Makteliten har misslyckats
Gästkrönika.
1999 gav Timbro ut en bok som borde vara obligatorisk läsning för alla politiskt intresserade, Offentliga lögner och privata sanningar, skriven av den amerikanske ekonomiprofessorn Timur Kuran.
Kuran utvecklar en teori för hur uppfattningar
och synsätt, dikterade av makteliten, kan överleva länge trots att de
går på tvärs mot medborgarnas uppfattning. Maktelitens kontroll över
människornas tankar är väl dokumenterad i totalitära stater. Men även i
demokratiska samhällen, som hyllar yttrandefrihet och fri
åsiktsbildning, kan ett slags outtalat åsiktsförbud uppstå.
Detta förklarar Kuran
med att medborgarna avstår från att kritisera den offentliga
uppfattningen av rädsla för att bli bestraffad på olika sätt: utfrusen
ur den sociala gemenskapen, bli betraktad som ”av sämre sort”, att se
uppdrag gå till andra och karriären skjuten i sank.
Ibland
kan förvanskningen av det privata synsättet till och med gå så långt
att medborgarna ger sitt aktiva stöd till en uppfattning som de i
grunden inte alls delar.
Mörkläggningen av den egna
uppfattningen pågår ända till dess att det uppfattas som riskfritt att
tycka något. Det tar ibland lång tid och omsvängningen sker inte av sig
själv. För detta krävs en oväntad händelse som ändrar spelplanen. Är
avståndet mellan den privata och den offentligt påbjudna uppfattningen
stor kan reaktionen då bli kraftig.
Är det kanske ett sådant opinionsskifte som inträffat i den svenska politiken. Sedan Sverigedemokraterna
valdes in i riksdagen 2010, verkar alla försök att tysta partiet ha
misslyckats. Strategin att frysa ut partiet gick inte så bra. Samma sak
kan sägas om senare tids avslöjanden i tidningarna om fylla, kränkande
uttalanden, järnrör med mera. Tvärtom, med Jimmie Åkessons
strategi att kasta ut partimedlemmar som agerat i strid med beslutet
att införa nolltolerans, verkar väljarstödet istället ha ökat.
Populära förklaringar till varför så är fallet sträcker sig från att etablissemanget har pratat för mycket med SD till att ha pratat för lite.
Men
det finns en annan förklaring. Kanske är det så att SD efter
valframgången brutit den offentliga uppfattningen om den svenska
invandringspolitikens förtjänster. Det har nu blivit ”tillåtet” att
prata om den misslyckade integrationspolitiken.
Det råder ingen tvekan
om att frågan engagerar många och att misstron mot det offentliga
synsättet är stort på sina håll. Det beror förmodligen på att de
etablerade partierna lagt mera energi på att förklara att Sverige
är och skall vara ett öppet och tolerant land än på hur de nyanlända
skall integreras i Sverige och på den svenska arbetsmarknaden.
SD
har sitt svar på hur det skall ske. Bra eller dåligt – om det råder det
delade meningar – men ett svar är det i varje fall. Skall vi tro på
Kurans teori är risken därför stor att stödet för SD fortsätter att öka
fram till dess att de etablerade partierna ger ett svar på frågan om
integrationen som väljarna uppfattar som trovärdigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar