Läs här om verklig rasism.

Är rasism verkligen mest utbredd bland vita och etniska svenskar?

KRÖNIKA Jag flyttade till USA sommaren 1993, in i den djupaste amerikanska södern, inte långt från där de händelser som återges i filmen Mississippi Brinner ägde rum. Det är en film som handlar om rasism och våld mot svarta och om Ku Klux Klan, en film som utspelar sig 1964 i den djupa amerikanska södern. Mycket av den rasismen är tack och lov numera utrotad. Tyvärr existerar dock riktig rasism fortfarande, vilket inte bör förnekas. Något som många svenskar dock inte känner till är att den allt mer växande rasismen i USA inte har etniskt vita som förövare utan handlar om andra etniska grupper som utövar rasism där etniskt vita är offer.
Det här är en situation som svenska s.k. ”antirasister” har mycket svårt att förstå eftersom vita i deras enkelspåriga värld endast kan vara rasistiska förövare, aldrig offer för rasism. I verkligheten, baserad på den egentliga definitionen av rasism, kan naturligtvis alla etniska grupper vara rasister och likaså offer. Jag själv har varit systematiskt offer för rasism som bosatt i just den amerikanska södern. Hösten 1993 bodde jag på universitetet i ett studentrum men det var så högljutt – framförallt var det svarta studenter som stod för oväsendet – att jag inte kunde sova om nätterna. Våren 1994 valde jag därför att söka boende utanför universitetet för att få lugn och ro. Det slutade med att jag fick en lägenhet i ett område där den stora majoriteten, c:a 90 procent, var svarta. De få icke-svarta var som jag utländska studenter.
Avståndet mellan lägenheten och universitetet var c:a tre kilometer cykelväg om man cyklade raka spåret. I början efter att jag flyttat in i lägenheten cyklade jag också raka spåret eftersom det gick snabbast. Mina vänner varnade mig dock att detta inte var det smartaste att göra eftersom jag ansågs vara en s.k. ”white-boy”, vilket är ett rasistiskt kränkningsuttryck som svarta i USA använder sig av för att förnedra vita dels genom att påpeka deras hudfärg men också genom att understryka att vita människor har lägre status och bara kan vara pojkar medan svarta är riktiga män.
Att bli kränkt ansåg jag emellertid inte vara något problem, så glad i hågen fortsatta jag att cykla raka spåret mellan lägenheten och universitetet. Dock insåg jag snart att det inte var orden jag behövde passa mig för. Det verkliga hotet kom från aggressionerna och hatet mot mig enbart på grund av min hudfärg. Det framgick tydligt att jag inte ansågs höra hemma i dessa områden av det enkla skälet att jag var etniskt vit. Tidigt på morgnarna gick det i och för rätt sig bra att cykla eftersom gatorna då var tomma och folk låg och sov, men på eftermiddagarna och kvällarna när människor var ute i rörelse visade det sig kunna bli riktigt obehagligt.
Det började med att någon enstaka person gapade ”white-boy” efter mig när jag kom cyklande, men jag brydde mig inte om det. Sedan fortsatte det med att mindre grupper av människor bestående av svarta män gapade efter mig och klargjorde att jag inte hörde hemma i ”deras” område och uppmanade mig att ta omvägar i stället, genom ”white-boy”-områden. Envis som jag var fortsatte jag dock att cykla samma väg, trots att mina vänner varnade mig. Även polisen rekommenderade att den enklaste lösningen var att helt enkelt ta en annan väg.
För att göra en lång historia kort, en kväll började en grupp svarta män springa efter mig när jag kom cyklande och hotade med att nästa gång dom såg mig i ”deras” område så skulle jag passa mig. Utan tvekan var detta ett hot om våld. Det hela utmynnade i att jag flyttade till en lägenhet i ett ”white-boy”-område nära universitetet, trots att hyran därmed blev betydligt högre.
Många svenska s.k. ”antirasister” förstår inte vad riktig rasism egentligen är. Begreppet i Sverige är urholkat och tolkas förvrängt och ohederligt, ofta med en bakomliggande politisk eller ideologisk agenda. Amerikaner har en betydligt större förståelse för begreppet rasism, på samma sätt som amerikaner har större förståelse för vad terrorism och krig är. Amerikaner har upplevt riktig och brutal rasism i verkligheten. Samma gäller för terrorism och krig.
Under mina 20 år i USA har jag aldrig en endaste enda gång blivit anklagad för rasism i någon form av någon människa eller grupp trots att mina åsikter är desamma som jag uttrycker på Avpixlat och i sociala medier. Om någon skulle anklaga mig för rasism i USA skulle jag bli chockad och ta det på fullaste allvar. I Sverige skrattar jag åt samma anklagelse. I Sverige blir man stämplad som rasist bara genom sin blotta existens som vit man. Nyfödda vita pojkar på BB har redan epitetet rasist tatuerade på sig. I USA har jag aldrig upplevt denna ohederliga behandling.
Likt Frodo som aldrig upplevt riktig ondska i Hobbiton och därför saknar både perspektiv och förståelse av just ondska lider ”antirasisterna” i Sverige av samma fenomen. Det krävdes att Frodo reste utanför Hobbiton för att förståe vad riktig ondska innebar. ”Antirasisterna” i Sverige borde göra samma sak, resa utanför Sverige och lära sig om vad riktig rasism egentligen innebär och hur den utövas i verkligheten. Jag kan ta med dem på en tur till den amerikanska södern och släppa av dom en mörk kväll i ett svart område. De svenska ”antirasisterna” skulle troligen snabbt fly fältet med svansen mellan benen och behöva byta underbyxor innan dom ens hann greppa vad som pågick. Rasismen i verkligheten är helt enkelt inte densamma som den totalt snedvridna världsbild som de svenska ”antirasisterna” besitter.
En ny amerikansk undersökning visar att amerikaner anser att etniskt svarta människor är mer rasistiska än etniskt vita. Enligt undersökningen anser till och med svarta att svarta är mer rasistiska än vita i USA, ironiskt nog. Det gör att man måste ställa sig frågan om situationen kan vara densamma i Sverige, att utövandet av rasism är mer påtaglig hos andra etniska grupper än den etniskt svenska. På samma sätt som undersökningen visar att svarta, inte vita, är de mest rasistiska i USA kan man därför göra tankeexperimentet att exempelvis muslimer från Mellanöstern, inte sekulära eller kristna etniska svenskar, är den mest rasistiska gruppen i Sverige. Det är iallafall den bilden som framträtt i USA i samband med president Obamas oro över antisemitismen i Malmö utövad av just muslimer med invandrarbakgrund och som rapporterats i amerikansk media. Jag tror inte heller att judarna i Malmö skulle bli så förvånade om det skulle visa sig att just muslimer från Mellanöstern är den mest rasistiska gruppen i Sverige.
All form av riktig rasism är självklart helt oacceptabel och – om vi nu ska tala om rasism, eftersom sådan faktiskt existerar – så måste vi också självklart tala om all rasism och inte bara den rasism som faller inom de politiskt korrekta ramarna, dvs. vi måste även uppmärksamma den rasism som systematiskt utövas av andra än vita och etniska svenskar. All annan debatt är hyckleri.
Intelligenta människor och framgångsrika organisationer har förmågan att göra tankeexperiment och pröva olika scenarion. Att titta på rasismen i Sverige från ett annat perspektiv än det som anses politiskt korrekt är just ett sådant tankeexperiment och scenario. Det kanske till och med är detsamma som att se Sverige från ett verklighetsperspektiv. Klarar de s.k. ”antirasisterna” av att göra det? Om inte så är det kanske ett indicium på bristande intelligens och intellektuell rörlighet hos denna grupp, en hypotes som styrks av att denna grupp självutnämnda experter på rasism aldrig lyckas tolka eller applicera själva konceptet korrekt.
Vi hörs i kommentarsfälten!
Björn Norström
Länkar: