Marcus Birro pressad av Expressenföreträdare att inte..

Expressenchefer: ”Nu får du sluta skriva om Gud i vår tidning”.

Posted on torsdag, 17 juli, 2014 by meritwager

Marcus Birro kommenterar vad Nathan Shachar har sagt tidigare i programmet Danmarks Röst den 17 juli (läs först här):

Jag kan ta ett konkret exempel för att stryka under den här bilden Nathan Shachar har, med andra ögon mot Sverige. Jag skriver ju krönikor i en av Sveriges största tidningar, Expressen, och har skrivit väldigt mycket om Gud och tro. För några månader sedan ringde Expressens chefer och sa att: ”Nu får du sluta att skriva om Gud i vår tidning”. Då kunde jag ändå visa för dem – vilket de visste, naturligtvis – att varje gång under de här åren som jag har skrivit om Gud, så har det genererat uppemot 60.000, 70.000 länkar på Facebook och sådant och det är väldigt mycket. Och detta vet de ju om, och ändå så ber de mig, eller de säger till mig att ”vill du behålla ditt jobb så får du sluta skriva”. Det är ju så att det finns i media sådana starka sekulariserade röster som ber sådana som mig att skuta skriva.
Jag ska ta ett annat kort exempel om en krönika som jag skrev om att kristna är den religiösa grupp som är i särklass mest förföljd i världen. Och det tror jag inte att många i Sverige ens har en uppfattning om för i Sverige så är man som vit, heterosexuell, kristen man alltid i en sorts överläge. Så jag skrev en krönika, ingen märkvärdig krönika men eftersom ingen annan skrev den så fick jag väl göra det. Och så hade jag en mening i mitten, en mening där jag skrev: ”I Mellanöstern är det militanta muslimer som fördriver kristna”. Och den meningen skulle fyra chefer be mig ta bort innan tryck. Jag stod på mig hela vägen upp och jag fick sedan igenom den här krönikan. Och den krönikan blev den mest länkade som Expressen hade förra året. Jag mötte en syriansk familj som stod och grät utanför min port och som hade fått den meningen översatt. De vill tacka för att någon – i den här inte på något sätt märkvärdiga krönikan – att någon hade med en mening berättat om deras liv och varför de hade hamnat i Sverige. Och när jag meddelade det till de här fyra cheferna som ville stoppa den, då får jag mejl tillbaka där de skriver: ”Åh vad roligt, det var ju tur att vi tryckte den”!

© denna blogg. Vid ev citat ur texen, var vänlig länka till detta inlägg.

"Ensamkommande" "flykting?barn? 3500 personer kostar 3,2 miljarder..

Ensamkommande flyktingbarn – kostnad PER DYGN

Av Pettersson

 

 

 

 

 

 

30 Röster

Nedanstående bild är de värsta exemplen, snittkostnaden för de ljugande unga männen ligger på 2 500 kronor per person och dygn.
Migationsverket räknar med 3 500 stycken ”barn” i år, förra året kom 3 400 stycken.
3 500 x 2 500 x 365 = 3 193 750 000, alltså nästan 3,2 miljarder för boendet sedan tillkommer Migrationsverkets, polisens, kommunernas och övrigas kringkostnader.
Grattis Sverige och Attendo.
Som jämförelse kostar ett enkelrum på Grand Hotell, vilket anses vara Sveriges finaste, 2 900 kronor/dygn.
Märkligt att inte våra PK-journalister tar upp detta varje gång det ska sparas på ett äldreboende eller på barn som har funktionshinder eller…

 Migga_X twitter       Ensamkommande flyktingbarn PER DYGN

Intervju Åkesson.

http://www.dagen.se/dokument/gud-ar-en-uppsattning-normer-och-varderingar/

Oproblematiskt. Att Sverigedemokraterna inte backas upp av kyrkoledarna tycker Jimmie Åkesson inte är problematiskt . – De har ändå inte det inflytande i samhället som de skulle vilja ha, säger han. Foto: Josefin Casteryd

Dokument

Jimmie Åkesson: Gud är en uppsättning normer och värderingar

Det var bättre förr. Statskyrka och folkhem är saker som Sverigedemokraterna gärna vill ha tillbaka.Dagen mötte Jimmie Åkesson som förklarade hur han vill minska invandringen till Sverige. Han pratade gärna kristendom, men inte så mycket personlig tro.

Partiledarna 2014

• 2014-06-25 Stefan Löfven tror på ett fullkomligt samhälle
• 2014-06-25 Orosmolnen på Löfvens himmel

Visa fler

Twingly bloggsök

1 blogginlägg länkar till den här artikeln

Låter bekant...

6 timmar sedan Håkans Blogg

Foto: Josefin Casteryd

Det är bara att erkänna. Att intervjua Jimmie Åkesson är speciellt. För bilden som många har av partiet han leder skiljer sig så markant från den bild som han själv målar upp. Ta bara frågan vad han tycker om rasism. Jimmie Åkesson slår ifrån sig, och tar avstånd från all form av rasism, och pratar om människors lika värde.
Jimmie Åkesson är lika vältalig som välkammad. Plumpa kommentarer må trilla ur andra SD-munnar, andra må plocka upp järnrör i ”självförsvar”, men partiledaren för Sverigedemokraterna håller sig så politiskt korrekt som det bara går att göra i hans sits.
Men även om han aldrig går över gränsen och exempelvis blir öppet rasistisk, så säger han ändå en hel del som många nog studsar till inför. Inte minst många kristna, eftersom kristendomen är en viktig pusselbit i den sverigedemokratiska drömbilden av Sverige.
Intervjun med Jimmie Åkesson är inte bara speciell på grund av partiets kontroversiella åsikter. Det har strulat en hel del när det gäller förberedelser, och SD-ledaren har varit den absolut krångligaste att hitta en intervjutid med. När vi väl träffas så delas intervjutiden upp i olika sessioner. Vi hinner ställa några frågor minuterna innan Jimmie Åkesson ska in i riksdagens kammare för votering. Tjugo minuter senare fortsätter intervjun på Jimmie Åkessons kontor.
På väggen hänger ett fotografi där rojalisten Jimmie Åkesson poserar bredvid kungafamiljen. Lakritspiporna på bordet köpte han inte för att han tycker om lakrits, utan som en protestaktion mot att EU ville förbjuda godis som ser ut som tobaksprodukter. Även svenska.
Enkelt att prata religion
Till skillnad mot vissa andra partiledare är det enkelt att prata religion med Jimmie Åkesson. Kanske beroende på att religion i hans världsbild ofta likställs med kultur, och på så sätt inte blir så personligt.
Vem är Gud för dig?
– Jag brukar i olika sammanhang säga att Gud för mig, förenklat uttryckt, är en uppsättning normer och värderingar som kommer till uttryck i till exempel Bibeln och svenska lagtexter och det svenska samhället i övrigt.
Så det är inget personligt?
– Det kan man säkert ha, jag tror att väldigt många människor brukar prata med Gud om man har det jobbigt på något sätt. Men det måste inte betyda att man har en traditionell gudstro, utan att man söker något som man inte riktigt kan förstå.
Sverigedemokraterna anser att kristendomen ska ha en särställning i Sverige. Varför?
– Därför att stora delar av vårt samhälle är byggt kring kristendom och kristna värderingar sedan tusen år tillbaka. Det skulle vara svårt att plocka ut kristendomen ur samhället, det är som att plocka ut äggen ur sockerkakan.
Vad innebär det i praktiken?
– Inte så mycket, utan att vi måste slå vakt om det svenska samhälle som vi har och som har byggts genom generationer.
Jimmie Åkesson menar att bara för att kristendomen spelar en annan roll i dag än vad den gjort tidigare, så är den fortfarande något att räkna med.
– Det räcker att läsa lagboken eller titta på flaggan eller vilken tradition som helst så har den en koppling till kristendomen, säger han.
– Jag tror att kristendomen är så förankrad i det svenska samhället att det berör alla människor utan att de reflekterar över det.
Vill du ha tillbaka statskyrkan?
– Jag tycker att Svenska kyrkan rimligen ska ha en särställning i Sverige, det är det största trossamfundet vi har i dag, säger Jimmie Åkesson.
– Jag har inget emot en statskyrka, det skulle vara ett tydligt uttryck för att Svenska kyrkan har en särställning. Men ska det vara någon mening med det måste det finnas en bred uppslutning, och det tror jag inte det gör i dag.
Han berättar att de inom partiet som är engagerade i kyrkopolitiken gärna vill ha tillbaka statskyrkan, och själv säger partiledaren att det är viktigt att så många svenskar som möjligt är medlemmar. Men kyrkopolitiken, den har han personligen släppt, säger han.
Alla andra kyrkor, ska de också ha någon form av särställning?
– Det är svårt att ha många som har en särställning. Svenska kyrkan är så förknippad med det svenska samhället. Stora delar av vårt kulturarv finns i Svenska kyrkan i dag. Därför blir den verksamheten så viktig.
Till intervjun med Jimmie Åkesson har vi med två kritiska frågor från kyrkoledare, och den första är från Alliansmissionens ledare Kjell Larsson.
”Hur kan ni hävda att ni står för kristendom och samtidigt ha en så ovärdig människosyn?”, undrar han.
– Frågan blir meningslös om han inte specificerar vad han menar, svarar Jimmie Åkesson.
Men ni som står på kristen grund, är det inte problematiskt att ni inte backas upp av kyrkoledare?
– Det är inte problematiskt för oss. De har ändå inte det inflytande i samhället som de skulle vilja ha. Sedan är det alltid trevligare när folk inte säger så där, men det är ett tecken på ren okunskap.
Den andra frågan kommer från Svenska kyrkans numera pensionerade ärkebiskop Anders Wejryd, som också är kritisk och talar om kristendomen som en internationell rörelse som står för allas lika värde. Något som Jimmie Åkesson säger sig hålla med om. Men när han får frågan om motståndet från Svenska kyrkan ser han det som mer problematiskt, jämfört med frikyrko-ledarna.
Han resonerar kring att oavsett vad ledarna i Svenska kyrkan tycker just i dag, så är han medlem, eftersom han anser att kyrkan är så viktig.
– Det är jag även om jag inte känner särskilt mycket för personer som ärkebiskop Anders Wejryd eller biskop Eva Brunne, de som hela tiden tar ställning mot mig. Men i Svenska kyrkan hålls det val och vi vill få folk att gå och rösta för att få till en förändring.
Att Sverigedemokraterna vill minska invandringen är ingen hemlighet. Men hur har ni tänkt er att det ska gå till?
– Vi vill skärpa kraven på anhöriginvandring, börjar Jimmie Åkesson ett längre resonemang som går ut på att Sveriges regelsystem borde likna det danska.
Han menar att det handlar mycket om signalpolitik, att skärpta regler ska få människor att avskräckas att komma till Sverige.
– När Danmark ändrade sina regler minskade trycket. Jag är säker på att det blir följden i Sverige också.
Någon ny lagstiftning behövs inte, enligt SD-ledaren, som hänvisar till utlänningslagens femte kapitel och 25:e paragraf, där det står att Sverige vid behov kan säga nej till invandring.
– Med hänvisning till situationens allvar kan vi helt enkelt sätta stopp, säger han.
Jimmie Åkesson hänvisar också till Luciabeslutet från 1989, då den socialdemokratiska regeringen under Ingvar Carlsson bestämde sig för drastiskt skärpta regler för invandring med hjälp av den lagparagrafen.
Samtidigt säger Jimmie Åkesson att Sverige ska ha kvar asylrätten, även om han med hänvisning till utlänningslagen vill göra det mycket svårare att få asyl.
Vill ni ha en mer politisk styrning, eller ha kvar det som nu, då Migrationsverket och domstolar avgör asylärenden?
– Det är i grunden rimligt att jurister är med i det här. Men samtidigt är det orimligt att en jurist på Migrationsverket kan bestämma att alla från Syrien ska få uppehållstillstånd.
Massinvandring är ett ord du ofta använder. Vad innebär det?
– Det går inte att sätta någon skarp gräns. Man måste utgå från hur stor befolkning man har och hur man hanterar invandringen. Vi har massinvandring i dag för att vi inte kan hantera dem som kommer. De hamnar i utanförskap och segregation.
Hur reagerar du på det starka motstånd som möter dig och ditt parti?
– Det påverkar inte mig, säger Jimmie Åkesson och berättar om sin turné inför EU-valet, då han besökte 90 städer.
– Den mediala bilden är att det kom tusentals människor som protesterade. Men det kom också många som tyckte som jag. Det kom massor av människor som applåderade och hade med sig skyltar. Det är dem jag fokuserar på. Det spelar ingen roll om det är 10 eller 20 000 som kommer och demonstrerar mot oss, för om vi är en person mer än förra gången så är det vi som har vunnit. Nu var det tiofaldigt fler.
Jimmie Åkesson menar att polariseringen kring SD är värre än någonsin, vilket inte minst märks när han är ute på gator och torg. Han menar att det egentligen bara finns två läger.
– Antingen så tycker man väldigt mycket om oss, eller så tycker man inte om oss alls. Däremellan finns inte så många. Det som har hänt är att de som tycker om oss har ökat. Vi utökar hela tiden vår bas.
Pingstledaren Pelle Hörnmark efterfrågar ett ökat stöd till det civila samhället. Vad säger du om det?
– Jag har inget emot det. Men jag tror på en välfärdsstat, jag tror att det är en förutsättning för att återupprätta folkhemmet. Det offentliga ska ta det stora ansvaret.
Upprätta folkhemmet, det är inte ofta man hör politiker prata om det?
– Nej, och det är tråkigt.
När det gäller det civila samhället säger Jimmie Åkesson att avdragsrätten för gåvor till ideella organisationer är sympatiskt, men han vill inte att välfärden flyttas över till det civila samhället.
– Det är inte den tradition som vi har här, säger han.
När vi frågar varför SD vill minska bidragen till trossamfunden med 30 miljoner per år blir det lite rörigt.
– Det där är kulturbudgeten, va?, säger partiledaren och slänger över frågan till sin pressekreterare Martin Kinnunen.
De lyckas resonera sig fram till att det nog hade att göra med Uppdrag granskning, och avslöjandet om muslimska församlingar inspelade med dold kamera.
På frågan om de indragna bidragen inte blir någon sorts kollektiv bestraffning mot trossamfund överlag säger de att det är något de gärna kollar vidare på.
När vi byter ämne och frågar varför de vill ge mer pengar till den kyrkoantikvariska ersättningen är partiledaren mer med på noterna.
Ni vill satsa pengar på gamla kyrkobyggnader, vore det inte bättre att satsa mer på aktiv verksamhet bland trossamfunden?
– Jag tror byggnaderna har sitt värde, svarar Jimmie Åkesson.
– En av kyrkans viktigaste uppgifter är att ha den kulturbevarande rollen. Det är en del av vårt tusenåriga kulturarv som vi bör bevara.

"Sverige den bästa islamiska staten"

Adly Abu Hajarhar hotats flera gånger på grund av sitt arbete, men han står fast vid sin övertygelse: – Ingen ska behöva vara gift av tvång.

Foto: Lars-Erik Gille

skånskan.se

"Sverige den bästa islamiska staten"

4 MARS 2009 00.09 (UPPDATERAD 5 mars 06.26)

MALMÖ. – Den bästa islamiska staten är Sverige! Säger kommunpolitikern och imamen Adly Abu Hajal (M). Alla viktiga, grundläggande principer finns här.

Som imam kan han skriva brev till oroliga föräldrar som inte vill se sitt barn sova ihop med någon innan giftermålet.
- Jag kallar det att vara pojkvän och flickvän på muslimskt vis, säger han.
De lovar att gifta sig och föräldrarna kan andas ut. Om paret ångrar sig så är det inte mer med det. Då får de göra slut helt enkelt.

I ett litet

tegelhus i Fosie bor den moderata politikern från Palestina, som använder sig av sharia- lagarna för att lösa relationstvister. Adly Abu Hajal är övertygad om att den västerländska liberalismen är den bästa grunden för en fri religionsutövning. Därför använder han sig av sin roll som imam när människors religiösa tolkningar krockat med verkligheten.
Själv menar han att islam måste tolkas både tidsenligt och i överensstämmelse med de lagar som gäller där man befinner sig.

Sharialagar har i Norden fått dåligt rykte. De kopplas ofta samman med fundamentalistiska islamister, som genom att införa sharialagar vill skapa ett strängt religiöst samhälle.
Men allt beror på hur man tolkar dem, enligt Adly Abu Hajal. Han ser inga problem i att kombinera svenska lagar och regler med islam.
– Sharia har tre nivåer. Den personliga, den familjära och den allmänna. Den allmänna lagen måste gälla för alla, därför är svensk lag sharia i Sverige. Är man inte överens med den så varsågod – kämpa! Alla har rätt att försöka få igenom en lagändring.
Du säger att det bästa landet för islam är Sverige, men hur ser du som moderat på en stat som är så präglat av socialdemokrati?
- Jag är liberalkonservativ. Inte helt konservativ, och inte helt liberal. Dessutom lägger jag stor vikt vid sociala frågor, så man kan säga att jag är i mitten.

Adly Abu Hajals

arbete som imam har först och främst handlat om skilsmässofrågor. Det beror på att få imamer vill döma till kvinnornas fördel, så de kommer till honom.
När ett par som har gift sig på muslimskt sätt, senare skiljer sig i Sverige, slår tingsrätten fast att skilsmässan är ett faktum. Vad domstolen inte bryr sig om är det kontrakt som muslimska par upprättar vid giftermålet.

Kontraktet innehåller

en överenskommelse om en summa pengar eller en gåva, som ska betalas ut till kvinnan ifall paret skiljs.
Därför är mannen inte alltid särskilt intresserad av att skilja sig muslimskt, trots att tingsrättens dom ligger fast.
Så länge det inte finns något intyg från en imam om skilsmässan, behöver inga pengar betalas ut, men kvinnan kan heller inte gifta om sig och en rad andra problem uppstår i kontakten med hemlandet och inom det egna nätverket i Sverige.

Adly Abu Hajal

visar en stor samling pärmar i sin bokhylla från tjugo års arbete med liknande fall.
Det rör sig om dokument från hundratals tvister som arkiverats tillsammans med de brev från polisen, socialtjänsten och privatpersoner från hela Sverige som tagit kontakt för att be om hjälp. Problemet är med andra ord välkänt.
Björn Serrander, rådman på Malmö tingsrätt, menar också att man länge känt till att muslimska skilsmässor får genomgå dubbla processer.
– Men det är väl som det är med det, säger Björn Serrander.
Är det någonting som tingsrätten ska se över?
– Nej, så vitt jag vet finns det ingen diskussion i den här frågan.

Bäddar 7klövern även i Sverige för detta ?

Glenn Sjögren‎Fri politisk grupp för alla ärliga människor utan skygglappar

10 tim ·

Var hos min kristna irakiska skomakare idag. Han är i 60-årsåldern, har flyktingbakgrund och har bott här ganska länge med sin familj. Idag var han mycket upprörd och pratade om saker som han inte gjort tidigare. Orsaken var att han fått telefonkontakt med en kristen familj som varit hans vänner i Irak. Eller spillran av en familj, rättare sagt. ISIS hade våldtagit döttrarna inför ögonen på föräldrarna, berättade han. Fadern orkade inte med sina upplevelser, utan tog livet av sig efter det.
"Jag är jättearg på honom. Hur kunde han svika sina döttrar så?" sade min skomakare som i sin upprördhet luftade sina känslor för islam:

"Ni är så naiva här. Ni förstår inte att det finns en muslimsk plan att ta över. Vi som levt nära muslimer är jätterädda. För dem är alla andra bara otrogna och inte värda någonting, men det förstår inte svenskarna. Det går inte att skilja på islam och islamism. Det är samma sak, allt står i Koranen. Jag kommer att klara mig, men mina barn och även svenskarnas barn kommer att få det svårt i sitt eget land i framtiden. Vi har själva skaffat oss huvudvärk. Allt är så sorgligt..."
Det var svårt att inte bli gripen av den djupa förtvivlan som min skomakare förmedlade. Och att veta att han knappt ansåg det mödan värt att berätta om detta i vår fina demokrati. Han sa att det inte var någon idé eftersom han bara skulle bli kallad för rasist. "Gunnar Sandelin"

Den utsatta 70- åriga Röda Kors - Kvinnan är död.

Röda korskvinnan som tyckte som SD är död

By Pettersson

 

 

 

 

 

 

12 Röster

RÖDA KORSET/INVANDRINGEN. Kvinnan var oroad över ungdomsarbetslöshet och att hon trodde mer på att hjälpa människor på plats i omvärlden istället för att fler människor flyttar till Sverige och riskerar hamna i arbetslöshet och utanförskap. Efter nio års oavlönat ideellt arbete i Röda Korset uteslöts den den 70-åriga kvinnan i Falun för att hennes värderingar inte gillades av Röda Korset. I en smyginspelad video som sprids i sociala medier ställde en ung man ett antal upprepade frågor om kvinnans åsikter runt integration.
Efter att videofilmen spridits och kommit Röda Korset till kännedom, meddelade organisationen att videon ledde till uteslutning.
- Det är klart att det inte går mig märkbart förbi. Men en sak som jag är jätteglad över är att jag fått så stort stöd, det finns inte en människa som säger att jag gjort något fel. Jag får sms från hela Sverige. Människor har ringt och hört av sig och alla är av samma åsikt, förklarar kvinnan för Nyheter Idag.
På frågan om varför hon tror att Röda Korset agerar som de gör har hon inget bra svar.
- Det har jag ingen aning om. Jag visste inte att jag skulle bli uthängd i tidningen eller på facebook. Dalarnas tidningar hävdar att de försökt få tag i mig, men det har de inte gjort.

-Petterssons värderingar stämmer inte överens med Röda Korsets…
Nyheterna idag     Röda Korskvinnan död 

Share this:

ISIS-Islamister korsfäste kristna i Syrien-

http://petterssonsblogg.se/2014/07/05/isis-raserar-vidare/

Isis raserar vidare

By Stefan K

 

 

 

 

 

 

13 Röster

Den extrema muslimska gruppen Isis fortsätter att rasera och mörda. Ni vet alla vid det här laget att Isis under veckan som gick, korsfäste ett antal kristna i Syrien. I svensk media har det varit tyst, åtminstone näst intill tyst. Jag har dock inte sett, läst eller hört om några fördömanden eller stora rubriker i svensk media. Kan tyckas märkligt när sådana brott begås mot mänskligheten. Här ser ni också en film där korsfästelsen tydligen är en turistmagnet som lockar hundratals, också små barn. Vad månde bliva av de barnen?
Idag meddelas att den muslimska terrorgruppen också börjat rasera moskéer och andra helgedomar i Irak….

…och plötsligt tycker svensk media att det är av intresse att skriva om saken.
Källa: SvD

Socialdemokrater bakom hemliga koncentrationsläger.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=2282405

Tage Erlander bakom hemliga koncentrationsläger

Erlanders inblandning i läger avslöjas. Foto:Freddy Lindtröm/Scanpix

Socialdemokratiska statsministern Tage Erlander var en av de högst ansvariga för koncentrationslägren i Sverige under andra världskriget. Det avslöjar boråsjournalisten Niclas Sennerteg  i sin nya bok.

Publicerat lördag 30 augusti 2008 kl 08:28

Dela

-Tage Erlander var den högste politiska tjänstemannen att leda koncentrationslägren, säger Niclas Sennerteg.
I de hemliga koncentrationslägren placerades människor för sin politisk åsikt eller etniska bakgrund. Det var bara några år sedan som hemligstämpeln lyftes när det gäller lägren.
Minst lika dolt från allmänheten har Tage Erlanders inblandning i lägren varit. På den tiden var Erlander statssekreterare på socialdepartementet, bara några år senare skulle han bli Sveriges statsminister.
Niclas Sennerteg menar att Tage Erlander var högst delaktig i lägren och dess utformning. Erlander tog upp lägren i sina memoarer som kom ut på 70-talet. Men bilden som ges där stämmer inte överens med verkligheten, menar Niclas Sennerteg.
-Det Erlander skriver om lägren stämmer inte med verkligheten. Han fick regelbunden inforamtion om vad som hände i lägren långt innan han påstår, säger Niclas Sennerteg.
                                                            Jenny Hellström                                                        jenny.hellstrom@sr.se
Tidigare rapportering:

”Med min invandrarbakgrund låg jag ett steg före”

av Christer Sturmark

Intervju Samhälle

Christer Sturmark: Du var integrationsminister i fyra år, och sedan togs de uppgifterna plötsligt över av en annan minister och du fick jobba med andra saker i regeringen. Vad hände?
Nyamko Sabuni: Jag skrev en bok 2010, en sorts bokslut över vad jag hade sett när Socialdemokraterna satt i regeringsställning. Det handlade om vad de hade gjort för fel och hur jag menade att Sverige hade misslyckats med integrationspolitiken, med att få människor i arbete, att få dem att känna tillhörighet och samhörighet. I boken gav jag också konkreta förslag på hur vi skulle kunna göra för att det skulle bli bättre. Där fanns en tanke som stack ut, och det var att jag ifrågasatte att vi har retroaktiv föräldraförsäkring för familjer som kommer hit med barn som har hunnit bli 3–4 år gamla. Det gör att mammorna blir låsta till hemmet av föräldraförsäkringen. Många kvinnor kommer inte ut i arbete, och många barn kommer inte till förskolan och hinner inte lära sig svenska innan skolan väl börjar. Alltså föreslog jag att vi skulle anpassa antalet föräldraledighetsdagar.

Det är alltså så att när man får barn i Sverige har man 480 dagars föräldraförsäkring. Även om man kommer hit med barn som är betydligt äldre, så får man hela paketet?
Föräldraförsäkringen på 480 dagar gäller tills ett barn är åtta år gammalt, vilket gör att om barnet inte är i skolåldern, så blir det kvar hemma med sin mamma.

Men ditt förslag var att de i stället ska gå i förskolan?
Ja, och mamman får gå kursen ”Svenska för invandrare” (SFI) och delta i andra aktiviteter för att få jobb. Bara för att man får sina föräldraförsäkringsdagar betyder det inte att man måste ta ut samtliga, men som nyanländ känner man inte till alternativen. Kommunerna vill hellre att kvinnan är hemma med föräldraförsäkring för då kan de spara pengar, eftersom staten betalar. Som ny i Sverige får du höra att du har rätt att vara hemma med ditt barn och att du får så många tusen kronor per månad för det.Jag föreslog att man skulle minska rätten, minska antalet dagar du får och göra en nedtrappning ju äldre barnet är.

Varför var det kontroversiellt?
Därför att det tolkades som orättvist. Varför ska de som föder barn här ha hela föräldraledigheten, men inte de som kommer hit med sina barn? Kanske uttryckte jag det felaktigt, men jag är inte utredare utan menar bara att dessa personer behöver färre dagar, och att vi bör utforma en lag som blir rättvis. Samtidigt kunde jag ställa motfrågan: De här barnen får inte retroaktivt barnbidrag, varför är det så? Det finns alltså ingen logik, men opinionen blev att jag ville diskriminera invandrade kvinnor. När partiledarna, mitt i valrörelsen, får en mikrofon i ansiktet med frågor om att integrationsministern tycker att barn som kommer till Sverige inte ska ha lika många föräldraförsäkringsdagar som barn som föds här, då säger samtliga partiledare, också min egen, att vi inte ska ha diskriminerande lagar. Jag tror att det var därför jag blev av med frågorna. Men några månader senare kom en SOU-rapport som bekräftade mina farhågor och som också hävdade att vi måste göra något åt det här.

Kan det vara så att man upplevde att de här frågorna fick för mycket uppmärksamhet för att du var så massmedial?
Jag tror inte att man inte vill att frågorna ska få ljus på sig, men man vill att de ska uppmärksammas på ett milt sätt. Man ska inte vara radikal eller kontroversiell, och skillnaden mellan mig och många andra politiker är att jag har vuxit upp med de här människorna. Jag är själv invandrad, jag vet vad som pågår och vilka bristerna är. Jag vet hur vi invandrare ser på det svenska samhället och dess regelverk. Jag vet, alla med invandrarbakgrund vet, och när man har den typen av kunskap ligger man något steg före. När jag då påpekar att något är fel, så finns inga kartläggningar, forskningsresultat eller rapporter som kan bekräfta det jag säger. I Sverige är det så att om du inte kan hänvisa till en rapport eller en kartläggning, då har du fel, då baktalar du helt enkelt en grupp.

Varför finns det ingen rapport?
Kanske för att ingen vet att det är ett problem. Därför att de som kan göra rapporter och de som kan bestämma att utredningarna ska tillsättas inte känner till problembilden, de rör sig inte i de här miljöerna.

Du fick även uppmärksamhet för Flickorna vi sviker, boken som du gav ut 2006. Vad föreslog du då?
Samtidigt med den boken skrev jag en tidningsartikel om könsstympning och hävdade att om alla flickor blev undersökta så kunde vi upptäcka, eller rentav förebygga, könsstympning. Många läste inte min bok utan bara artikeln och tolkade mig som att alla skulle undersökas enbart i syfte att hitta könsstympning, men i min bok hade jag skrivit att flickor precis som pojkar måste kunna få den här typen av hälsoundersökning.

Får pojkar redan sådana undersökningar?
Pojkar får det när de är bäbisar, pojkar får det i skolan och pojkar fick det i samband med lumpen. Syftet är att kontrollera om pungkulorna sitter rätt, för annars kan mannen få svårt med reproduktionen. Mannens reproduktionsförmåga vill man alltså skydda, men inte kvinnans. Man upptäcker avvikelser först när mensen uteblir eller när man inte kan bli med barn, och då kan det vara för sent. Kvinnans kön ska alltid gömmas och döljas – och samtidigt som feminister kan hävda att kvinnor ska kunna visa brösten och fläka ut sig, kan folk ändå tycka att man inte ska få en hälsoundersökning.

Du menar att de här olika förslagen gjorde att du blev för kontroversiell?
Ja. Jag hade inte stöd av vare sig invandrarkollektivet eller det feministiska kollektivet, och majoriteten kanske inte ens fattade vad jag pratade om. Jag tror att det ofta handlar om vem som är avsändare… När SOU-undersökningen om föräldraförsäkringen sedan kom ut, plockade Maud Olofsson upp det direkt och hävdade att Centerpartiet tyckte att situationen var orimlig. Trots att hon hade varit negativ till saken under valrörelsen.
Vad jag beklagar med reaktionerna år 2010 är att alla partiledarna omedelbart tog avstånd från mina förslag och menade att vi inte ska ha ”diskriminerande lagar”. Som erfaren politiker borde man kunna kosta på sig att säga: ”Jag har inte läst boken, jag har inte pratat med jämställdhetsministern eller integrationsministern, och jag kan inte svara förrän jag har alla fakta på bordet, förrän jag begriper vad det är hon efterfrågar.” Men de reagerade med ryggmärgen och svarade direkt. Trots att vi alla har erfarenhet av medier.

Blev du besviken när du inte fick stöd?
Jag blev besviken på att reaktionerna inte var professionella.

Finns det en känsla i regeringssamarbetet, eller på departementet, av att man stöttar varandra – eller konkurrerar man?
Man strävar mot samma mål och stöttar varandra när man ses. Men jag tror vi var dåliga på att bara skicka ett sms och ge lite beröm, eller säga att mediestormen kommer att blåsa över. Vi är så luttrade, så vana vid att det alltid händer något kring någon, men det betyder ju inte att det är så kul just när det händer.

Hur gick samtalet till när du fick nya uppdrag?
Det var inget längre samtal. Man vet att regeringen ombildas efter ett val, så ingen är garanterad en statsrådspost eller någon speciell fråga. Man ringer runt och meddelar vilka som får vara kvar och vilka deras eventuellt nya uppgifter blir. Jag frågade varför jag inte fick behålla integrationsfrågorna, om det var de andra partiledarna som inte ville ha kvar mig på grund av det jag skrivit. Då blev det mer en tyst bekräftelse än ett tydligt svar.

Du satte igång en stor utredning om tvångsäktenskap, och du berättade i tv-programmet Min sanning om din mamma som var 14 år när hon fick dig. Var det ett arrangerat äktenskap?
Nej, det är det inte. I den kulturen och i den generationen fick inte alla flickor gå i skolan. Min mamma gick i koranskola i sex år, och efter det var hon klar med utbildningen, och frågan blev vad hon skulle göra då. Hon hjälpte till hemma, hon var storasyster och då mognar man lätt för snabbt. Min pappa kom hem till dem och sa att han var kär i deras dotter, och min mamma sa att hon var kär i honom, så var det inte mer med det.
Men det var alldeles för tidigt. På min pappas sida utbildas alla flickor och pojkar. Jag har inga fastrar som gifte sig i så ung ålder. Inga kusiner heller för den delen, på pappas sida. De har alla gift sig sent för att de har gått i skola. En del är inte ens gifta, för att de blivit så upplysta, så kaxiga, att det inte finns någon man som är värd dem. På mammas sida är de mer troende, och pojkar fick gå i skolan, flickorna i koranskola. Efter det fanns inget annat att göra, de växte upp på landsbygden.

Göran Lambertz gjorde utredningen om tvångsäktenskap och kom med ett antal förslag, som skulle innebära skärpt lagstiftning. De har inte gått igenom ännu, eller hur?
Nej, det har inte lämnats någon proposition till riksdagen. Jag kan berätta hur det gick till. Justitiedepartementet var starkt emot den här utredningen, eftersom det hade utretts två gånger tidigare huruvida man ska lagstifta mot tvångsäktenskap. Båda utredningarna hade landat i att den lag vi har mot våld och mot människohandel borde kunna räcka. Men vi vet att den aldrig har gjort det, så jag försökte kämpa för att vi skulle tillsätta en ny utredning, men på Justitiedepartementet var de ointresserade.
Till slut lyckas jag få en rapport från Ungdomsstyrelsen som jag hade beställt vid sidan av. Den rapporten kartlade hur många unga människor i dag som lever i så kallade starka patriarkala traditioner. Resultatet blev 70 000 unga i åldern 16–25 år. Den siffran gjorde det verkligt för alla att det här är ett större problem än vi hade trott. Då mjuknade justitieministern och gick med på att tillsätta en utredning. Jag meddelade att jag inte ville ha en utredning som svarar på om vi ska ha en lag eller inte, utan jag ville ha en som lägger fram förslag på hur en lag skulle kunna se ut, och sedan får vi bestämma hur vi gör efter det. Och jag ville ha Göran Lambertz, men det var inte säkert att justitiedepartementet skulle gå med på det, så jag hörde av mig till honom direkt och sa att han skulle bli uppringd, och att jag ville att han skulle säga ja direkt. Med andra ord föregrep jag justitieministern.

Får man göra så?
Nej, det får man verkligen inte. När Beatrice Ask ringde till Göran Lambertz så var han redan anlitad. Jag gjorde det för att jag vet att jag kan lita på det han kommer fram till. Jag har mycket stor respekt för honom och hans kunskaper.

Tror du att förslagen i tvångsäktenskapsutredningen kommer att gå igenom?
Ja, det tror jag. När jag lämnade regeringen kände jag att vi hade kommit så långt och att arbetet var igång så ordentligt att jag kunde lämna min plats. Det var egentligen det enda som höll mig kvar och som gjorde att jag drog ut på min avgång.
Jag hoppas verkligen att det lämnas en propositionen om tvångsäktenskap nu under våren 2014. Om regeringen missar tillfället och det blir en socialdemokratisk regering som måste göra det, så skulle jag bli så himla besviken.

Hur, om du får spekulera lite, tror du att det kommer gå i valet?
Jag tror det är fifty–fifty. Det att människor blir trötta på en regering som har suttit i åtta år uppvägs av att oppositionen inte är tillräckligt bra. Inte tillräckligt professionella, partiledaren sitter inte i riksdagen och syns inte tillräckligt mycket.

Hur kändes det att meddela att du skulle lämna regeringen?
Det var en befrielse. Jag är också tacksam över att jag kunde styra min avgång, precis som jag en gång kunde styra min ingång i politiken. Jag kan förstå att för människor som tvingas avgå och inte är redo för det, så uppkommer något slags tomhet. Men för mig var det bara en underbar känsla. Jag bytte telefonnummer, höll det nya hemligt, och kommunicerade endast sporadiskt med medierna via mejl.

Något saknar du väl?
Statsrådsbilen. Ingenting annat. Jag tycker om att fatta beslut, att göra skillnad, och det kan jag göra också på andra håll än inom politiken.

Vem trivdes du bäst att jobba med inom regeringen?
Bara en? I så fall Anders Borg.

Ni hade kul ihop?
Ja, inte nödvändigtvis så att vi umgicks mycket, men det finns en värme hos Anders som jag kände mig trygg med. Det var alltid lätt att prata med honom, och även om jag visste att jag inte skulle få mer än femtio öre till ett projekt, så var hans reaktion alltid att projektet var jätteviktigt och att man självklart skulle få pengar. Sedan visste man att hans bulldoggar satt där och skar och skar på alla led och att jag till slut skulle behöva välja vad jag ville prioritera respektive lämna åt sidan. Men den där positiva responsen och att han såg att det man gjorde var viktigt, det betydde mycket.

Vem trivdes du bäst med i motståndarlaget?
Jag skulle nog säga en annan person som jag inte umgåtts speciellt mycket med, men som jag också tycker om, Lars Ohly. Han är lättsam och trevlig, och när vi har mötts någon gång eller ska debattera känns det som om vi är gamla bekanta, trots att vi inte känner varandra så väl.

Kan du tänka dig att komma tillbaka till politiken?
Nej, men det ska man inte svära på, allting handlar ju om vem som ställer frågan och varför jag skulle komma tillbaka. Jag har aldrig tyckt att det är så viktigt jobba med politik i sig, utan snarare att vissa saker har varit viktiga att göra något åt. Integration, hedersproblem, och då gick jag in i politiken och arbetade med det. Skulle det kunna dyka upp en sådan fråga? Då vet jag inte. Men om någon ringer och säger i största allmänhet: ”Du är en klok person, vi skulle vilja ha dig som statsråd”, då är det inte säkert att det vore så intressant.

Christer Sturmark

Christer Sturmark är förlagschef för Fri Tanke förlag och chefredaktör för Sans magasin. Han är författare, föreläsare och samhällsdebattör och föreläser inom områden som sekulär humanism, vetenskap, omvärldsanalys och omvärldsbevakning.
Läs mer...

”Journalisterna mörklägger sanningen om invandringen".

”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna”

Uppdaterad 2010-11-28 00:12. Publicerad 2008-04-07 23:50

• Skriv ut

Krav på genomlysning av svensk invandringspolitik: Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet i asyl- och flyktingfrågor. Drygt en miljon utländska medborgare har under ett kvarts sekel beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Av dessa är hela nio av tio varken klassade som flyktingar eller som skyddsbehövande. Det är alltså en lögn att Sveriges mottagande av utlänningar främst värnar om de mest utsatta flyktingarna. Men detta förtigs av såväl politiker som massmedier. Inte minst journalisterna har svikit sitt ansvar. I stället har vi fått en nationell mörkläggning av ideologiska skäl i allt som rör invandrar-, asyl- och flyktingfrågor. Nu borde regeringen genast utreda hur mycket de människor som kommit hit kostar i offentliga utgifter och tillför i skatteintäkter. Att ett samhälle faller sönder på grund av en alltför stor invandring gagnar ingen. Det skriver Gunnar Sandelin, journalist, socionom och tidigare pressombudsman på Bris.

Krav på genomlysning av svensk invandringspolitik: Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet i asyl- och flyktingfrågor. Drygt en miljon utländska medborgare har under ett kvarts sekel beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Av dessa är hela nio av tio varken klassade som flyktingar eller som skyddsbehövande. Det är alltså en lögn att Sveriges mottagande av utlänningar främst värnar om de mest utsatta flyktingarna. Men detta förtigs av såväl politiker som massmedier. Inte minst journalisterna har svikit sitt ansvar. I stället har vi fått en nationell mörkläggning av ideologiska skäl i allt som rör invandrar-, asyl- och flyktingfrågor. Nu borde regeringen genast utreda hur mycket de människor som kommit hit kostar i offentliga utgifter och tillför i skatteintäkter. Att ett samhälle faller sönder på grund av en alltför stor invandring gagnar ingen. Det skriver Gunnar Sandelin, journalist, socionom och tidigare pressombudsman på Bris.

Från mitten av sjuttiotalet och tio år framåt arbetade jag på socialbyrå och behandlingshem i Stockholm. Som färsk socialarbetare hamnade jag i en tradition som jag från början instinktivt reagerade mot, men som jag ändå snabbt föll in i. Jag var med om att bevilja asylsökande med uppehållstillstånd semesterresor till de länder som de påstått sig ha flytt från. Jag betalade ut socialbidrag till utländska medborgare som jag nästan säkert visste hade svarta jobb vid sidan om - allt för att undvika obehagliga konfrontationer. Om en folkgrupp sa en av mina chefer att "vi får väl försörja dem som en folkloristisk färgklick." I backspegeln är det tydligt att jag för egen del saknade tillräcklig erfarenhet och det civilkurage som skulle ha krävts för att kunna rucka på det eftergivna och förstående systemet. Många gånger byggde hjälparna upp ett osunt bidragsberoende, oavsett om klienterna var svenskar eller hade utländsk bakgrund.
Under åtta år därefter var jag reporter på Sveriges Television. Där fick jag bland annat instruktioner av en ansvarig redaktör för ett av våra största nyhetsprogram att det ska "vara så synd om invandrarna att folk ska gråta framför teven". För att en nyhetssändning skulle bli en "bra show" var att det önskvärt att det fanns offer, men det var underförstått att dessa offers anspråk aldrig synades i sömmarna. Sedan dess har jag funderat över orsakerna till att de ledande opinionsbildarna har så dålig verklighetsförankring i frågan. Hur många inflytelserika journalister har haft ett längre sammanhängande arbete i den verklighet som de varje dag vinklar sina rapporter utifrån? Våra opinionsbildare lever sällan där problemen finns. Eliten av skribenter och tyckare tillhör en övre medelklass som inom sina reservat ostört kan värna om sina ideologiska konstruktioner och rynka på näsan åt enklare varelsers intolerans. På SVT kallade vi den genomsnittliga tittaren för "Nisse i Hökarängen".

På Migrationsverkets hemsida finns en tabell som heter "Beviljade uppehållstillstånd 1980-2006". Den specificerar på vilka grunder en utlänning fått uppehållstillstånd här under 26 år. Informationen har varit tillgänglig under många år, med årliga uppdateringar. Ändå tycks Sveriges journalistkår sorgfälligt ha undvikit att ta del av den. Resultatet har blivit att den mest genomgripande förändring som det svenska samhället genomgått i vår tid inte har diskuterats offentligt på ett allsidigt sätt. Migrationsverkets siffror sätter ljuset på denna ohederlighet, såväl vad gäller medierapporteringen som ansvariga politikers rädsla för klarspråk till allmänheten.
Från 1980 till 2006 har drygt en miljon uppehållstillstånd beviljats i Sverige, varav nästan alla permanenta, vilket skiljer Sverige från de flesta länder. Ett tillskott på en miljon utländska medborgare under så pass kort historisk tid är en stor del av en liten befolkning som Sveriges och när det gäller att ta emot asylsökande så toppar Sverige statistiken per capita i Europa. Därutöver utgör anhöriginvandringen nästan hälften, en halv miljon, av alla som får stanna. Tillsammans med den nästa största posten humanitära skäl (som nu kallas för "särskilt ömmande") uppgår denna invandring till två tredjedelar av alla beviljade uppehållstillstånd. Men dessa är inte kopplade till skyddsskäl och faller utanför ramen för asyl.
Endast 22.000 eller 5 procent av de asylsökande har fått stanna på grund av de är flyktingar enligt FN:s konvention, som omfattar personer som löper risk att förföljas i hemlandet på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning, kön eller sexuell läggning. Ytterligare 35.000 har kommit hit som utvalda kvotflyktingar, utsedda av Migrationsverket och FN:s flyktingorgan UNHCR när alla andra möjligheter ansetts uttömda. Kvot- och konventionsflyktingar är de enda grupper som är kopplade till FN-beslut när det gäller skydd och asyl. Men drygt åtta av tio asylsökande får sina permanenta uppehållstillstånd utan att de klassificeras som flyktingar. Istället får de stanna av humanitära skäl eller får asyl på nationella särtillägg som ständigt byter namn: "flyktingliknade skäl", "de facto flykting", "skyddsbehövande".
Jämför man samtliga som beviljats uppehållstillstånd under dessa 26 år så är nio av tio varken klassade som flyktingar eller skyddsbehövande. Hela denna bild visar att det inte är sant att Sveriges mottagande av utländska medborgare främst värnar om de mest utsatta flyktingarnas rätt att få stanna.
Helhetsbilden kan vara krånglig att reda ut, men det är en publicistisk skyldighet gentemot allmänheten, som knappast orkar hänga med i alla turer kring invandring, asyl och flyktingmottagning. Journalister har ett ansvar, och ibland ett direkt uppdrag, att belysa samhällsfrågor ur ett allsidigt perspektiv. Detta ansvar har min yrkeskår grundligt svikit. I flyktingfrågan har en nästan total enögdhet rått under alla år. Vi har inte redovisat obehagliga fakta och debatterat vart Sveriges upp- och nedvända asylpolitik kan leda. Istället har vi fått en nationell mörkläggning som upprätthålls av ideologiska skäl, där verkligheten få maka på sig för den idealiserade självbilden och den fejkade toleransen.
Det är sällan karriärfrämjande att uttala sig för en restriktivare asylpolitik eller ifrågasätta det mångkulturella samhället. Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet. Den fruktade stämpeln "främlingsfientlig/rasist" fungerar fortfarande som ett strypkoppel och avskräcker många från att gå i polemik mot godhetens företrädare, vilka på ren reflex använder förringande generaliseringar för att ta udden av all kritik. Sällan diskuteras själva sakfrågan, vilket knappast stärker de mest utsatta flyktingarnas möjligheter att få stanna.
Den mycket omfattande invandringen till Sverige, världens ledande bidragsnation, kostar enorma summor - det vet vi. Spekulationer på dagspressens debattsidor samt utredningar och beräkningar som gjorts sedan mitten av nittiotalet varierar dramatiskt och pekar på årliga kostnader mellan 40 till närmare 300 miljarder per år. För inte så länge sedan skrev de två ordförandena i Sveriges Kommuner och landsting på DN Debatt att "endast hälften av de män som kom som flyktingar under slutet av 1990-talet hade arbete fem år senare. För kvinnorna var motsvarande siffra ännu lägre, mellan 30 och 40 procent". Men vi får aldrig klart besked från de politiker som har öppnat våra gränser om kostnaderna. I alla andra sammanhang övervägs utgifter i detalj, men här råder amnesti från sådant grundläggande förnuft. I stället tvingas vi gissa oss till utgifternas omfattning.
I Europa börjar det bli alltmer legitimt att våga kräva en offentlig diskussion om samhällets kostnader för invandring/asylmottagning. I exempelvis våra nordiska grannländer är klimatet öppnare. Storbritanniens överrabbin Jonathan Sacks framförde nyligen öppna farhågor om det mångkulturella samhällets sönderfall i boken The Home We Build Together. Den väckte en livlig debatt i brittiska medier, men i Sverige hördes inte ett ord. Under den spanska valkampanjen nyligen seglade invandringen för första gången upp som en stor fråga. Hos oss har moderaterna ändå varslat om att asylpolitik och integration för första gången kommer att bli en valfråga. Migrationsministern har kallat svenska politikers rädsla för att tala om problemen med invandring för "beröringsångest" och att de i stället ska våga tala om "socio-ekonomiska problem som är kopplade till en viss kategori."
Självklart ska vi ta emot människor som kan belägga att de flyr för sina liv. Lika självklart är det att man inte kan tala om invandrare som en enhetlig grupp. Men man måste ändå kunna få diskutera frågan generellt och öppet utan anklagelser om rasism och främlingsfientlighet. Förändringen av Sverige från ett homogent till ett mångkulturellt samhälle är den största förändringen under vår livstid. Att skattemiljarder slentrianmässigt betalas ut till stora grupper som inte har klassificerats som varken flyktingar eller skyddsbehövande är provocerande för samhällsmoralen och gynnar på längre sikt endast verklig främlingsfientlighet. I grunden är det humanistisk hybris att tro att Sverige ska kunna härbärgera någon större del av alla som far illa på vår jord. Detta etablerade tankemönster var från början till största del ett uttryck för en solidaritet, men har under människosmugglarnas guldålder förvandlats till ren ansvarslöshet.
Det är dags för vår yrkesgrupp att våga lyfta på locket och föra en offentlig diskussion som är förankrad utanför elitens elfenbenstorn. Ett rimligt krav är att regeringen tillsätter en statlig utredning om hur mycket de människor som har kommit hit de senaste tio till femton åren kostar i offentliga utgifter och tillför i skatteintäkter. På så sätt skulle vi äntligen kunna få en öppen diskussion om det mångkulturella samhällets för- och nackdelar ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Ett samhälle som faller sönder på grund av en alltför stor invandring gagnar ingen. Vi måste begränsa oss till att hjälpa de svårast utsatta om vi i framtiden ska kunna ha några resurser kvar till ett värdigt flyktingmottagande.
Gunnar Sandelin