SVERIGE 2015 - TYSKLAND 1930.

Beröringsskräck – masspsykos – fascism

Publicerad 10 december av Olof Hedengren i Krönika

• 0
• 259
• 
  

Ingen etablerad person inom media, politik eller myndighetsväsende vågar annat än att ta skarpt avstånd från Sverigedemokraterna, och tillåts inte uttala sig kritiskt om den svenska invandringspolitiken. Faen tar den som intar någon annan position. Vad är det för mekanismer som kan åstadkomma den här typen likriktning och rädsla?

Det kallas masspsykos när en stor grupp människor låter sig påverkas av propaganda och där syftet är att dessa människor skall ryckas med i en viss riktning och agera på ett visst sätt. Vi har sett det under krig där människor förblindas och kastar av sig sunt omdöme och självständigt tänkande.
Vi såg masspsykosens effekter inom det nationalsocialistiska partiet i Tyskland under Adolf Hitler och vi såg det i Pol Pots Kambodja. Vi har också exempel på masspsykos från längre tillbaka i tiden med häxprocesser i Europa och tulpanlökshysteri i Holland.
Ett synnerligen intressant, om än något apart, socialantropologiskt verk som behandlar masspsykos, maktaspekter och mycket annat är nobelpristagaren Elias Canettis Massa och makt (Masse und Macht) 1960. Canetti är här extrem och ser i stort sett allt i termer av makt.
Vår första reaktion om någon ramlar framför fötterna på oss är ofta att skratta till. Detta är enligt Canetti en reminiscens från den tiden vi var mer rovdjurslika än i dag. När rovdjurets offer stapplade drog rovdjuret upp sina läppar och visade tänderna som vi gör när vi skrattar. Oaktat en del sådana spekulativa tankar finns mycket intressant att hämta i den numera glömda Massa och Makt.
Vår tids propagandageneraler finns främst inom vänstern i form av aktivister och ideologiska journalister. Och de har dragit med sig en stor del av det vi kallar etablissemanget; toppolitiker, chefredaktörer, ideologiska akademiker, chefer för public service, generaldirektörer, fackföreningsledare m.fl.
De som fångats av psykosen måste uttrycka hat och vämjelse över SD samt omfamna den förda invandringspolitiken. De som försöker värja sig blir, om inte uppeldade på bål, så åtminstone brännmärkta.

Debattklimatet hårdnar och vänstern, inklusive socialdemokratin, är nu närmast chockskadad över vad som händer och att de utsätts för hätsk kritik och att de runt sig har maktkonstellationer som de inte kan läsa och inte rå på. Vi måste komma ihåg att socialdemokratin trots valförluster under senare år alltjämt ser sig som det främsta statsbärande partiet.
Det har på sistone blivit helt comme il faut att etikettera SD som ett fascistiskt parti. Fascism är ett svårdefinierat begrepp och det hänvisas i stället ofta till exempel: Mussolinis Italien och Francos Spanien.
Vad finns det för gemensamma nämnare hos stater som med rätta kan kallas fascistiska? Följande är några sådana igenkännande drag; Auktoritärt och centralistiskt styre där individen helt underordnas statens behov eller ”Allmänviljan” (á la 1700-talets upplysningsfilosof J.J. Rousseaus Contrat Social). Vidare, parlamentarism och maktdelning är anatema och något som liknar demokrati därför uteslutet. Inga särintressen såsom fackföreningar accepteras, utan staten är en slags organism som omsluter alla.
Fascismen accepterar våldet som instrument för att nå sina syften. De stater som karaktäriseras som fascistiska är ofta enpartistater precis som kommunistiska stater.
Den enda lilla likheten SD har med fascism är att partiet är nationalistiskt och därmed strävar efter att stärka den nationella identiteten, dock inte med våld eller andra odemokratiska metoder. Om vi bortser från inställningen till privat äganderätt skiljer inte så mycket åt mellan kommunism och fascism.
Trots avsaknad av elakartade fascistiska inslag i SD:s socialkonservativa ideologi har såväl statsminister Löfven som finansminister Magdalena Andersson beskyllt SD för att vara fascistiskt, vilket inte endast är falskt och vidrigt utan även intellektuellt ohederligt.
Löfven stöder sig på ”bluffhistorikern” Henrik Arnstad som har fått fascismen på hjärnan och har en galenpannas framtoning. ”Man tager vad man haver” som Kajsa Varg påstods ha sagt.
I vår vänsterpress är det tydligen också helt legitimt att beskylla SD för fascism. Att Karin Pettersson, en framträdande medlem av förtrytelsens skara, på Aftonbladet använder begreppet nyfascism är illa men inte förvånande. Allt som inte är illrött är för henne en tillbedjan till djävulen.
Det är svårare att förstå Robert Aschberg som nyss skrev ironiskt att ”det kanske är löjligt att majoriteten skall bestämma”. Han är en arketypisk kappvändare som när han jobbade med Stenbeck förnedrade sig för penningens skull i en massa skitprogram som Stenbeck ansåg kommersiellt gångbara.
Jan Stenbeck, en entreprenör att beundra, rekryterade en hel del ”vänstermurvlar” som han kallade dem. Han hade en ganska dyster syn på människan och han njöt av att se hur snabbt vänstermurvlarna, däribland Aschberg, vände kappan efter vinden så snart de kände doften av pengar. Aschberg visste bättre än de flesta att han skulle åka ut på ändalykten från såväl Aftonbladet som public service om han inte spelade med i den masshysteriska såpoperan.
En annan sådan person är Alex Schulman som tillhör public services inavel. Han verkar ju vilja vara dramatiker och poet och nu har den stackaren mardrömmar om det nattliga mötet som Löfven sammankallade till när han i ett sent skede insåg att han satt på pottkanten.
Alliansledarna såg så belåtna ut, som Canettis rovdjur som ser sitt offer vackla. Det glimmade av makthunger i deras blickar. Usch så otäckt det var enligt Schulman, som verkar tillhöra den kategori som på häxprocessernas tid gladeligen hade kastat ett extra vedträd på bålet för att bekräfta att han drabbats av psykosen.
Liksom den katolska kyrkan på sin tid hade sitt Index så är nu Aftonbladet Sveriges självpåtagna censurmyndighet med storinkvisitor Jan Helin i spetsen. En av hans springschasar, Oisín Cantwell, hjälper villigt till att förfäkta censurens och åsiktsförtryckets välsignelse. När några kristdemokrater och centerpartister fick utrymme i DN att framlägga kritiska synpunkter på vår invandringspolitik var måttet rågat. Helins officiella huvudinvändning var att DN hade satt en rubrik inom citattecken trots att det inte var ett citat utan tidningens tolkning.
Jag har svårt att tro att Helin är en sådan petimäter att han ansätter DN endast p.g.a. detta ”formfel”. Han gillar helt enkelt inte de åsikter som framfördes i DN-artikeln. Och censuren måste ta om hand sådana villfarelser även om det gäller att jorden cirkulerar runt solen och inte tvärtom som Galileo Galilei så bistert fick erfara på sin tid.
Vad värre var; Helin tyckte att fyra före detta politiker saknar relevans och därför inte skall tillåtas att skriva i en så anrik tidning som DN. Det visar vilken ovärdig människosyn denne Helin har. Att från sin upphöjda position se ned på och fnysa åt de ynkliga som inte förstår bättre. Helin visar det rätta ansiktet hos många av vänstermedias lakejer.
När vi nu hamnat i en politiskt kaotisk situation och många av stress, förtrytelse och maktbegär låter masken falla så framstår den svenska sjukan i tydligare dager. Att inför det eventuellt kommande extravalet bevara lugnet och hålla stilen är nog ett gångbart framgångsrecept.