Okunnigt och rasistiskt använda Loreen som slagträ för mångkulturen « Avpixlat

Okunnigt och rasistiskt använda Loreen som slagträ för mångkulturen « Avpixlat: Okunnigt och rasistiskt använda Loreen som slagträ för mångkulturen

Mats DagerlindKRÖNIKA Efter den svenska segern i Eurovision Song Contest har landets nationalmasochistiska tyckarelit hittat ännu ett slagträ att drämma till den Sverigevänliga folkrörelsen med. Loreen som valdes ut att framföra det svenska bidraget har – så född och uppvuxen i Stockholm och Västerås hon är – nämligen påbrå från Nordafrika. Därför utnämns hon av nämnda åsiktsmaskineri till representant för det nya mångkulturella samhällsbygge som påstås vara Sveriges frälsning. Att exotisera Loreen och hennes svarte dansare enkom utifrån etnicitet och hudfärg är dock att hänge sig åt en rent rasistisk diskurs. Hur mångkulturell Loreen egentligen är i sitt artistiska uttryck tycks de som vill göra henne till sin ideologis galjonsfigur inte ha ägnat en tanke. I sedvanlig ordning förmår heller vare sig kulturvänstern eller de liberala värdenihilisterna hålla isär de olika kulturbegreppen när man drar växlar på Loreen, utan adderar friskt äpplen med päron.

Strax efter att det stod klart att Sverige vunnit “mellon” i lördags kväll, lät Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder via sociala medier uttrycka sitt missnöje, dels över att svenska licensbetalare skulle tvingas bekosta detta jippo nästa år men också över den kulturella förflackning som skett genom åren där alla bidrag tycks stöpta i samma form och framförs på engelska i stället för respektive lands modersmål. Söders ord klingade lätt misantropiskt i många euforiska melloälskares öron och landets många SD-hatande opinionsbildare var inte sena att slå mynt av detta möjligen något dåligt tajmade uttalande. Och det har man gjort på grövsta tänkbara sätt.

Att boulevardpressens hyenor skulle hugga på detta var väntat, men även vanligtvis något mer respektabla trycksaker som Dagens Nyheter har utgjutit sig på det mest horribla sätt över Söders kommentar. Den svensk som till äventyrs troskyldigt bara tagit Björn Söder på orden har i dessa uppfostrande texter fått lära sig att det bakom formuleringar som “Sverige?” döljer sig en obehaglig människosyn med rasism och nazism. Några har rentav lyckats göra kopplingar till den norske massmördaren Breivik. Andra proffstyckare har nöjt sig med att sjunga mångkulturens lov och på diffusa, falska och – faktiskt – rasistiska grunder framhålla Loreen och hennes svarte dansare som ambassadörer för detta nya Sverige. Men exakt hur mångkulturellt är då detta vinnarbidrag och dess exekutör egentligen?

Låt oss till att börja med påminna om att det enligt ESC:s regler är låten som tävlar, inte artisten. Vi kan då konstatera att Sveriges vinnarlåt är skriven av två helyllesvenskar, Peter Boström och Thomas G:son. Inga mångkulturella pluspoäng där alltså. Hur klingar då själva låten? Mja, visserligen går den inte i nordisk folkton, så som var fallet med det bidrag med vilket vår närmaste granne i väster och en fiolgnidande Alexander Rybak vann en ännu större utklassningsseger för tre år sedan, men med sin engelska text och sitt euro disco-arrangemang kan Euphoria objektivt knappast hävdas ha någon anknytning vare sig till Loreens etniska bakgrund eller till invandrad svensk mångkultur i allmänhet. Men konstens innebörd ligger i lyssnarens öra och precis som Loreen själv har tolkat in en lång rad personliga betydelser i den låt hon framför men inte har skrivit, kan naturligtvis också den lyssnare som har intresse av att höra något mångkulturellt suggerera sig till att göra det.

Hur förhåller det sig med artisten då? Loreen gjorde sig initialt känd för svenskarna som Lorén i talangtävlingen Idol 2004. Det är knappast ett forum för den som vill slå sig fram som nischad etno-artist men en bra språngbräda för den som önskar sig en karriär inom bred kommersiell västerländsk mainstream-pop. Följaktligen gavs Loreen/Lorén i programserien få möjligheter att sjunga marockanska folksånger eller spela berbisk handtrumma. Närmare bestämt inga alls. Däremot fick hon precis som alla andra tävlande sjunga ett stort antal radiovänliga poplåtar som varit hits på de engelska och amerikanska topplistorna genom åren.

Nu invänder kanske någon att detta populärmusikutbud i sig faktiskt är resultatet av möten mellan kulturer. Och det stämmer ju i och för sig, och för att slippa onödiga invändningar av det slaget gör jag här en liten historisk utvikning. Flertalet av de i västvärlden populära och kommersiellt gångbara genrerna har uppstått i USA, främst i mötet mellan de europeiska migranterna och deras svarta afrikanska slavar men också via migration från Syd- och Latinamerika, vars kultur i sin tur är en produkt av mötet mellan de gamla indianfolkens och de spanska och portugisiska kolonialisternas kulturer.

Under efterkrigstiden började britter och västeuropéer på allvar att imitera populärmusiken från USA, satte lite av sin egen prägel på den och exporterade även i vissa fall framgångsrikt tillbaka den reviderade versionen till USA och till europeiska grannländer. Absolut duktigast på denna konst har engelsmännen varit men även vi svenskar har legat förhållandevis långt framme när det gäller export av dylik imitationsmusik. Viktigt att framhålla är att denna sentida musikaliska korsbefruktning nästan inte alls har skett genom migration utan via radio, TV, grammofonskivor, kassettband, CD-skivor och Internet samt förstås genom målmedvetna kommersiella aktörers agerande.

De ovan beskrivna kulturmötena – det amerikanska slaveriet, undanträngningen av den nordamerikanska urbefolkningen och conquistadorernas härjningar bland inka-, maya- och aztekfolken – avlöpte, för att uttrycka sig försiktigt, inte friktionsfritt. Det kan inte ens den mest ihärdige mångkultursvurmare annat än tillstå. Den som nöjer sig med att röra sig i det humanistiska kulturbegreppets sfär kan tala om att berikande möten har ägt rum, men så snart man utvidgar diskussionen till det samhällsvetenskapliga kulturbegreppet blir bilden betydligt mer komplicerad, för att inte säga blodig.

Priset för att vi fått njuta av dessa nya kulturformer från det stora landet i väster har varit oerhört högt för oerhört många. Det är dessutom skolexempel på vad som snart sagt alltid sker när storskaliga fysiska möten mellan kulturer forceras fram. Av historien borde vi ha lärt oss att harmoniska och berikande kulturutbyten inte åstadkoms genom massiva folkförflyttningar mellan samhällen utan genom att i stället låta tankar, idéer och kunskaper flyta fram och åter över gränserna, något som i dagens globala informationssamhälle låter sig göras som aldrig tidigare.

Åter till Loreen. I bedömningen av huruvida hon kan anses vara en pusselbit i den svenska mångkulturen är det rimligtvis vad hon i sitt artisteri tillför som inte redan fanns i vårt land som är det relevanta. Irrelevant är däremot det faktum att hennes gener kan spåras tillbaka till Marocko och den berbiska folkgruppen eller att hennes dansare har en viss hudfärg. Att på detta sätt exotisera och politisera sådana biologiskt etniska attribut är i grunden uttryck för samma rasistiska diskurs som de ägnar sig åt som predikar rasåtskillnad. Det är två sidor av samma mynt.

Således måste vi, för att inte gå i den rasistiska fällan, sakligt förhålla oss till i vilken utsträckning Loreens marockansk-berbiska påbrå kommer till uttryck i hennes konstnärskap. Jag har ovan uppehållit mig vid det avtryck Loreen (då Lorén) gjorde med sina insatser i Idol 2004 och konstaterat att det inte innehöll tillstymmelsen till sådana ingredienser. Hennes då afroamerikanska framtoning har ett helt annat ursprung och är en kultur som alla i Sverige oavsett bakgrund har vuxit upp med. Att Loreen genom sitt utseende kunde spela rollen bättre är i sammanhanget inte att betrakta som annat än ren kosmetika.

I likhet med de flesta unga artister i vardande har Loreen utvecklats. Av funky Lorén 2004 gick det tretton på dussinet medan mer avantgardistiska Loreen 2012 är en om inte unik så i varje fall särpräglad artist. Hennes uttryck har utan tvekan blivit mer personligt och originellt. Men har det blivit mer marockanskt och berbiskt? Knappast. Snarare har hon såväl beträffande visuell framtoning, låtval och sångstil skalat bort de afrikanska/afroamerikanska markörer som tidigare fanns där.
Loreen då och nu

Loreen - då och nu

Utseendemässigt har Loreen genomgått en smärre metamorfos, en “Michael Jackson light” där afrokrull med mera helt har stylats bort till förmån för en mer europeisk look. Den funkiga wailande Stevie Wonder-soul som hon i Idol 2004 påstod var hennes sångstil har samtidigt fått ge vika för stramare förebilder som fransk-kanadensiska Celine Dion och irländska folkinfluerade Enya. Barfotadansen ger associationer till bl.a. den experimentella Kate Bush och vilar historiskt närmast i den tradition som etablerades i början av 1900-talet av den amerikanska men främst i Europa verksamma danspionjären Isadora Duncan.

Om vi vidgar synfältet något så lyfts ofta på motsvarande sätt den kultur fram som kommer från de invandrartäta miljonprogramsförorterna runt våra större städer. Där finns en lång rad nationaliteter och etniciteter representerade: somalier, afghaner, irakier osv. Man kunde därför tro att den kultur som strömmar ut från dessa bostadsområden skulle vara just somalisk, afghansk och irakisk. Men det är den inte. I stället är det rap-musik, graffiti, street-dance och andra kulturformer som samtliga har det gemensamt att de härrör från de afroamerikanska gettona i USA.

Återigen är det alltså fråga om musik och kultur som inte har kommit till Sverige med invandringen utan letat sig hit via radio, TV, CD-skivor, film och Internet. Somaliska, afghanska och irakiska ungdomar förmedlar alltså – tvärtemot vad mångkulturens evangelister vill göra gällande – inte sin kultur till svenskarna. I stället överger de sitt hemlands kulturuttryck till förmån för en konform afroamerikansk gettokultur. Invandrarungdomarna rappar oavsett ursprungsland och tillsammans med en och annan kvarlämnad etnisk svensk ut exakt samma rimmade förortsbetraktelser, på exakt samma engelska som sina amerikanska förebilder alternativt exakt samma Rinkebysvenska dialekt.

Det svenska kulturutbudet påverkas i verkligheten i väldigt liten utsträckning av hur invandringen ser ut. Det styrs i stället av internationella i huvudsak nordamerikanska kommersiella trender. Det enda som den höga invandringen till Sverige egentligen fört med sig på kulturområdet är ett kosmetiskt sken av mångkultur. För några decennier sedan hette en stor majoritet av våra artister sådant som Tomas Ledin eller Eva Dahlgren och var etniskt vita svenskar. Idag kan de ha exotiska namn som Loreen Talhaoui eller Darin Zanyar, men sjunger gör de inte på sitt berbiska eller kurdiska modersmål utan på samma svenska eller engelska som artister i Sverige gjort sedan långt innan begreppet mångkultur myntades.

Sverige hämtar idag så som vi under lång tid har gjort våra trender från det stora landet i väster. Det som är trendigt där blir trendigt här. Det gäller inte bara musik. Ett annat område som mångkulturens förespråkare gärna för på tal är vår matkultur. Pizzan anförs ofta som det som ska legitimera en migrationspolitik som lett till enorma samhällsproblem. Att rätten populariserades i vårt land först efter att den etablerats i USA och att man får leta förgäves efter en italienare på en svensk pizzeria, är obekväma fakta som gärna lämnas utanför när pizzan görs till ett argument för mångkultur i form av hög invandring.

Invandringen till Sverige från Japan är liten, ändå finns här ett överflöd av sushi-restauranger. Kineser kommer det inte heller särskilt många men antalet kinesrestauranger är desto fler. Trender som att dricka vin till maten eller umgås över en caffe latte har inte föregåtts av någon enorm våg av fransk eller italiensk invandring. Inte heller har vi lärt oss äta tacos och tex-mex av mexikaner som flyttat hit. Omvänt gäller att mycket få av oss har börjat äta halal-slaktat eller slutat äta fläsk och dricka alkohol trots en massiv invandring från muslimska kulturer.

Kulturella trender i Sverige korrelerar alltså knappast alls med invandrarströmmarnas etniska sammansättning. De är i stället synkroniserade med de internationella trender som i nio fall av tio initierats i USA. Kulturberikning i dess ursprungliga betydelse är således ett i det närmaste fullständigt ogiltigt argument för att upprätthålla dagens extremt höga invandringsnivåer. Kulturberikning med en mer sarkastisk innebörd, så som ordet övertagits av massinvandringens kritiker, blir däremot för varje år ett alltmer relevant argument.

I den utsträckning olika invandrargrupper i Sverige slår vakt om sin särart så gör de det inom sin egen grupp. Det är inget som det stora flertalet etniska svenskar är intresserade av att ta del av. Tvärtom är det ofta sedvänjor och kulturella/religiösa attribut som svensken i gemen är mycket skeptisk till och som ibland dessutom skapar barriärer och försvårar invandrarens anpassning till det svenska samhället. Därmed inte sagt att alla invandrare skall tvingas äta fläsklägg med rotmos och dansa till Vikingarna.

Den Sverigevänliga rörelsen anklagas ofta för att vara en samling folkhemromantiska bakåtsträvare som längtar efter en tid och ett Sverige som aldrig kommer åter. De som verkligen klamrar sig fast vid en obsolet romantisk illusion är emellertid de som inte har insett att det var mycket länge sedan som Sverige berikades kulturellt genom invandring. Det är helt enkelt inte så det går till längre. Och det är en utveckling som vi alla borde välkomna eftersom den innebär att vi slipper skörda frukterna av kulturella möten till priset av kolonialism, imperialism, krig, folkmord, etnisk rensning, raskravaller, social oro och raserade välfärdsbyggen.

Vi begår ett stort misstag i Sverige och Europa som inte tar fasta på denna unika möjlighet och i stället fortsätter att till våra länder och vår kontinent släppa in en arabisk/muslimsk befolkning i ett tempo så snabbt att den inte medger någon assimilering utan leder till att Europas ursprungsbefolkningar och kulturer på sikt riskerar förvandlas till demografiska minoritetsinslag. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson överdrev inte när han i en omtalad debattartikel i Aftonbladet beskrev denna politiska utveckling som vår tids största hot.

Det är vårt samhällsbygges själva fundament som står på spel, den sekulära demokratin och välfärdsstaten. Detta är en ödesfråga för Sverige som kulturvänstern och liberala värdenihilister nu infantiliserar och vulgariserar genom att göra den till en diskussion om Zlatan eller Loreen där man dessutom har fel i sak. Svenskarna vill ha seriösa svar på hur det mångkulturella misslyckande de ser omkring sig kan avhjälpas. Ju mer sju partier visar sin okunnighet, desto mer trovärdigt framstår det åttonde.

Mats Dagerlind
Print Friendly
Share

– skickat med Google Verktygsfält