Ulla i abaya och huvudsjal. ©Samtiden
Svenska Ulla berättar: Så var det att bo i Saudiarabien
I sammanlagt åtta
år bodde Ulla, 69, i Saudiarabien. Tillsammans med sin man, som då
jobbade för ett svenskt företag i Riyadh, upplevde hon landets normer,
lagar och attityder på nära håll under 1990-talet. Här berättar hon för
Samtiden om sina intryck.
– Innan vi flyttade dit hade jag inte mycket kunskap om samhället och
kulturen. Mycket på grund av att det inte gick att få information om
landet, det här var ju före internet slog igenom. Jag visste så klart
att det var ett muslimskt land, men jag var inte medveten om religionens
omfattning och kraft.
Ulla, som i stort sett hela sitt yrkesverksamma liv varit
kommunalanställd, begärde tjänstledigt när hennes man fick ett
attraktivt jobbuppdrag i Riyadh. De sålde villan i den sörmländska orten
och flyttade till den arabiska halvön.
Det första intrycket blev lite av en chock.
– Jag blev snabbt och starkt varse hur strikt religionen och reglerna
är i Saudiarabien. Jag minns att en av de första sakerna jag reagerade
på var att vi inte fick ta med oss damtidningar in i landet. Vi fick
också veta att det var förbjudet att medföra eller bära kristna symboler
som biblar och halsband med kors. Det kontrollerades redan på
flygplatsen.
Insikten krävde anpassning och Ulla berättar att hon först kände sig helt ställd:
– Jag var helt enkelt oförberedd på att det var så hårt och tyckte att en del saker tedde sig märkliga, nästan barnsliga.
– Det var däremot ingen tvekan om att det gällde att anpassa sig.
Jag tänkte: ”Oj, här vågar man inte kritisera, här gäller det att göra
som de säger”. Så jag respekterade kläd- och beteendereglerna som jag
ålades, för så jag vill ju att andra ska göra i mitt land.
Ulla och maken bodde tillsammans med andra svenskar på en
compound, ett inhägnat bostadsområde, i centrala Riyadh. Där behövde hon
och de andra kvinnorna inte täcka sig och i mångt och mycket påminde
vardagslivet om det hemma i Sverige.
– Men det fanns andra compound-anläggningar där muslimer och
icke-muslimer bodde tillsammans, och där var swimmingpooler med mera
separerade efter kön.
Utanför compounden var Ulla alltid klädd i abaya, ett svart,
traditionellt klädesplagg som bärs av kvinnor på den arabiska halvön.
Abayan täcker hela kroppen utom ansiktet, därför kompletterar arabiska
kvinnor den med en niqab som täcker ansiktet.
– Men vi västlänningar använde oftast bara en sjal över håret, säger Ulla.
Vad hände om du inte följde klädkoderna?
– Till exempel om slöjan inte täckte tillräckligt kunde det hända
att en muttawa (Shariapolis) skrek ”Cover your hair woman” eller slog
hårt på till exempel ett räcke eller en vägg. Muttaworna kändes ofta
hotfulla.
– Egentligen fick de inte tilltala en kvinna om inte en polis var
med. En vanlig traditionell polis kunde däremot tilltala en kvinna.
Hur reagerade övriga, till exempel i stadens många shoppinggallerior, om du inte täckte håret?
– Någon gång hände det väl att jag lät sjalen vila på axlarna.
Saudierna ignorerade det, det var som att det inte såg oss kvinnor,
speciellt inte västerländska kvinnor. Men muttaworna skrek efter oss.
Annat påtagligt i det offentliga rummet var könsseparationen, berättar Ulla.
– Mest nedvärderande var att jag inte fick gå överallt. Kvinnor
var inte tillåtna i vissa affärer och det kunde vara skyltat ”Women are
not allowed”. Då fick man handla genom ett hål i väggen eller ute på
gatan.
– Det fanns heller inga kvinnliga biträden i butikerna. Däremot
fanns det speciella banker för kvinnor, där det bara jobbade kvinnor.
Var det tillåtet att röra sig fritt mellan compounden och staden?
– Ja, det gick bra. Men eftersom kvinnor inte fick köra bil och
det var för långt att gå till olika platser – Riyadh är till ytan en
väldigt stor stad – åkte man antingen taxi eller så hade man möjlighet,
som en service tillgänglig på compounden, att bli skjutsad av en
chaufför. Ibland bad jag chauffören gå med så att jag skulle känna mig
tryggare. Några gånger råkade jag ut för att bli kallad för ”din vita
hora”. Det kunde hända till exempel i en butik och det var saudiska
kvinnor som väste åt en. De såg ned på en. De tyckte att vi inte hade
där att göra.
Var kvinnor tillåtna att vistas på restaurang?
– Bara om det fanns en familjeavdelning, vilket inte alla
restauranger hade. I familjeavdelningen fick kvinnan i sådana fall sitta
med sin man. De stora internationella hotellen däremot kunde vi
västerländska kvinnor besöka civilklädda.
Ulla berättar att det fanns en svart marknad för alkohol – en dyr sådan.
– Det handlade om konjak, whiskey etcetera. Men det krävdes kontakter för att kunna köpa.
På restauranger och barer serverades det absolut ingen alkohol.
– Det intressanta var däremot att när vi flög ut ur landet hände
det ofta att vi såg civilklädda saudier som drack alkohol redan innan
planet lyfte. Ryktesvis hörde vi också att det i vissa saudiska hem
fanns alkohol.
Ulla berättar hur bröllop firas i Saudiarabien. Hon har själv
inte deltagit i ett sådant, men hennes man, som hade saudiska kollegor,
blev bjuden till flera.
– Det kunde vara flera hundra personer på ett bröllop, kvinnor
och män alltid uppdelade i olika rum. Min man berättade att
festligheterna pågick i flera timmar. Det var långa sittningar och
mycket mat som serverades, stora fat med lammkött och så vidare.
Ulla beskriver hur de flesta saudier i Riyadh hade tjänstefolk i hemmet.
– Ofta från Filipinerna, Indien och Indonesien. Det var personer som jobbade i landet periodvis.
Hon uppfattade tydligt att saudierna såg på sig själva som herrefolk.
– De utstrålade alltid att de var högst upp skalan. Sen kom
ingenting, ingenting och ingenting. Sen kom västerländska arbetare. Ännu
lägre ner på skalan kom gästarbetarna från Asien och sen kom grisarna.
– Jag tyckte att araberna hade en skev människosyn. Vi var,
enligt dem, inte värda någonting. Trots att de var beroende av oss och
vår kunskap, säger Ulla.
Hon berättar om en hemlig kristen församling som drevs av filipinerna i Riyadh.
– Den var så klart förbjuden och när den blev avslöjad avrättades den kristna prästen. Han blev halshuggen.
Under sina åtta år i landet hade Ulla kontakt med saudiska kvinnor vid olika tillfällen.
– När man träffade dem i slutna kvinnorum var de ofta utmanande
klädda i urringat och tajta, korta kjolar. Så fick ju en saudisk kvinna
aldrig visa sig på stan, då hade hon blivit stenad. Att få klä sig
precis tvärsom normen verkade vara ett uppdämt behov.
Då, på 1990-talet när Ulla och maken bodde i landet, hade de
flesta saudiska hem parabolantenner – vilket innebär att de kunde se
västerländsk tv.
– Så det är klart att de var påverkade av västerländsk kultur.
Hon berättar om ett annat tillfälle då hon och en väninna spelade golf på ett internationellt hotell.
– I loungen blev vi uppsökta av tre saudiska yrkesarbetande
kvinnor, de var väldigt nyfikna på oss. Vi var klädda i golfkläder, de i
sina heltäckande plagg.
– Vi började prata och då berättade en av kvinnorna att hon hade
en dröm – hon ville så gärna åka till Italien. Hon ville också bjuda oss
till sitt hem, men hon gjorde klart för oss att vi absolut inte skulle
få träffa hennes man och att vi skulle få sitta i ett speciellt rum bara
för kvinnor.
Besöket blev inte av men mötet på hotellet gav insikter.
– För det första att många i landet, ofta de med högre
utbildning, var nyfikna på oss och vårt västerländska leverne. Den andra
insikten var att en så naturlig sak för oss, som att åka till Italien,
var så ouppnåeligt för dem.
En annan gång blev Ulla intervjuad av Radio Riyadh. Intervjun gjordes av en saudisk kvinnlig journalist.
– När vi satt i studion hade inte journalisten sin niqab
(ogenomskinlig slöja som bärs framför ansiktet) på sig för då hade hon
inte kunnat prata med mig, medan jag var klädd abaya och huvudsjal. Vi
satt med ryggen mot studioteknikerna så att de inte kunde se oss.
– Journalisten ville veta hur jag hade upplevt det att komma till
Saudiarabien och så fick jag berätta om mitt eget land. Före intervjun
hade jag fått direktiv om att inte uttala mig kritiskt om Saudiarabien.
Hur löste du det?
– Jag försökte vara så diplomatisk jag bara kunde och sa att det
var annorlunda i jämförelse med mitt eget land. Jag höll mig väldigt
neutral, något annat skulle jag inte ha vågat.
– Det kändes inget vidare att behöva säga tillrättalagda saker,
men jag tyckte det var spännande att få vara med i radio och jag tycket
bra om journalisten.
Beskriv dina känslor inför normerna, kulturen och värderingarna.
– Varje dag ställdes man inför situationer som var så ovana.
Många saker var helt enkelt svåra att acceptera. Jag som svensk, vit
kvinna från Europa, hade ju inte ett värde överhuvudtaget i samhället.
Det förvånande och upprörde hela tiden. Det var väldigt ofritt.
För jobbets räkning bodde Ulla och hennes man också ett år i
Medina, en stad där de religiösa reglerna är ännu mer strikta än Riyadh.
– Där fick vi inte ens åka in till själva centrum eftersom icke-muslimer – inte ens män – är tillåtna.
Enligt islams föreskrifter sker fem bönestunder per dag.
Böneutropen görs av en utvald man, muezzin. Normalt sker böneutropen
från en minaret, idag oftast med hjälp av en högtalaranläggning.
– Det första utropet skedde runt 05 på morgonen och hördes så
klart överallt. I varje stad finns moskéer var 300:a meter, så det går
inte att undgå dem.
– Till slut tänkte man inte på böneutropen, man bara konstaterade
att: ”Jaha, nu stänger alla affärer i cirka en halvtimme”. Araberna
gick till moskén och det blev folktomt.
Ulla beskriver hur det såg ut i centrala Riyadh.
– Majoriteten av de man såg var så klart män. Saudierna var
(är) klädda i vita särkar. Alla butiker ägdes av den inhemska
befolkningen. Många manliga gästarbetare kom från Indien, de jobbade
ofta som städare eller chaufförer. När vi var där (90-talet) jobbade
ofta irländare, britter och australier som läkare och sjuksköterskor. De
tjänade oerhört bra i Saudiarabien.
Hon berättar vidare:
– Man hörde aldrig musik och det kändes som ett andefattigt
samhälle, det saknades på många sätt kultur. I Riyadh fanns däremot ett
fantastiskt operahus som var pampigt och påkostat. Men om det gavs några
föreställningar fick jag aldrig klart för mig, det var i alla fall
inget man hörde talas om.
Ulla beskriver en annan plats där det däremot var full aktivitet:
Deera, eller i folkmun Chop chop square, torget där det än idag
utfärdas bestraffningar enligt sharialagarna.
– Det var vanligt att de dömda straffades med att få en hand
avhuggen. Nästan varje vecka var det också någon som blev halshuggen
eller stenad. Dessa avrättningar skedde i Riyadh på fredagar. Min man
blev av sina saudiska arbetskamrater övertalad att gå dit en fredag.
Hopen knuffade honom längst fram, så när huvudet höggs av skvätte det
blod på min man. Förmodligen tyckte araberna att det var bra att han som
västerlänning skulle få uppleva detta på riktigt nära håll, de ville
att han skulle bli chockad.
Ulla beskriver hur hon kände inför de kulturyttringar och lagar hon själv var tvungen att anpassa sig efter.
– Det var en krock inombords och många gånger tufft att anpassa
sig efter ojämlika värderingar som vi i Sverige lämnat för tusen år
sedan. Men självklart – när de är på sin plats på jorden måste de få ha
sin tro, sin ideologi och sitt sätt att interagera.
Hade du några saudiska vänner?
– Ja, jag hade en saudisk väninna. Hon är psykolog, utbildad i
USA och gift med en saudisk pilot. Hon berättade för mig att när hon
skulle gifta sig hade hon bestämt sig för att ta reda på vem som blivit
utvald, vem hon var tänkt att gifta sig med. Så hon hade fått ett löfte
av sin pappa att hon skulle få kolla på sin tilltänkta man genom att stå
bakom ett draperi. När hon stod där och kikade på honom i smyg, tänkte
hon: ”Ja, honom kan jag gifta mig med, han är ju jättesnygg!” Hennes
föräldrar skulle inte ha tvingat henne att gifta sig med honom om hon
inte hade tyckt om honom, ett väldigt ovanlig agerande i islamsk kultur.
– Det är ju nämligen föräldrarna som bestämmer vem dottern ska
gifta sig med. Brudgummen kan ju också redan vara gift, de har ju
månggifte.
Ulla berättar ett annat minne, en historia som också berörde henne.
– För jobbets räkning hade min man kontakt med en saudisk man som
hjälpte till med administration som gällde vårt arbetstillstånd och
boende. Vid ett tillfälle bjöd vi honom på te hemma hos oss.
– Då berättade han att han var gift och hade fyra barn. Men han
ville skaffa sig en ny fru. Nu ville han ha en fru som ”han kunde prata
med”. Han menade att en jurist eller lärare skulle passa honom. Vi satt
bara och nickade och kunde inte komma på något annat att säga än: Jaha,
vad trevligt”.
Åren i Saudiarabien gav henne en klar bild och uppfattning.
– Våra kulturer, den västerländska och den islamska, går inte att
förena. Vi är för långt ifrån varandra, religiöst, ideologiskt och
kulturellt.
Ulla berättar om frustrationen när släkt och vänner på hemmaplan inte trodde på hennes beskrivningar av landet hon vistades i.
– Folk kunde skratta åt det jag berättade, de ville helt enkelt
inte tro på mig. Och det var – och är fortfarande – ett problem. Jag
menar att många inte begriper hur olika vi och våra liv är.
Tror du att det någonsin går att förena i harmoni?
– Nej. För att vi ska kunna mötas är det vi i väst som måste
förändra oss. De (troende muslimerna) kommer inte att förändra sig eller
vara vidsynta. Vi är kort och gott århundranden från varandra, säger
Ulla.
