighetens personal. Festen ägde rum lördagen den 24 april 2010,
och det var inget dåligt party. Notan för cirka ettusen anställda
slutade på 1 515 000 kronor – drygt 1 500 kronor per person,
reskostnader oräknade. Alltsammans betalt av de pensionärer som just
fått veta att deras pensioner hade sänkts för att det saknas pengar.
En miss på 21 år i SCB:s prognos
Här kan det vara på sin plats att nämna
ännu en av de statliga myndigheter som verkar kunna göra hur många
misstag som helst utan att det tycks påverka deras trovärdighet.
Statistiska centralbyrån, SCB, gör regelbundet prognoser över den
framtida arbetskraften – som alltså är avgörande för pensionerna. Under
prognosperioden fram till 2030 väntas Sveriges befolkning enligt SCB öka
med cirka 900 000.
Men hur tillförlitligt har SCB varit
tidigare? 1988 gjorde SCB en prognos om befolkningsmängden i Sverige år
2025. Profetian löd på 9 023 650 invånare. (Källa:
SCB Sveriges framtida befolkning; Prognos för åren 1989-2025). I verkligheten var folkmängden den 31 oktober 2011 redan uppe i 9 475 954 invånare.
Stackars SCB kunde ju inte förutse att
Carl Bildts (m) borgerliga regering bara några år efter att prognosen
gjordes skulle öppna Sveriges gränser för en massinvandring utan
historisk motsvarighet.
Invandrarkvinnorna ska rädda pensionerna
Antalet invånare över 65 år ökar snabbt.
Enligt SCB:s prognos för 30-årsperioden 2011-2040 uppgår det årliga
tillskottet till i genomsnitt 117 200. Det är en 30-procentig ökning
jämfört med de årskullar som dör ut. Det är befogat att tala om en
pensionärsexplosion, och den kommer att pågå till omkring 2040.
“Men det finns inget lagbundet samband
mellan fler pensionärer och sämre pensioner” skriver Joel Dahlberg.
Sverige har befunnit sig i liknande situationer under 1900-talet, men då
har det kunnat lösas genom en ökning av arbetskraften. På 1950- och
60-talen fick Sverige ett stort tillskott av arbetskraftsinvandrare.
Under 1960- och 70-talen började kvinnorna strömma ut på
arbetsmarknaden.
Nu finns det inte längre några stora
grupper kvar som enkelt kan omvandlas till arbetskraft. Tvärtom fyller
alliansregeringen på varje år med insläpp på 90 000-100 000 utlänningar
som har stora svårigheter att ta sig ut på arbetsmarknaden. Men om vi
ska tro SCB:s fromma förhoppningar är det invandrarna, och i synnerhet
invandrarkvinnorna, som ska rädda pensionerna. I rapporten från 2009
antar SCB att arbetskraftsdeltagandet för utrikes födda kommer att öka
från 69 till 77 procent.
Svårare än någonsin för invandrare att få jobb
Men SCB:s prognos bygger på de
förhållanden som rådde 2007. Och 2007 var ett högkonjunkturår då
arbetslösheten nådde sin lägsta nivå på 15 år. Börskrasch och
internationell skuldkris fanns ännu inte i föreställningsvärlden, och
eurokrisen hade ännu inte försatt Europa i gungning. SCB:s rapport är
dopad med grundlös optimism – den bygger mer på önsketänkande än på
analys av fakta.
“Den främsta anledningen till att
antalet personer i yrkesverksam ålder inte sjunker är invandringen.
Invandring i sig löser dock inte problemet. Man måste se till att den
genererar arbetskraft, att invandrarna arbetar och arbetar vitt. Här har
trenden sedan 1980-talet varit sjunkande” skriver Joel Dahlberg.
Situationen för invandrares inträde på
arbetsmarknaden är mörkare än någonsin. Dels därför att fler invandrare
än någon gång tidigare har låg utbildning eller ingen alls. Dels för att
de okvalificerade jobben inte längre finns. Bland utomeuropeiska
invandrare arbetar bara hälften, samma siffra som för tio år sedan.
Efter sju år i Sverige var enligt SCB i genomsnitt 55 procent av de två
sista kohorterna invandrare som redovisas sysselsatta. Denna siffra
inkluderar invandrare från nordiska länder som har lätt att få jobb i
Sverige. Bland invandrare från Irak var bara 40 procent sysselsatta
efter sju år. Bland invandrare från Somalia var 25 procent sysselsatta
efter sju år enligt SCB.
Stora grupper beroende av bidragsförsörjning
Bland svenskar med svenskfödda föräldrar
i arbetsför ålder är det 15 procent som inte förvärvsarbetar.
Utomeuropeiska invandrares sysselsättningsgrad blir enligt SCB aldrig
lika hög som etniska svenskars, inte ens efter 20 år i Sverige. Istället
för att bidra till pensioner och annan välfärd konsumerar stora grupper
invandrare istället välfärden genom att vara beroende av livstids
bidragsförsörjning. En enorm förlustaffär för Sverige.
“Sänkta minimilöner och avskaffad LAS kan kanske mildra detta, men knappast helt fixa ett så gigantiskt gap”
skriver nationalekonomen Tino Sanadaji, forskare vid Institutet för näringslivsforskning, IFN, på sin blogg.
En mycket hög andel kvinnor är analfabeter
I SCB:s rosa drömmar är det alltså
invandrarkvinnorna som ska se till att arbetskraften över huvud taget
växer de kommande tjugo åren och därmed rädda pensionerna. Regeringens
utspel sommaren 2011 om att förkorta föräldraledigheterna för invandrade
föräldrar är ett led i drömmen – om det hjälper,
Inshallah.
Men om genomsnittssiffrorna för
invandrares sysselsättning är usla är de ännu sämre för
invandrarkvinnorna. En rad sociala, religiösa och kulturella skäl
tvingar dem kvar i hemmet och gör dem otillgängliga för arbetsmarknaden.
En mycket stor del av de kvinnor som de senaste åren har kommit till
Sverige från Somalia, men även från Irak och Afghanistan, är
analfabeter. Enligt FN är 80 procent av somalierna analfabeter. Bland
kvinnorna är siffran ännu högre.
Antalet outbildade har fördubblats på fem år
Antalet elever i Sfi (Svenska för
invandrare) som har liten eller ingen skolgång alls från hemlandet har
på fem år fördubblats i Sverige. Drygt 19 000 av kursdeltagarna 2011
hade högst tre års tidigare utbildning.
“Uppföljningsstatistik på de 79 kvinnor
och 54 män som 2010 avslutade introduktionen på Sfi i Borlänge visar att
hela 38 procent i gruppen helt saknar tidigare skolgång. Men dessa
deprimerande totalsiffror döljer en slående könsskillnad. Kvinnor har
väsentligt lägre förkunskaper än män”
skriver Peter Santesson på sin blogg.
“De här kvinnorna kommer aldrig ut i arbete”
Ooooooo……..
Ååååååååå….
Eeeeeeeee……..
Aaaaaaaaa………
Johanna Karlman, lärare på Sfi:s A-nivå, nivån för analfabeter, säger:
”Det är en stor grupp som inte kan läsa
och skriva på sitt eget språk. De kan oerhört lite. De har inte ens
traditionen att läsa skyltar, tittar inte på symboler. Bildtolkning är
jättesvårt, att skriva siffror och räkna. Bara att lära sig klockan är
jättekomplicerat. Omvärldskunskap, titta på världskartan. De vet inte
var Irak ligger, har ingen aning om var Borlänge eller Sverige ligger.”
”De här kvinnorna, min elevgrupp, kommer
aldrig ut i arbete. Det betyder inte att jag säger samma sak om alla på
Sfi. För de här kvinnorna handlar det om att kunna prata med
dagispersonal, med grannar i bostadsområdet och i tvättstugan, att kunna
säga att det är vackert väder när man står och väntar på bussen, att
kunna säga sitt personnummer. Sådana små saker.”
Ungdomsarbetslösheten spräcker pensionskalkylen
Nu är Sverige snabbt på väg in i en ny lågkonjunktur med tiotusentals varsel och en arbetslöshet på
uppåt 9 procent, bland ungdomar 24 procent.
Ungdomsarbetslösheten är en av de faktorer som effektivt spräcker
pensionskalkylen. Ett kraftigt ökande inflöde av invandrare som inte
kommer ut på arbetsmarknaden är en annan. Ekonomi och sysselsättning är
helt avgörande för pensionssystemet. När sysselsättningen sjunker slår
det direkt mot landets pensionärer. Joel Dahlberg skriver:
“Dagens prekära läge för
pensionssystemet kommer sannolikt att framstå som ett under av
stabilitet jämfört med vad som ligger framför oss. Systemet dras redan
nu med underskott. De marginaler som finns i systemet är så minimala att
bromsen kan aktiveras av endast en liten försämring av arbetsmarknaden.
Det skulle krävas en rad mycket goda år bara för att återföra systemet
till noll. Det mesta pekar på att de som går i pension de närmaste tio –
tjugo åren måste räkna med att en stor del av den pension de tjänat in
inte kommer att betalas ut.”
Hela pensionssystemet är minerat med orättvisor
Hela pensionssystemet, inklusive
pensionsformer utanför den allmänna pensionen, är minerad med
orättvisor. Den genomsnittliga allmänna pensionen 2012 bland landets
drygt två miljoner pensionärer var 11 400 kronor i månaden före skatt.
Här handlar det alltså om människor som har arbetat i 40-45 år och
betalat pensionsavgifter lika länge.
De drygt 800 000 personer över 65 år som
inte har arbetat alls får så kallad garantipension, som inte ingår i
det vanliga pensionssystemet utan i statsbudgeten. Bruttobeloppen från
första januari ser ut så här:
• Ogift pensionär: 7 898 kronor i månaden.
• Gift pensionär: 7 046 kronor i månaden.
• Bostadstillägget (BTP) för ensamstående pensionärer höjs till 4 990 kronor i månaden.
En ogift pensionär som inte har tjänat
in någon pension alls kan med maximalt bostadstillägg få 12 888 kronor i
månaden. Den som har arbetat i 40-45 år kan alltså trots alla års
inbetalda avgifter inte ens räkna med att få högre pension än den som
inte betalat in ett öre.
ÄFS – generös pension för invandrare över 65 år
Ett annat system som inte ingår i det
allmänna pensionssystemet utan ligger direkt under statsbudgeten är ÄFS,
det statliga äldreförsörjningsstödet. Det infördes av
socialförsäkringsminister
Ingela Thalén
(s) 2003 för att avlasta kommunernas socialbudgetar från
försörjningsstöd till invandrare över 65 år som aldrig har arbetat i
Sverige och alltså saknar svensk pension. ÄFS är inkomstprövat men har
till skillnad från den allmänna pensionen en garanterad nivå. I år
beräknas 15 700 personer ha ÄFS. Antalet ökar ständigt. Både svenskar
och invandrare kan få ÄFS, men 80 procent är invandrare som aldrig har
arbetat i Sverige. Beloppen var förra året:
• Ogift: 5 137 kronor i månaden.
• Gift: 4 367 kronor i månaden.
• Bidrag till bostad utgår med högst 6 200 kronor i månaden för ogift och 3 100 kronor i månaden för gift person.
ÄFS är skattefritt och räknas inte som
inkomst. Den som har ÄFS får därmed hemtjänst gratis. ÄFS-mottagaren har
också rätt till upp till 3 000 kronor i månaden i inkomst från sitt
gamla hemland och kan bo där tre månader om året (utanför Europa) och
hela året (inom Europa) med bibehållet ÄFS. ÄFS kan alltså inklusive
bostadsbidrag uppgå till 14 337 kronor i månaden skattefritt. Och
ingenting hindrar ju att man hyr ut bostaden när man själv bor
utomlands.
Politiskt dödläge – inget intresse av att informera
Det här är fakta som många svenskar –
kanske de flesta – inte känner till. Varken politikerna eller berörda
myndigheter har något intresse av att informera om de olika
pensionssystemen, eftersom de är smärtsamt medvetna om vilken dynamit de
representerar.
Pensionsmyndigheten har en
informationsbudget på 300 miljoner varje år. Men i sin information talar
man inte om balansering och absolut inte om det förbjudna ordet
bromsen. Pensionärerna får helt enkelt betala för att bli
desinformerade.
Den ansvarige ministern Ulf Kristersson
(m) är tydlig med att detta inte är en fråga han vill ha debatt om. När
Joel Dahlberg frågar honom hur systemet mår får han en motfråga:
“Är inte allt relativt?”
Han tillägger:
“Man ska inte lura folk att stabiliteten också är en generös stabilitet.”
Joel Dahlberg sammanfattar:
“Läget för våra framtida pensioner är enligt min bedömning mycket bekymmersamt.”
Af Julia Caesar