Av Julia Caesar:
Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
Caravan park with six mobile homes and scores of temporary shacks located in Hogdalen, Stockholm
Soporna ligger i stinkande högar på den
leriga marken, ett paradis för råttor och andra skadedjur. Ruckliga
skjul står utspridda i leran, ihopsatta av plywoodskivor, presenningar,
brädstumpar, gamla filtar och madrasser. Kläder hänger på tork i
vinterfukten. Ingenstans finns rinnande vatten, toalett eller
uppvärmning. Så här lever människor i ett 30-tal bosättningar runt
Stockholm i dag. Detta är slum år 2014. Det tog århundraden för
svenskarna och från 1932 företrädesvis socialdemokratiska regeringar att
utrota slummen i Sverige. Nu är den tillbaka, men den här gången är den
inte svensk.
Gruppen “hemlösa EU-migranter” växer
En enkät som
Sveriges Radio har gjort visar
att 67 av landets 290 kommuner under det senaste året har haft vad som
kallas “hemlösa EU-migranter” i kommunen, och många vittnar om att
gruppen ständigt växer. Tiggare från Östeuropa drabbar inte längre bara
Sveriges större städer, de finns över hela landet. En majoritet är romer
från Rumänien. Trettiofyra kommuner uppger att de har betalat ut någon
form av skattefinansierat bistånd till den här gruppen.
Bjöds på hemresa – nu är de tillbaka
I Borås har under hösten och vintern ett
70-tal rumänska romer tiggt på gatorna och tältat i en skogsdunge i
centrala stan. I mitten av december stängde staden tältlägret och bjöd
romerna på bussresa hem till Rumänien. Kostnaden för buss, fyra
chaufförer och en lastbil uppgick till 200 000 kronor,
betalt av Borås’ skattebetalare. Det tog bara ett par veckor
så var romerna tillbaka. Samma mönster praktiseras av rumänska romer i London och
på många andra platser. Kommunalrådet Lena Palmén (s) är inte förvånad, men hon trodde inte att det skulle bli så snabb come back. Hon säger:
“Det är tragiskt att de bor i ett land
som inte kan ta hand om sina egna medborgare. Vi är lika maktlösa som
innan, vi kommer aldrig någonsin kunna ha beredskap för det här.”
Jonas Nyberg på Stadsmissionen i
Västerås säger att han är säker på att vi kommer att se en kraftig
ökning av EU-migranter de närmaste åren:
“Jag får den uppfattningen när jag
pratar med de EU-migranter som vänder sig hit. De pratar positivt om
vårt samhälle och tycker att det finns goda möjligheter att stanna kvar
här.”
“Som en kåkstad i Afrika”
Bilderna av en framväxande kåkstadsslum
med utrangerade husvagnar och skjul av plywood, plast och plåt är tagna i
Högdalen utanför Stockholm. Den väcker internationellt uppseende, och
brittiska Daily Mail
har ryckt ut och gjort ett bildreportage.
Bland avskrädeshögarna lever människor som inte bara är fattiga utan
också uppenbart saknar förmåga att hålla rent och snyggt omkring sig.
Bilderna visar en snuskmiljö som är rena drivhuset för skadedjur och
smittsamma sjukdomar. Svenska Dagbladet associerar miljön i Högdalen
med “en kåkstad i Afrika”.
“Misär, sanitär olägenhet och risk för brand”
Gisela Bergfors i Stockholms socialtjänsts uppsökargrupp besöker regelbundet boplatserna i Högdalen. Hon säger:
“Man blir så berörd över att människor
bor på det här viset i Sverige i dag. Det är misär och en sanitär
olägenhet. Det finns inte rinnande vatten, ingen toalett och risken för
brand är stor. Det är oroväckande att det gått så långt som i Högdalen
och blivit så permanent.”
“Risken är att det blir större och större och mer permanent om vi inte gör något åt det nu.”
Slum från Europas bakgårdar
Kåkstadsslummen är ett resultat av beslutet släppa in
Rumänien och
Bulgarien som
medlemmar i EU och göra dem delaktiga i den fria rörligheten 2007.
Beslutet fattades av maktberusade eurokrater trots kraftigt motstånd
från flera länder. Genom EU-medlemskapet fick de båda gamla
kommuniststaternas sammanlagt cirka 28 miljoner invånare
rätt att bosätta sig var de vill i tre månader utan att ha arbete, och tiggeri är inte förbjudet i Sverige.
Efter sju år är följderna av Rumäniens
och Bulgariens fria rörlighet synliga i fullt dagsljus. Eller, tydligare
uttryckt: de stinker. De stinker av sopor, exkrementer, slum,
korruption, fattigdom, människohandel och organiserad brottslighet.
Baksidan av EU:s stolta paroller manifesterar sig i de nya svenska
kåkstäderna. Här växer det fram en exporterad slum från Europas
bakgårdar.
Svenska folk, känn er blåst!
Det är som det brukar vara: en politisk
elit får en utopisk idé, en politisk hallucination. Denna elit lever på
betryggande avstånd från den övriga befolkningens livsvillkor, och
befolkningen tillfrågas inte. Idén blir ett projekt höjt över all
diskussion, och mängder av prestige plöjs ned. Någon konsekvensanalys
görs inte. Idén ska genomföras till varje pris. Den har nu fått
heligstatus och får inte längre ifrågasättas. Positionerna har
cementerats. Europa rutschar mot katastrof och splittring inför våra
ögon, och de som kan göra något åt saken är förblindade av en utopi.
Den fria rörligheten kallas “en av EU:s
grundpelare”. “Tänk så bra att kunna resa fritt inom Europa utan att
behöva visa pass” hette det i lismande politikermunnar när
propagandaflosklerna ven som värst. Svenska folk, känn er blåst. Igen.
Det är inte den svenska allmänheten som tjänar på den fria rörligheten.
Svensken måste fortfarande visa sitt pass, om så bara för en vanlig
charterresa inom Europa. Däremot visar 95 procent av de utlänningar som
söker asyl i Sverige inga ID-handlingar över huvudtaget. De släpps in
utan att migrationsverket eller någon annan har en aning om vilka de är.
En fattigdomsexport utan slut
Sveriges roll i den fria rörligheten är
att svälja mobilt armod och social slum från länder som aldrig borde ha
släppts in i EU. Vi är läskpapperet som ska suga upp en fattigdomsexport
utan slut, eftersom de här ländernas regeringar uppenbart saknar vilja
att skapa drägliga levnadsförhållanden för sina befolkningar, ta ansvar
för sina minoriteter och ta itu med korruption och organiserad
brottslighet.
Kommunismen skapade en bedrägeri- och
korruptionskultur, och ränderna har inte gått ur. Rumäniens förre
premiärminister, socialdemokraten
Adrian Nastase, har nyligen av landets högsta domstol dömts
till fyra års fängelse för
korruption och utpressning. Enligt domen tog han emot miljoner i mutor
av en affärskvinna i utbyte mot ett högt uppsatt jobb inom
statsförvaltningen. Hans fru Dana fick tre års villkorlig dom för
medhjälp.
Storbritannien togs på sängen
Både Rumänien och Bulgarien har stora
svårintegrerade romska minoriteter, och motståndet mot att släppa in dem
i passunionen Schengen
är kompakt
från Nederländerna, Frankrike, Tyskland, Österrike, Finland och
Storbritannien. I synnerhet Tyskland och Storbritannien försöker med
alla medel blockera de båda ländernas inträde och begränsa migranternas
rätt att ta del av nationella sociala trygghetssystem som de inte har
bidragit till.
I motsats till Sverige har
Storbritannien lärt sig av erfarenheten. När EU 2004 utvidgades med tio
länder var Sverige, Irland och Storbritannien de enda som helt öppnade
sina arbetsmarknader. Labour, som hade den brittiska regeringsmakten,
trodde att det skulle komma 13 000 personer om året från de nya
EU-länderna. Bara från Polen kom över en halv miljon. Stora delar av
landet togs på sängen av det ökade trycket på skola, bostäder,
barnomsorg och andra offentliga tjänster.
I dag varnar brittiska politiker dagligen för välfärdsturism och utnyttjande av det brittiska systemet.
“Handikappade” tillfrisknar mirakulöst
EU-kommissionen har avfärdat alla
farhågor om social turism. Men den fria rörligheten har lett till att
den organiserade brottsligheten har fått ordentligt fäste i Norden, både
i form av regelrätt vålds- och egendomsbrottslighet och organiserat
tiggeri, där tiggare placeras ut på gatorna men ligaledare tar pengarna.
Tiggarpengar finansierar stora smaklösa skrytbyggen i Rumänien.
Tiggarnas metoder är ofta utstuderat
manipulativa och spelar på medlidande: fejkade handikapp, skrivna lappar
om pengar till operation, sjuka barn eller gamla sjuka föräldrar
därhemma. Brittiska BBC har i flera tv-dokumentärer avslöjat
“handikappade” rumänska tiggare som efter arbetsdagens slut mirakulöst
tillfrisknar och slänger ifrån sig kryckorna, och hur barn så små som
fyra år gamla tvingas tigga. Tiggarna använder bara de redskap som har
satts i händerna på dem av ännu mer utstuderat manipulativa politiker.
Genom att spela på medlidande tystar man effektivt folkliga protester i
de mottagande länderna och kan klassa dem som “rasism”. Simsalabim – så
är ansvaret överflyttat till folket för beslut som de inte haft något
inflytande över.
Svenska politiker borde inte vara tagna på sängen
Svenska politiker verkar vara tagna på
sängen av det ökande tiggeriet och den framväxande kåkstadsslummen. Det
borde de inte vara. De har själva arbetat aktivt och reservationslöst
för en kravlös fri rörlighet inom EU. Var så goda, här är resultatet –
eller början av det. Det vi hittills har sett av slumbosättningar och
tiggare på svenska gator är sannolikt bara början på en invasion av
kringresande migranter från Europas fattiga och korrupta baksidor.
EU-kommissionären Cecilia Malmström (fp) anser att svenska kommuner
“måste hitta ett sätt att förhålla sig till situationen”. För vi kommer
att behöva vänja oss vid den,
säger hon.
“Ja, till viss del kommer vi att behöva
vänja oss vid det. För så länge det finns så stora olikheter som det gör
inom EU, så kommer folk att försöka vandra någonstans där det finns
andra möjligheter att försörja sig.”
I all sin cynism och maktfullkomlighet
är det ett oerhört uttalande, och typiskt för Malmström. Lägg märke till
ordvalet: “Vi måste.” Vilka vi? Cecilia Malmström själv med sitt
skyddade liv kommer aldrig att behöva vänja sig vid tiggare. Det är oss
andra hon menar. Indirekt säger hon att länder som sköter sin ekonomi
ska utarmas tills de har sjunkit till rumänsk nivå. Då först råder
jämställdhet. Vi ska alla bli tiggare innan Cecilia Malmström är nöjd.
Prydlig förort förvandlad till slum
I den t
yska staden Duisburg
med 488 000 invånare har 6 700 rumäner och bulgarer redan bosatt sig i
väntan på Schengeninträdet. Rheinhausen, en tidigare prydlig förort till
Duisburg, har snabbt förvandlats till slum sedan 400 rumäner och
bulgarer, de flesta romer, har flyttat in. Trappuppgångarna i
bostadskvarteren flyter och stinker av exkrementer. Det finns ingen
belysning. Alla glödlampor stjäls. Soporna slängs ut från balkongerna
och hopar sig i högar utanför husen. Området har blivit ett centrum för
kriminalitet och antisocialt beteende,
och de ursprungliga invånarna flyr. För många har värdet på deras fastigheter sjunkit med mer än hälften.
Göran Persson varnade 2003 för social turism
Bilderna av slummen i Högdalen är
skärande tydliga. Det är bilder av Skam. Så här ser det ut för att våra
politiker har sålt ut vår nationella självbestämmanderätt och vi numera
bara är ett lydrike under EU. De hade ett val. De kunde ha värnat
svenska folkets intressen genom att säga nej till den fria rörligheten.
Det gjorde de inte. Istället har de stämt in i EU:s hallelujakör och
framställt reglerna som höjda över all diskussion.
Inför utvidgningen av EU 2004
varnade statsminister Göran Persson
(s) för social turism. Han ville skärpa invandringskraven för att
förhindra missbruk av de svenska trygghetssystemen. Endast heltidsarbete
skulle ge rätt till sociala förmåner, och uppehållstillstånd skulle ges
bara för enstaka år i taget den första tiden i Sverige.
Alla invandringsspärrar har släppts
Göran Persson blev hånad och utskrattad.
Mot sig hade han och den socialdemokratiska regeringen en majoritet i
riksdagen som med alla medel tänkte genomdriva den fria rörligheten. De
fyra borgerliga partierna (som lierat sig med näringslivet och dess
behov av billig arbetskraft) och miljöpartiet (som vill ha helt fri
invandring) lade en gemensam motion om att Sverige inte skulle ha några
övergångsregler.
Tre år senare förlorade Göran Persson
regeringsmakten till Fredrik Reinfeldt (m) och hans alliansregering, och
sedan vet vi hur det gick. Från 2006 och framåt har alla
invandringsspärrar släppts, och socialdemokraterna ingår numera i de
rörlighetsfrälstas skara. Läs till exempel Anna Hedhs (s) jubelrop
på socialdemokraternas hemsida.
Arbetarpartierna har övergett arbetarna
Vi ska inte tro att detta sker av en
slump. Bakom haussandet av den fria rörligheten döljer sig mäktiga
krafter som har allt att vinna på att människor drivs på flykt och
spelas ut mot varandra som undergiven, lättmanipulerad arbetskraft.
Kapitalägare och näringsliv har alltid behövt ett proletariat att
exploatera. Historien lär oss att de inte skyr några medel för att driva
sina intressen.
Sveriges två största partier,
socialdemokraterna och moderaterna, kallar sig båda för
“arbetarpartier”. Men det var länge sedan något av dem brydde sig om
svenska arbetares intressen. Den svenske arbetaren, och hela den svenska
befolkningen, har övergivits till förmån för de överordnade målen
“internationell solidaritet” och att lyda EU:s diktat. Ett importerat
proletariat är säkrare valboskap, åtminstone för socialdemokraterna.
Riksdagsmännen har reducerats till ett knapptryckarkompani utan
inflytande, som ex-moderaten
Anne-Marie Pålsson har formulerat det i boken “Knapptryckarkompaniet”. I praktiken är det partieliterna som styr.
Nyttiga idioter gör PR-jobbet
Cirkeln är sluten. Vi är långt tillbaka i
tiden, före 1950-och 60-talen när den svenska slummen utrotades. Vi ska
förstå att välfärden var en historisk parentes, illa tåld av dem som
drar i trådarna för att få billig arbetskraft dit de vill ha den och som
utan betänkligheter bidrar till att köra välfärdssystemen i botten. Det
nya är att fattigdomsexploatörerna den här gången har en draghjälp som
de tidigare inte kunnat drömma om; ett oräkneligt antal nyttiga idioter
som gör PR-jobbet åt dem. Den svenska godhetseliten – media,
miljöpartiet, vänstern, centern, folkpartiet och organisationer som Röda
korset, alla med parollen “Allt åt alla” – snyftar å det importerade
proletariatets vägnar och formligen skälver av iver att skänka bort den
svenska välfärden till alla som lyckas passera den svenska gränsen.
Ingenting är så lätt som att vara generös med andras pengar.
Fri vård till EU-migranter
Nu diskuteras,
enligt Sydsvenskan,
på fullt allvar idén att på kommunal nivå utvidga regeringens och
miljöpartiets vanvettiga beslut om sjukvård, tandvård och läkemedel för
50 kronor till utlänningar som uppehåller sig olagligt i Sverige.
Förmånerna föreslås också omfatta EU-migranter:
“Fattiga romer från Rumänien, Slovakien
eller Tjeckien har oftast inga EU-kort eftersom de inte arbetat och
betalat skatt för att komma in i det nationella sjukförsäkringssystemet.
I Sverige hänvisas sjuka EU-migranter ofta till frivilligorganisationer
som erbjuder vård utanför den offentliga sjukvården. På flera svenska
orter överväger man att erbjuda fattiga EU-migranter en del av de
förmåner som nu erbjuds “papperslösa” (= illegala utlänningar).”
I Malmö får familjer som saknar asylskäl
och har fått avslag på sina asylansökningar försörjningsstöd, det vill
säga rätt att försörjas av skattebetalarna, trots att de inte ens har
rätt att vistas i landet.
Han skildrade lorten och nöden
Med
den nya importerade slummen har Sverige tagit ett steg minst 76 år
tillbaka i tiden, till 1938. Det var då författaren Ludvig “Lubbe”
Nordström (1882-1942) skrev
boken om Lort-Sverige. Vem känner i dag till
“Lubbe” Nordström?
Han var Sveriges förste socialreporter. Med anteckningsblock och
mikrofon reste han landet runt och knackade på dörrarna till torp,
gårdar och statarlängor för att ta reda på hur svenska folket levde.
Han blir chockad över vad han ser, och
chockeffekten lyser mellan raderna i boken. Han är oinformerad och naiv,
och fattigdomens interiörer är långt värre än han kunnat föreställa
sig. Han möter fruktansvärd trångboddhet, slum och misär – miljöer där
loppor, löss och råttor härjar och folksjukdomen tuberkulos frodas och
skördar dödsoffer. Förskräckt skildrar han lorten och nöden, fukten och
kölden, “gamla snuskbyar som luktar gödsel, surnad källare, ruttet
vatten och unken stugluft”.
“En lukt av sillake och instängd luft”
Stora delar av den svenska befolkningen
bodde ännu på 1930-talet uselt, i ruckliga torp, stugor och statarlängor
utan värme, rinnande vatten eller avlopp och med torrdass som enda
sanitära facilitet. Den vanligaste arbetarbostaden var ett enda rum, där
en familj med ibland 10-12 barn fick tränga ihop sig. Ludvig Nordström
beskriver den typiska torpstugan med ett litet, litet lågt kök och en
ödslig, lika låg kammare så att lukten av fattigdom och nöd stiger från
boksidorna.
“En lukt av sillake och instängd luft,
sammansatt av odörer från röta i trävirke, mögelsvamp, nattkärl, gamla
svettinpyrda kläder, sura skodon, smutsiga strumpor fyllde stugan.
Aftonsolen sken in på allt detta elände och samlades kring de tre barnen
som stumma tittade på oss med blå, öppna, klara ögon. Här mötte jag
Sverige, det verkligaste Sverige, långt bort från städerna.”
“Jag fick se, vad jag icke trott: Lort-Sverige. Och då avser jag icke bara kroppslig lort utan även andlig. Och i alla klasser.”
Städerna stank av latrin
Slummen fanns överallt, inte bara i
torp, stugor och statarlängor utan i ännu större skala i städerna, som
stank av oordnade avlopp och latrin från bakgårdarnas torrdass. Rinnande
vatten fanns inte, och inga andra faciliteter heller. Bostäderna
värmdes med ved, kol och koks som skräpade och dammade. Elektricitet var
länge förbehållen överklassen.
Nöden i det tidiga 1900-talets Sverige
har skildrats av en lång rad arbetarförfattare: Ivar Lo Johansson, Harry
Martinson, Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg, Martin Koch, Moa Martinson,
Rudolf Värnlund, Jan Fridegård, Dan Andersson, Ture Nerman, Karl Rune
Nordkvist, Åke Wassing. För att nämna några.
De rev Stockholms innerstad
Per-Anders Fogelström
(1917-1998) är storstadens arbetarförfattare. I “Mina drömmars stad”
och resten av sin Stadserie skildrar han nöden, trångboddheten och det
hårda arbetet i det framväxande Stockholm, från 1860-talet och hundra år
framåt, till 1950- och 60-talen när en politiker- och
tjänstemannatrojka ledd av borgarråden
Hjalmar Mehr (1910-1979) och
Joakim Garpe (1905-1992), båda (s), folkpartisten
Yngve Larsson (1881-1977) och den skrupelfrie stadsbyggnadsdirektören
Göran Sidenbladh
(1912-1997) skövlade och rev stora delar av Stockholms innerstad.
Ambitionen var att utrota slummen, kombinerad med långt gånget
storhetsvansinne och total okänslighet för arkitektoniska och kulturella
värden.
Skammen sliter de röda fanorna i trasor
Slum är oupplösligt förbunden med skam,
och skammen sliter socialdemokraternas röda fanor i trasor. Sex år före
Lubbe Nordströms sightseeing i Lort-Sverige, 1932, kom
socialdemokraterna till makten med
Per Albin Hansson (1885-1946)
som statsminister. Framför sig hade partiet 44 års obrutet maktinnehav,
fram till 1976. Projekt nummer ett var att utplåna nöd och misär. På
Folkhemmets fasad vajade SAP:s röda fanor. Samma krafter som gav allt
för att utplåna slummen har nu sett till att den är tillbaka.
“Jag utesluter inte att vi inom ett par
månader, som absolut senast, kommer ha en infekterad debatt där invektiv
som ”rasist” och ”Sverigedemokrat” kommer kastas på oss som vill föra
debatt och på något sätt komma fram till en lösning som skyddar svenska
skattemedel och svenska skattebetalares intressen på ett så humant sätt
som möjligt.”
Kåkstadsslum kring Harpsund
Den brittiske författaren och journalisten och före detta vänstermannen
Peter Hitchens har en lösning på bostadslösa immigranters problem: låt dem flytta in på ägorna kring
Chequers,
den brittiske premiärministerns officiella rekreationsbostad i
Buckinghamshire. Och lite kåkstadsslum och sopberg à la Högdalen kring
Harpsund vore väl pittoreskt? En möjlighet för politikerna att så att säga komma i direktkontakt med konsekvenserna av sina beslut.
“Slit ifrån dem makten och pengarna!”
Hitchens
skriver på sin blogg om politikernas ansvar för den massinvandring som har tvingats på befolkningen i hans hemland:
“När sanningen uppdagas tror jag att
väljarna kommer att hitta sätt att straffa de politiker som tvingade på
oss detta. Gammelpartierna är alla medskyldiga. De avfärdade alla
protester som “rasism” och vägrade vara ärliga. Varför ska något av dem
överleva? Från och med nu: överge dem och sluta rösta på dem! Slit ifrån
dessa obehagliga, hånleende karriärister makten och pengarna som
skyddar dem från konsekvenserna av sina egna handlingar. Låt dem i
detalj få uppleva vad de har gjort mot resten av oss. Det blir i alla
fall lite kompensation.”
I Europavalet den 22 maj kan vi göra
just det; slita ifrån dessa obehagliga, hånleende EU-karriärister makten
och pengarna som skyddar dem från konsekvenserna av sina egna
handlingar. Låt dem i detalj få uppleva vad de har gjort mot resten av
oss.
Referenser:
Av Julia Caesar
