Regeringen tiger medan Svenska åkerier utsätts för oseriös konkurens.

Regeringen tiger still medan åkerierna faller sönder

Sverige är ett av de länder som drabbats hårdast av den kaosartade transportmarknaden. Ändå väljer regeringen att tiga still när flera andra europeiska regeringar agerar för att skärpa reglerna, skriver bland andra Marita Ulvskog (S).

Publicerad 05:00

Uppdaterad 08:23

Bild: Stefan Berg

Den 5 december skrev transportministrarna från Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland ett gemensamt brev till EU:s transportkommissionär Siim Kallas med ett klart och tydligt budskap. Dagens reglering av transportmarknaden fungerar inte utan skapar en konkurrenssituation som främjar missbruk och social dumpning. Varför skrev inte Sveriges infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) under brevet?
I brevet kräver de sju ministrarna att EU-kommissionen agerar för att skärpa reglerna för inrikestransporter i samband med internationell trafik. Ministrarna avvisar också bestämt kommissionens ambition att ytterligare avreglera transportmarknaden.
Den svenska regeringen ser som vanligt stillasittande på när andra länder tar strid för ordning och reda på vår gemensamma europeiska arbetsmarknad. Extra allvarligt är det eftersom Sverige är ett av de länder som drabbats hårdast av den kaosartade transportmarknaden. Osund konkurrens är inte längre undantag utan regel. En bidragande orsak till detta är det utbredda fusket med olagliga inrikestransporter.
Forskning visar att det finns tusentals utländska lastbilar på permanent basis som bedriver olaglig inrikestrafik i Sverige. Trafiken sker med löner och arbetsvillkor långt under svenska lagar och kollektivavtal. Trots det stora antalet brott har det endast väckts två åtal.
Slår hårt mot utländska förare
Det nuvarande systemet slår hårt mot de utländska förarna som tvingas leva månader i sträck i sina lastbilar under levnadsvillkor vi inte längre trodde existerade i det här landet. I den andra änden sätts svenska företag i konkurs när de inte längre klarar att konkurrera. Enbart på grund av att de tar ansvar och följer lagar och kollektivavtal.
Nyligen presenterade regeringen en utredning om fossilfri fordonsflotta senast år 2030. Ett oerhört viktigt mål om vi ska klara vårt klimatarbete. Men tyvärr helt omöjligt att nå upp till så länge transportmarknaden ser ut som den gör.
Den sjunkande lönsamheten påverkar de bästa åkeriernas förmåga att utvecklas och erbjuda långsiktigt hållbara och högkvalitativa tjänster. Den illegala trafiken leder också till överetablering och låg effektivitet. Transportköpare inom industri, handel och logistikföretag behöver inte planera, samordna och agera långsiktigt. Det finns alltid billig transport inom räckhåll.
Konsekvent vägrat
Den svenska regeringen har under sju års tid konsekvent vägrat att göra något åt situationen. Resultatet har blivit en bransch i spillror, arbetslösa förare och social dumping på våra vägar. En rad åtgärder skulle kunna vidtas omgående på nationell nivå:
* Krav på frakthandlingar som styrker att trafiken är laglig.
* Klampning av fordon så att man kan garantera att böter betalas – dessa böter behöver dessutom höjas.
* Mer resurser till polisen för kontroll av regelefterlevnaden.
* Införa en holländsk modell med krav på tillsvidaranställda förare i åkeriföretagen.
* Införa beställaransvar.
* Införa en vägslitageavgift i syfte att skapa rättvisa konkurrensvillkor mellan Europas åkerier och möjliggöra seriösa klimatsatsningar.
Även på EU-nivå måste den svenska regeringen och svenska Europaparlamentariker vidta åtgärder. De sju transportministrarna föreslår i sitt brev att EU garanterar att endast ärliga och genuina internationella transporter ges tillträde till cabotagetrafik. Implementeringen av reglerna måste vara likvärdig i hela EU för att skapa konkurrensneutralitet och undvika social dumpning.
Den svenska regeringen bör genast ställa upp på dessa krav.
Konkurrens välkommen
Att utländska tjänsteföretag och arbetstagare erbjuder transporttjänster på svensk arbetsmarknad är välkommet. Konkurrensen mellan utländska och inhemska åkerier måste dock ske på sunda villkor och chaufförer från andra länder ska inte ha sämre lön och arbetsvillkor på grund av sin nationalitet eller företagets säte. Bedrivs det inrikestrafik i Sverige ska bilen registreras här, skatter ska betalas och löner och arbetsvillkor enligt kollektivavtal ska gälla för de anställda chaufförerna. Svårare behöver det inte vara.
Ändå väljer vår svenska regering att stoppa huvudet i sanden när våra europeiska grannar vill ställa saker och ting tillrätta. Varför?

"VI" måste vänja oss ?

Söndagskrönika: EU-slum på export

Seneste opdatering: 12/1-14 kl. 1307

40 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Caravan park with six mobile homes and scores of temporary shacks located in Hogdalen, Stockholm

Soporna ligger i stinkande högar på den leriga marken, ett paradis för råttor och andra skadedjur. Ruckliga skjul står utspridda i leran, ihopsatta av plywoodskivor, presenningar, brädstumpar, gamla filtar och madrasser. Kläder hänger på tork i vinterfukten. Ingenstans finns rinnande vatten, toalett eller uppvärmning. Så här lever människor i ett 30-tal bosättningar runt Stockholm i dag. Detta är slum år 2014. Det tog århundraden för svenskarna och från 1932 företrädesvis socialdemokratiska regeringar att utrota slummen i Sverige. Nu är den tillbaka, men den här gången är den inte svensk.

Den nya kåkstadsslum som växer fram  är importerad från fattiga och korrupta länder på Europas bakgårdar. Så här ser den upphaussade fria rörligheten ut i praktiken. 

Gruppen “hemlösa EU-migranter” växer

En enkät som Sveriges Radio har gjort visar att 67 av landets 290 kommuner under det senaste året har haft vad som kallas “hemlösa EU-migranter” i kommunen, och många vittnar om att gruppen ständigt växer. Tiggare från Östeuropa drabbar inte längre bara Sveriges större städer, de finns över hela landet. En majoritet är romer från Rumänien. Trettiofyra kommuner uppger att de har betalat ut någon form av skattefinansierat bistånd till den här gruppen.

Bjöds på hemresa – nu är de tillbaka

I Borås har under hösten och vintern ett 70-tal rumänska romer tiggt på gatorna och tältat i en skogsdunge i centrala stan. I mitten av december stängde staden tältlägret och bjöd romerna på bussresa hem till Rumänien. Kostnaden för buss, fyra chaufförer och en lastbil uppgick till 200 000 kronor, betalt av Borås’ skattebetalare. Det tog bara ett par veckor så var romerna tillbaka. Samma mönster praktiseras av rumänska romer i London och på många andra platser. Kommunalrådet Lena Palmén (s) är inte förvånad, men hon trodde inte att det skulle bli så snabb come back. Hon säger:

“Det är tragiskt att de bor i ett land som inte kan ta hand om sina egna medborgare. Vi är lika maktlösa som innan, vi kommer aldrig någonsin kunna ha beredskap för det här.”

Jonas Nyberg på Stadsmissionen i Västerås säger att han är säker på att vi kommer att se en kraftig ökning av EU-migranter de närmaste åren:

“Jag får den uppfattningen när jag pratar med de EU-migranter som vänder sig hit. De pratar positivt om vårt samhälle och tycker att det finns goda möjligheter att stanna kvar här.”

“Som en kåkstad i Afrika”

Bilderna av en framväxande kåkstadsslum med utrangerade husvagnar och skjul av plywood, plast och plåt är tagna i Högdalen utanför Stockholm. Den väcker internationellt uppseende, och brittiska Daily Mail har ryckt ut och gjort ett bildreportage. Bland avskrädeshögarna lever människor som inte bara är fattiga utan också uppenbart saknar förmåga att hålla rent och snyggt omkring sig. Bilderna visar en snuskmiljö som är rena drivhuset för skadedjur och smittsamma sjukdomar. Svenska Dagbladet associerar miljön i Högdalen med “en kåkstad i Afrika”.

“Misär, sanitär olägenhet och risk för brand”

Gisela Bergfors i Stockholms socialtjänsts uppsökargrupp besöker regelbundet boplatserna i Högdalen. Hon säger:

“Man blir så berörd över att människor bor på det här viset i Sverige i dag. Det är misär och en sanitär olägenhet. Det finns inte rinnande vatten, ingen toalett och risken för brand är stor. Det är oroväckande att det gått så långt som i Högdalen och blivit så permanent.”

Totalt finns nu ett 30-tal boplatser runt om i Stockholm där människor sover i kojor, skjul, friggebodar, tält eller husvagnar. De flesta finns i Rinkeby, Kista, Högdalen och Flemingsberg. Gisela Bergfors anser att det gäller att agera nu.

“Risken är att det blir större och större och mer permanent om vi inte gör något åt det nu.”

Slum från Europas bakgårdar

Kåkstadsslummen är ett resultat av beslutet släppa in Rumänien och Bulgarien som medlemmar i EU och göra dem delaktiga i den fria rörligheten 2007. Beslutet fattades av maktberusade eurokrater trots kraftigt motstånd från flera länder. Genom EU-medlemskapet fick de båda gamla kommuniststaternas sammanlagt cirka 28 miljoner invånare rätt att bosätta sig var de vill i tre månader utan att ha arbete, och tiggeri är inte förbjudet i Sverige.

Efter sju år är följderna av Rumäniens och Bulgariens fria rörlighet synliga i fullt dagsljus. Eller, tydligare uttryckt: de stinker. De stinker av sopor, exkrementer, slum, korruption, fattigdom, människohandel och organiserad brottslighet. Baksidan av EU:s stolta paroller manifesterar sig i de nya svenska kåkstäderna. Här växer det fram en exporterad slum från Europas bakgårdar.

Svenska folk, känn er blåst!

Det är som det brukar vara: en politisk elit får en utopisk idé, en politisk hallucination. Denna elit lever på betryggande avstånd från den övriga befolkningens livsvillkor, och befolkningen tillfrågas inte. Idén blir ett projekt höjt över all diskussion, och mängder av prestige plöjs ned. Någon konsekvensanalys görs inte. Idén ska genomföras till varje pris. Den har nu fått heligstatus och får inte längre ifrågasättas. Positionerna har cementerats. Europa rutschar mot katastrof och splittring inför våra ögon, och de som kan göra något åt saken är förblindade av en utopi.

Den fria rörligheten kallas “en av EU:s grundpelare”. “Tänk så bra att kunna resa fritt inom Europa utan att behöva visa pass” hette det i lismande politikermunnar när propagandaflosklerna ven som värst. Svenska folk, känn er blåst. Igen. Det är inte den svenska allmänheten som tjänar på den fria rörligheten. Svensken måste fortfarande visa sitt pass, om så bara för en vanlig charterresa inom Europa. Däremot visar 95 procent av de utlänningar som söker asyl i Sverige inga ID-handlingar över huvudtaget. De släpps in utan att migrationsverket eller någon annan har en aning om vilka de är.

En fattigdomsexport utan slut

Sveriges roll i den fria rörligheten är att svälja mobilt armod och social slum från länder som aldrig borde ha släppts in i EU. Vi är läskpapperet som ska suga upp en fattigdomsexport utan slut, eftersom de här ländernas regeringar uppenbart saknar vilja att skapa drägliga levnadsförhållanden för sina befolkningar, ta ansvar för sina minoriteter och ta itu med korruption och organiserad brottslighet.

Kommunismen skapade en bedrägeri- och korruptionskultur, och ränderna har inte gått ur. Rumäniens förre premiärminister, socialdemokraten Adrian Nastase, har nyligen av landets högsta domstol dömts till fyra års fängelse för korruption och utpressning. Enligt domen tog han emot miljoner i mutor av en affärskvinna i utbyte mot ett högt uppsatt jobb inom statsförvaltningen. Hans fru Dana fick tre års villkorlig dom för medhjälp.

Storbritannien togs på sängen

Både Rumänien och Bulgarien har stora svårintegrerade romska minoriteter, och motståndet mot att släppa in dem i passunionen Schengen är kompakt från Nederländerna, Frankrike, Tyskland, Österrike, Finland och Storbritannien. I synnerhet Tyskland och Storbritannien försöker med alla medel blockera de båda ländernas inträde och begränsa migranternas rätt att ta del av nationella sociala trygghetssystem som de inte har bidragit till.

I motsats till Sverige har Storbritannien lärt sig av erfarenheten. När EU 2004 utvidgades med tio länder var Sverige, Irland och Storbritannien de enda som helt öppnade sina arbetsmarknader. Labour, som hade den brittiska regeringsmakten, trodde att det skulle komma 13 000 personer om året från de nya EU-länderna. Bara från Polen kom över en halv miljon. Stora delar av landet togs på sängen av det ökade trycket på skola, bostäder, barnomsorg och andra offentliga tjänster. I dag varnar brittiska politiker dagligen för välfärdsturism och utnyttjande av det brittiska systemet.

För världens största socialbyrå, Sverige, kan det däremot inte gå fort nog att tömma välfärden i botten. Justitieminister Beatrice Ask (m) har deklarerat att Sverige inte förordar några begränsningar för bulgarer och rumäner.

“Handikappade” tillfrisknar mirakulöst

EU-kommissionen har avfärdat alla farhågor om social turism. Men den fria rörligheten har lett till att den organiserade brottsligheten har fått ordentligt fäste i Norden, både i form av regelrätt vålds- och egendomsbrottslighet och organiserat tiggeri, där tiggare placeras ut på gatorna men ligaledare tar pengarna. Tiggarpengar finansierar stora smaklösa skrytbyggen i Rumänien.

Tiggarnas metoder är ofta utstuderat manipulativa och spelar på medlidande: fejkade handikapp, skrivna lappar om pengar till operation, sjuka barn eller gamla sjuka föräldrar därhemma. Brittiska BBC har i flera tv-dokumentärer avslöjat “handikappade” rumänska tiggare som efter arbetsdagens slut mirakulöst tillfrisknar och slänger ifrån sig kryckorna, och hur barn så små som fyra år gamla tvingas tigga. Tiggarna använder bara de redskap som har satts i händerna på dem av ännu mer utstuderat manipulativa politiker. Genom att spela på medlidande tystar man effektivt folkliga protester i de mottagande länderna och kan klassa dem som “rasism”. Simsalabim – så är ansvaret överflyttat till folket för beslut som de inte haft något inflytande över.

Svenska politiker borde inte vara tagna på sängen

Svenska politiker verkar vara tagna på sängen av det ökande tiggeriet och den framväxande kåkstadsslummen. Det borde de inte vara. De har själva arbetat aktivt och reservationslöst för en kravlös fri rörlighet inom EU. Var så goda, här är resultatet – eller början av det. Det vi hittills har sett av slumbosättningar och tiggare på svenska gator är sannolikt bara början på en invasion av kringresande migranter från Europas fattiga och korrupta baksidor. EU-kommissionären Cecilia Malmström (fp) anser att svenska kommuner “måste hitta ett sätt att förhålla sig till situationen”. För vi kommer att behöva vänja oss vid den, säger hon.

“Ja, till viss del kommer vi att behöva vänja oss vid det. För så länge det finns så stora olikheter som det gör inom EU, så kommer folk att försöka vandra någonstans där det finns andra möjligheter att försörja sig.”

I all sin cynism och maktfullkomlighet är det ett oerhört uttalande, och typiskt för Malmström. Lägg märke till ordvalet: “Vi måste.” Vilka vi? Cecilia Malmström själv med sitt skyddade liv kommer aldrig att behöva vänja sig vid tiggare. Det är oss andra hon menar. Indirekt säger hon att länder som sköter sin ekonomi ska utarmas tills de har sjunkit till rumänsk nivå. Då först råder jämställdhet. Vi ska alla bli tiggare innan Cecilia Malmström är nöjd.

Prydlig förort förvandlad till slum

I den tyska staden Duisburg med 488 000 invånare har 6 700 rumäner och bulgarer redan bosatt sig i väntan på Schengeninträdet. Rheinhausen, en tidigare prydlig förort till Duisburg, har snabbt förvandlats till slum sedan 400 rumäner och bulgarer, de flesta romer, har flyttat in. Trappuppgångarna i bostadskvarteren flyter och stinker av exkrementer. Det finns ingen belysning. Alla glödlampor stjäls. Soporna slängs ut från balkongerna och hopar sig i högar utanför husen. Området har blivit ett centrum för kriminalitet och antisocialt beteende, och de ursprungliga invånarna flyr. För många har värdet på deras fastigheter sjunkit med mer än hälften.

Göran Persson varnade 2003 för social turism

Bilderna av slummen i Högdalen är skärande tydliga. Det är bilder av Skam. Så här ser det ut för att våra politiker har sålt ut vår nationella självbestämmanderätt och vi numera bara är ett lydrike under EU. De hade ett val. De kunde ha värnat svenska folkets intressen genom att säga nej till den fria rörligheten. Det gjorde de inte. Istället har de stämt in i EU:s hallelujakör och framställt reglerna som höjda över all diskussion.

Inför utvidgningen av EU 2004 varnade statsminister Göran Persson (s) för social turism. Han ville skärpa invandringskraven för att förhindra missbruk av de svenska trygghetssystemen. Endast heltidsarbete skulle ge rätt till sociala förmåner, och uppehållstillstånd skulle ges bara för enstaka år i taget den första tiden i Sverige.

Alla invandringsspärrar har släppts

Göran Persson blev hånad och utskrattad. Mot sig hade han och den socialdemokratiska regeringen en majoritet i riksdagen som med alla medel tänkte genomdriva den fria rörligheten. De fyra borgerliga partierna (som lierat sig med näringslivet och dess behov av billig arbetskraft) och miljöpartiet (som vill ha helt fri invandring) lade en gemensam motion om att Sverige inte skulle ha några övergångsregler.

Tre år senare förlorade Göran Persson regeringsmakten till Fredrik Reinfeldt (m) och hans alliansregering, och sedan vet vi hur det gick. Från 2006 och framåt har alla invandringsspärrar släppts, och socialdemokraterna ingår numera i de rörlighetsfrälstas skara. Läs till exempel Anna Hedhs (s) jubelrop på socialdemokraternas hemsida.

Arbetarpartierna har övergett arbetarna

Vi ska inte tro att detta sker av en slump. Bakom haussandet av den fria rörligheten döljer sig mäktiga krafter som har allt att vinna på att människor drivs på flykt och spelas ut mot varandra som undergiven, lättmanipulerad arbetskraft. Kapitalägare och näringsliv har alltid behövt ett proletariat att exploatera. Historien lär oss att de inte skyr några medel för att driva sina intressen.

Sveriges två största partier, socialdemokraterna och moderaterna, kallar sig båda för “arbetarpartier”. Men det var länge sedan något av dem brydde sig om svenska arbetares intressen. Den svenske arbetaren, och hela den svenska befolkningen, har övergivits till förmån för de överordnade målen “internationell solidaritet” och att lyda EU:s diktat. Ett importerat proletariat är säkrare valboskap, åtminstone för socialdemokraterna. Riksdagsmännen har reducerats till ett knapptryckarkompani utan inflytande, som ex-moderaten Anne-Marie Pålsson har formulerat det i boken “Knapptryckarkompaniet”. I praktiken är det partieliterna som styr.

Nyttiga idioter gör PR-jobbet

Cirkeln är sluten. Vi är långt tillbaka i tiden, före 1950-och 60-talen när den svenska slummen utrotades. Vi ska förstå att välfärden var en historisk parentes, illa tåld av dem som drar i trådarna för att få billig arbetskraft dit de vill ha den och som utan betänkligheter bidrar till att köra välfärdssystemen i botten. Det nya är att fattigdomsexploatörerna den här gången har en draghjälp som de tidigare inte kunnat drömma om; ett oräkneligt antal nyttiga idioter som gör PR-jobbet åt dem. Den svenska godhetseliten – media, miljöpartiet, vänstern, centern, folkpartiet och organisationer som Röda korset, alla med parollen “Allt åt alla” – snyftar å det importerade proletariatets vägnar och formligen skälver av iver att skänka bort den svenska välfärden till alla som lyckas passera den svenska gränsen. Ingenting är så lätt som att vara generös med andras pengar.

Fri vård till EU-migranter

Nu diskuteras, enligt Sydsvenskan,  på fullt allvar idén att på kommunal nivå utvidga regeringens och miljöpartiets vanvettiga beslut om sjukvård, tandvård och läkemedel för 50 kronor till utlänningar som uppehåller sig olagligt i Sverige. Förmånerna föreslås också omfatta EU-migranter:

“Fattiga romer från Rumänien, Slovakien eller Tjeckien har oftast inga EU-kort eftersom de inte arbetat och betalat skatt för att komma in i det nationella sjukförsäkringssystemet. I Sverige hänvisas sjuka EU-migranter ofta till frivilligorganisationer som erbjuder vård utanför den offentliga sjukvården. På flera svenska orter överväger man att erbjuda fattiga EU-migranter en del av de förmåner som nu erbjuds “papperslösa” (= illegala utlänningar).”

I Malmö får familjer som saknar asylskäl och har fått avslag på sina asylansökningar försörjningsstöd, det vill säga rätt att försörjas av skattebetalarna, trots att de inte ens har rätt att vistas i landet.

Han skildrade lorten och nöden

Med den nya importerade slummen har Sverige tagit ett steg minst 76 år tillbaka i tiden, till 1938. Det var då författaren Ludvig “Lubbe” Nordström (1882-1942) skrev boken om Lort-Sverige. Vem känner i dag till “Lubbe” Nordström? Han var Sveriges förste socialreporter. Med anteckningsblock och mikrofon reste han landet runt och knackade på dörrarna till torp, gårdar och statarlängor för att ta reda på hur svenska folket levde.

Han blir chockad över vad han ser, och chockeffekten lyser mellan raderna i boken. Han är oinformerad och naiv, och fattigdomens interiörer är långt värre än han kunnat föreställa sig. Han möter fruktansvärd trångboddhet, slum och misär – miljöer där loppor, löss och råttor härjar och folksjukdomen tuberkulos frodas och skördar dödsoffer. Förskräckt skildrar han lorten och nöden, fukten och kölden, “gamla snuskbyar som luktar gödsel, surnad källare, ruttet vatten och unken stugluft”.

“En lukt av sillake och instängd luft”

Stora delar av den svenska befolkningen bodde ännu på 1930-talet uselt, i ruckliga torp, stugor och statarlängor utan värme, rinnande vatten eller avlopp och med torrdass som enda sanitära facilitet. Den vanligaste arbetarbostaden var ett enda rum, där en familj med ibland 10-12 barn fick tränga ihop sig. Ludvig Nordström beskriver den typiska torpstugan med ett litet, litet lågt kök och en ödslig, lika låg kammare så att lukten av fattigdom och nöd stiger från boksidorna.

“En lukt av sillake och instängd luft, sammansatt av odörer från röta i trävirke, mögelsvamp, nattkärl, gamla svettinpyrda kläder, sura skodon, smutsiga strumpor fyllde stugan. Aftonsolen sken in på allt detta elände och samlades kring de tre barnen som stumma tittade på oss med blå, öppna, klara ögon. Här mötte jag Sverige, det verkligaste Sverige, långt bort från städerna.”

“Jag fick se, vad jag icke trott: Lort-Sverige. Och då avser jag icke bara kroppslig lort utan även andlig. Och i alla klasser.”

Städerna stank av latrin

Slummen fanns överallt, inte bara i torp, stugor och statarlängor utan i ännu större skala i städerna, som stank av oordnade avlopp och latrin från bakgårdarnas torrdass. Rinnande vatten fanns inte, och inga andra faciliteter heller. Bostäderna värmdes med ved, kol och koks som skräpade och dammade. Elektricitet var länge förbehållen överklassen.

Nöden i det tidiga 1900-talets Sverige har skildrats av en lång rad arbetarförfattare: Ivar Lo Johansson, Harry Martinson, Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg, Martin Koch, Moa Martinson, Rudolf Värnlund, Jan Fridegård, Dan Andersson, Ture Nerman, Karl Rune Nordkvist, Åke Wassing. För att nämna några.

De rev Stockholms innerstad

Per-Anders Fogelström (1917-1998) är storstadens arbetarförfattare. I “Mina drömmars stad” och resten av sin Stadserie skildrar han nöden, trångboddheten och det hårda arbetet i det framväxande Stockholm, från 1860-talet och hundra år framåt, till 1950- och 60-talen när en politiker- och tjänstemannatrojka ledd av borgarråden Hjalmar Mehr (1910-1979) och Joakim Garpe (1905-1992),  båda (s), folkpartisten Yngve Larsson (1881-1977) och den skrupelfrie stadsbyggnadsdirektören Göran Sidenbladh (1912-1997) skövlade och rev stora delar av Stockholms innerstad. Ambitionen var att utrota slummen, kombinerad med långt gånget storhetsvansinne och total okänslighet för arkitektoniska och kulturella värden.

Skammen sliter de röda fanorna i trasor

Slum är oupplösligt förbunden med skam, och skammen sliter socialdemokraternas röda fanor i trasor. Sex år före Lubbe Nordströms sightseeing i Lort-Sverige, 1932, kom socialdemokraterna till makten med Per Albin Hansson (1885-1946) som statsminister. Framför sig hade partiet 44 års obrutet maktinnehav, fram till 1976. Projekt nummer ett var att utplåna nöd och misär. På Folkhemmets fasad vajade SAP:s röda fanor. Samma krafter som gav allt för att utplåna slummen har nu sett till att den är tillbaka.

Socialdemokraten Johan Westerholm skriver på sin blogg “Mitt i steget” om EU-migranternas intåg:

“Jag utesluter inte att vi inom ett par månader, som absolut senast, kommer ha en infekterad debatt där invektiv som ”rasist” och ”Sverigedemokrat” kommer kastas på oss som vill föra debatt och på något sätt komma fram till en lösning som skyddar svenska skattemedel och svenska skattebetalares intressen på ett så humant sätt som möjligt.”

Kåkstadsslum kring Harpsund

Den brittiske författaren och journalisten och före detta vänstermannen Peter Hitchens har en lösning på bostadslösa immigranters problem: låt dem flytta in på ägorna kring Chequers,  den brittiske premiärministerns officiella rekreationsbostad i Buckinghamshire. Och lite kåkstadsslum och sopberg à la Högdalen kring Harpsund vore väl pittoreskt? En möjlighet för politikerna att så att säga komma i direktkontakt med konsekvenserna av sina beslut.

“Slit ifrån dem makten och pengarna!”

Hitchens skriver på sin blogg om politikernas ansvar för den massinvandring som har tvingats på befolkningen i hans hemland:

“När sanningen uppdagas tror jag att väljarna kommer att hitta sätt att straffa de politiker som tvingade på oss detta. Gammelpartierna är alla medskyldiga. De avfärdade alla protester som “rasism” och vägrade vara ärliga. Varför ska något av dem överleva? Från och med nu: överge dem och sluta rösta på dem! Slit ifrån dessa obehagliga, hånleende karriärister makten och pengarna som skyddar dem från konsekvenserna av sina egna handlingar. Låt dem i detalj få uppleva vad de har gjort mot resten av oss. Det blir i alla fall lite kompensation.”

I Europavalet den 22 maj kan vi göra just det; slita ifrån dessa obehagliga, hånleende EU-karriärister makten och pengarna som skyddar dem från konsekvenserna av sina egna handlingar. Låt dem i detalj få uppleva vad de har gjort mot resten av oss.

Referenser:

BBC Documentary: Gypsy Child Thieves. (2009).

Per-Anders Fogelström: Mina drömmars stad. (1960).

Ludvig Nordström: Lort-Sverige. (1938).

Anne-Marie Pålsson: Knapptryckarkompaniet.(2011).

Av Julia Caesar

Danmark. Våldtäkterna ökar.

Nyheterna tv2 DK.

Valgdeltagelsen stiger i udsatte boligområder

Af Ritzau

03. januar 2014, 13:30

Flere beboere end tidligere fra lejligheder i udsatte boligområder som Mjølnerparken i København, Solbakken i Odense og Gellerup i Aarhus var i stemmeboksen ved dette kommunalvalg.
I 36 ud af 37 udsatte boligområder i hele landet er valgdeltagelsen steget, siden det forrige kommunalvalg. Det viser tal fra fagbladet Boligen.

Læs også: Unge S-profiler flirter med Dansk Folkeparti

- Tallene tyder på, at de udsatte grupper rent faktisk har stemt i større udstrækning, end de gjorde ved det seneste valg i 2009, siger Yosef Bhatti, valgforsker ved Københavns Universitet.
- Ud fra et ideal om, at alle befolkningsgrupper skal deltage i demokratiet, er det positivt, at de i hvert fald klarer sig lige så godt som gennemsnittet, så ulighederne i demokratiet ikke øges.

Læs også: TV: Kendt DJ scratchede sig gennem valget

Forskeren understreger, at det er svært at vide, om det er kampagner rettet mod udsatte grupper eller en generel tendens i befolkningen, der er årsag til stigningen.
Ved dette kommunalvalg steg valgdeltagelsen generelt med syv procentpoint. I omkring en tredjedel af de udsatte boligområder steg valgdeltagelsen mere end gennemsnittet.

Læs også: Borgmester får ikke tid til Folketinget

Største var stigningen i Sundparken i Horsens, hvor valgdeltagelsen steg med 14 procent. Også på Sebbersundsvej i Aalborg, i Hørgaarden og på Lundtoftegade i København steg valgdeltagelsen med over 10 procent.
- Beboerne i udsatte boligområder har typisk haft en markant lavere valgdeltagelse end resten af befolkningen. Særlig blandt indvandrere var der et stort fald op til kommunalvalget i 2009, siger forskeren.

Læs også: Engell: Her er vinderne fra 2013

- Nogle områder nærmede sig ved valget i 2009 en valgdeltagelse på en tredjedel. Så er man ved at have et område, som fuldstændig har isoleret sig fra det kommunale demokrati. Derfor er det positivt, at de ser ud til at have stemt, fortsætter han.
Kun i Vollsmose stemte færre ved dette valg end for fire år siden, ifølge Boligens tal. Her faldt valgdeltagelsen med næsten fire procent og landede på 49 procent.
På landsplan stemte 72 procent af befolkningen.

SVD Opinion: Rasismen vi sällan pratar om.

Rasismen vi sällan pratar om

Vi med invandrarbakgrund måste våga ta itu med rasismen mellan olika grupper. Det skriver debattören Damon Rasti, efter måndagens misshandel i Malmö.

Uppdaterad kl 16:22, 11 september 2013

När ska vi med invandrarbakgrund sluta med vår egen rasism?
Damon Rasti

Nyligen sprang jag på en barndomsbekant som bor kvar i den förort jag växte upp i och lämnade för snart tio år sen. Jag frågade honom hur det var i orten nuförtiden. Han beklagade sig över alla svarta som hade flyttat in. Helt öppet i tågvagnen. Hans egna ursprung? Mellanöstern. Hur kunde han ha glömt bort det motstånd vi själva fick utstå när vi var nyanlända i området? Blickarna, snacket, glåporden.Detta är det första jag kommer att tänka på när jag i måndags läser rapporter om ett hatbrott i Malmö där en pappa och hans lilla son blivit överfallna på grund av sin hudfärg och etnicitet. Pappan misshandlades grovt framför ögonen på sin 1,5-årige son. Av medieuppgifterna att döma handlar det om förövare med annan etnisk bakgrund än svensk. En rasism vi sällan pratar om. Rasismen mellan folk med olika invandrarbakgrund.
Jag trodde länge att iranier var den mest rasistiska folkgrupp som existerade. Stolta, nationalistiska och nedlåtande mot andra folkgrupper. Född och uppvuxen i Iran fick jag lära mig att turkar, araber, svarta och många andra i princip var underlägsna människor. Än idag kan jag få höra folk med iransk påbrå tala illa om kurder och många andra enbart baserat på det faktum att de har en annan etnicitet.
När jag började prata om denna problematik med vänner som hade annat påbrå visade det sig vara likadant hos ett flertal andra invandrargrupper. Serber, turkar, araber och många fler hatade andra nationaliteter, dels utifrån historiska perspektiv men också enbart baserat på rasistiska fördomar, mot till exempel svarta eller romer. En bekant som är eritrean pratar ofta ofattbart kränkande om somalier. Denna rasism är också förvånansvärt öppet uttalad. Precis som med killen i tunnelbanan. Jag har nog aldrig hört så många grova påhopp på andra grupper som när jag pratar med folk med invandrarbakgrund. Särskilt folk som är äldre. De kan få ett kommunmöte i Vellinge att framstå som lika sympatiskt som Bamse.

Annons

Ett utmärkt exempel på hur denna rasism kan uttryckas är rapporter om exempelvis syrianer som röstar på Sverigedemokraterna, enbart på grund av att partiet visar avsky mot muslimer. Eller muslimer som hoppar på judar i Malmö av religiösa anledningar. Ofattbart, idiotisk och djupt tragisk på flera plan.
Min vän dejtade en tjej – född i Sverige - med polskt påbrå. Första gången när han skulle träffa föräldrarna gjorde pappan klart på en gång att han inte ville att hans dotter skulle dejta ”araber”. Min kompis har iranskt påbrå. Men det spelade ingen roll för denne man. Han ville inte att någon med ”fel” invandrarbakgrund skulle vara tillsammans med hans dotter. Att han själv kom hit som invandrare, och av många fortfarande sågs som en, verkade han ha glömt bort när han tagit sig uppåt i livet.
Min stilla undran är nu: När ska vi med invandrarbakgrund sluta med vår egen rasism? Hur ska vi kunna ställa etniska svenskar som uttalar sig rasistiskt till svars när en hel del av oss själva gör vårt bästa för att smutskasta varandra? Sverige är trots allt ett av de minst rasistiska länder när det gäller hur folk uttrycker sig gentemot varandra och talar om människor från andra länder. Det finns givetvis mycket att förbättra i Sverige kring dessa frågor, inte minst kring strukturell rasism. Men när ska ni med invandrarbakgrund som uttalar er nedsättande om andra invandrare förstå att ni sitter i samma båt som personerna ni baktalar? Att ni är hycklare som skämmer ut er med den okunskap och hat som ni sprider i vårt nya gemensamma land? Oavsett om det ter sig i form av skitsnack bland vänner eller påhopp på människor på gatan.
Vill ni ha ett mindre rasistiskt Sverige? Låt oss då börja med att behandla andra som också har kommit hit från andra länder och delar vårt utanförskap med största respekt och empati, samt ett minimalt hat. Det är vi skyldiga varandra.
DAMON RASTI
skribent och debattör

DN. Fakta är inte onda eller goda.

Fakta är inte onda eller goda

Publicerad i dag 00:05

• Skriv ut
• Öka textstorlek

Läsarreaktioner

Det svenska ­offentliga samtalet förs ofta med hjälp av ­moraliserande kategorier, som ­befunne man sig i bönehuset. Men nu går många längre: oönskade fakta ska undertryckas.

I somras satt jag i min trädgård och läste ”Invandring och mörkläggning” av Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin. Deras bok handlar om invandringen till Sverige. Jag ville informera mig om något jag inte vet särskilt mycket om, samtidigt nyfiken på en bok som tydligen uppfattas som ytterst kontroversiell.
Boken var tjock. Men jag läste den till slut just därför att den var fullstoppad med intressant information. På flera ställen skrev jag med blyerts ett utropstecken i marginalen. Långt ifrån att jag höll med om allt, men tungt vägde ändå siffror som talade sitt eget språk. Vad jag främst fastnade för var de inter­nationella jämförelserna. Ty av den offentliga statistik som fylligt redovisas framgår att svensk invandringspolitik på en lång rad områden radikalt av­viker från andra europeiska länders.
Det är Sverige som sticker ut; inte våra grannländer, inte stora länder som Tyskland eller det Österrike där jag är bosatt.
Vad jag ännu inte visste var att detta verkar gälla också för den svenska debatten kring invandringen.
Ty statistiska fakta måste självfallet ­tolkas. De kan då bli del av en diskurs där Sverige framhålls som avantgar­distiskt föredöme medan andra européer med försening traskar efter – eller en diskurs där Sverige försvunnit ut i ett invandringens gungfly och håller på att förlora kontakten med resten av ­Europa. ”Invandring och mörkläggning” förefaller mig vara en starkt polemisk inlaga som utan att säga det öppet pläderar för det senare fallet.
Häromdagen dök så boken upp igen i form av en annons i denna tidning: några statistiska uppgifter ur den presenterades med en uppmaning att beställa boken. Ett begränsat, just polemiskt urval av fakta, dock i allt väsentligt korrekt. Men ett mycket stort antal DN-läsare har protesterat. DN borde inte ha tagit in denna helsides­annons eftersom den – och, förmodar jag, också boken – skulle ta ställning mot invandring på ett sätt som går främlingsfientliga och rasistiska krafters ärenden.
Jag måste erkänna att detta chockade mig. I annonsen kunde jag inte upptäcka något förgripligt. Inga fördomar, varken hets eller hat, inga uppenbart falska påståenden eller upprörande krav. Och ändå denna läsarstorm som får DN:s chefredaktör att två gånger vända sig till läsarna och försvara ­publiceringen av annonsen.
Visst – jag vet att det svenska offentliga samtalet gärna förs med hjälp av moraliserande kategorier som god/ond eller rätt/fel som befunne man sig i bönehuset eller hemma hos någon politisk sekt. Men jag anade inte att detta kunde leda till krav på att censurera ett urval fakta, framtagna av Statistiska centralbyrån och andra statliga myndigheter, i namn av någon stark övertygelse. Det var nytt och oroande provinsiellt för mig.
På nätet ser jag att K-O Arnstberg hävdar att man inte kan säga ”sanningen” om invandringen i Sverige. Sanning är dock ett stort ord och låter alltför auktoritärt och oemotsägligt för att användas i det här sammanhanget. Men jag förfäras över inställningen till fakta som i sig varken är goda eller onda. Dessutom kan de alltid bemötas. Ofta finns andra fakta som gör dem som framförts mindre relevanta eller minskar deras vikt. Då kan och bör de lyftas fram.
Men att försöka undertrycka de som inte passar förefaller mig som en olycklig utgångspunkt för vilken diskussion som helst: egentligen som ett större problem än invandringspolitiken i sig. Mig påminner det obehagligt om ­erfarenheterna som korrespondent i det kommunistiska Östeuropa.
Arnstberg/Sandelin menar att ”sanningen” om invandringen blivit mörklagd i ett slags konspiration mellan den politiska klassen och landets journalistiska elit. Det är en allvarlig anklagelse, också om konspirationen skulle vara av det omedvetna slaget. Själv undrar jag om det inte snarare rör sig om resultatet av politiska försummelser.
Länge underskattade de etablerade partierna invandrarfrågan som med den aningslöses sorglöshet och arrogans lämnades åt sitt öde. Föga brydde de sig om vad deras väljare tyckte och tänkte och stod därför handfallna när Sverigedemokraterna (SD) brydde sig. Ty inga tomrum uppstår i politiken utan att genast ockuperas av någon annan. I den meningen är detta parti den politiska (över-)klassens skapelse: det var den som släppte Sverigedemokraterna ur flaskan och som nu inte vet hur man ska kunna stoppa dem tillbaka i den igen.
Kanske är det redan för sent. Det skulle kunna vara förklaringen till reflexen att förtiga, förtränga och bojkotta. Samma inställning går i dagen hos dem som till och med vill censurera försök att problematisera invandringen i form av uppgifter som kan uppfattas som obehagliga. Men folk är inte dumma och vill ha alla fakta på bordet. Framför allt vill de inte känna sig manipulerade ­eller behandlade som omyndiga. Censur och förträngning i stället för saklig dialog skulle därför kunna få rakt motsatt effekt med förödande konsekvenser för det politiska klimatet här i landet.
Och åtminstone i min lilla familj finns alltför många invandrare och utlänningar för att jag skulle vilja lämna sådana frågor i händerna på ett parti som SD.

Richard Swartz
richard.swartz@chello.at